I Polen uppdagades ifjol att ett femtiotal kristna flyktingfamiljer helt sonika hade försvunnit. Trots asyl beviljad redan innan de lämnade hemlandet Syrien avvek de efter ankomst. De 160 flyktingarna hade aldrig haft för avsikt att stanna. Andra länder lockade mer och i ett fall som rapporterats nu i vår begär en familj att deras flyktingstatus i Polen upphävs, så att de i stället kan utnyttja förmåner i Tyskland. Polska myndigheter uppfattar detta som ett hån mot sin visade gästfrihet och vilja att ta ansvar i rådande krisläge.

Det är välkänt att migranters bedömning av olika EU-staters attraktivitet skiljer sig avsevärt åt. Denna avgörande faktor har bl.a. den svenska regeringen – och alla som idag inom unionen arbetar för ett solidariskt fördelningssystem av asylsökare – trots det inte alls beaktat. Man har i stället försökt att förklara bort den, som orsakad av okunskap; att vissa länder är mindre kända för folk från andra delar av världen och att enkel upplysning skulle få dessa att söka sig någon annanstans än Sverige, Tyskland eller England. Som om stora och världsberömda turistdestinationer, likt Italien och Frankrike, vore okända platser jämfört med Norden. Så kan det knappast vara. Att tusentals migranter olovligen uppehöll sig i Calais ”Djungel” i väntan på att kunna ta sig över kanalen beror knappast heller på att Paris till skillnad från London är obekant för de flesta människor.

Att en afrikansk migrant utan tillstånd befinner sig i Italien, men drömmer om att bli fotbollsspelare i Tyskland, har sannolikt inte att göra med att Bundesliga och tysk fotboll skulle vara överlägsna Serie A och Italien, det är helt andra saker som drar och som inte har ett dugg med asylskäl, skyddsbehov eller ens fotbollsintresse att göra. Ändå har migrantsituationen kunnat framställas så i medierna; att det skulle vara berättigat att illegalt ta sig genom Europa och utnyttja asylsystemet på falska grunder för chansen till en idrottskarriär, studier – eller annat självförverkligande.

Verkligt utsatta flyktingar och EU:s moraliska ansvar har blandats ihop med enskilda människors i och för sig förståeliga drömmar om arbete, fina examina och bättre utsikter i noga utvalda länder, vilka erbjuder generösa förmåner. Det allvarliga är att flyktingkonventionen aldrig var avsedd för och inte är anpassad till detta. Än värre, dess legitimitet riskerar att undergrävas. Portugal och Spanien, svenska pensionärers paradis, väljs i stort bort av migranter till EU – trots att dessa länder önskat fylla sina kvoter. När Litauen härom året sände ned representanter för att hämta flyktingar i Grekland, så ville inte en enda följa med.

Tanken på ett system som solidariskt distribuerar asylsökande mellan EU-staterna vilar på en helt orealistisk föreställning, nämligen att migranterna själva skulle acceptera eller vara intresserade av detta. De långa marscherna genom Europa under 2015 och misären i Calais-lägret borde ha fått alla att inse att så inte är fallet. För att garantera att människor skulle kunna fördelas enligt ett sådant system skulle dessutom en oerhört hård och effektiv kontroll krävas. Folk skulle först behöva tvångstransporteras till rätt land, därefter noga övervakas så att de inte avviker och lämnar för att ta sig till nästa land. Hur skulle det över huvud taget gå till i ett öppet Europa, där man t ex lätt kan flyga mellan städer som Bryssel och Stockholm, utan att behöva visa sitt ID en enda gång? Hur stor omfattningen sedan är på personer, vilka lever med multipla identiteter i flera olika länder inom EU – och utnyttjar bidrag på fler håll – vet vi heller inte. Att ta emot ID-lösa migranter skapar problem med såväl säkerhet som bidragsfusk och ett effektivt fördelningssystem, samt möjligheten att returnera efter avslag. Ett stort och onödigt extra ansvar för mottagarlandet.

”Refugees welcome” brast i konsekvensanalys

Tanken att alla EU:s medlemmar skulle ”ta ansvar” är möjligen fin, men kommer inte att fungera. Märkligt nog har många av dem, som varit hårda kritiker av EU och som varnat för dess utveckling mot överstatlighet och en stark federation, på senare tid efterfrågat just sådana överstatliga beslut i flyktingkrisens spår. Frågan är emellertid hur lämpligt det är med en överstatlig politik på detta område? Varje land bör rimligen kunna reglera sin egen invandring, förutom den fria rörlighet inom unionen, vilken bygger på väl identifierade medborgares rätt att permanent bo i annat land, under förutsättning att man officiellt skriver sig där och klarar sin egen försörjning.

Samtidigt får man hålla i minnet att den kanske avgörande faktorn bakom Brexit var inte bara utomeuropeisk migration, utan även inomeuropeisk. Nettoinflödet ansågs alldeles för stort till Storbritannien. Tvång för enskilda länder att motta fler riskerar att leda till ytterligare utträden och att göda nationalistiska rörelser, som inte är intresserade av varken EU eller flyktinghjälp. Rimliga avvägningar och långsiktigt stabila beslut är en delikat utmaning för EU.

Precis som angående kommunernas mottagande här hemma, så bör demokratiska intressen respekteras. Reella problem runt ekonomi, integration, bostads- och arbetsmarknad etc går inte att negligera för ansvariga politiker, som i längden söker väljarnas stöd. Ifall man för en politik som saknar förankring, så riskerar man även att främlingsfientliga, populistiska och i värsta fall anti-demokratiska krafter växer i stället, när medborgare känner att de inte får gehör. Politiker måste trots allt alltid kunna motivera sina åtgärder och övertyga väljarna om varför inga tillgängliga alternativ är bättre. Tidigare förda urskillningslösa asylpolitik i främst Sverige och Tyskland har dels på ett vårdslöst sätt stimulerat en mångmiljardindustri av asylentreprenörer och smugglare, dels fördelat enorma resurser på ID-lösa migranter, vars bakgrund och skyddsbehov varit ytterst tveksamma. Detta bruk av medel i en tid där många de facto flyktingar hade behövt mycket mer hjälp har inte varit särskilt förnuftigt, ansvarigt, effektivt eller rättvist. Resurser borde ha fördelats med större precision och omsorg för att möta humanitära krav.

Skilda villkor gör omfördelning orealistisk

Så länge bidragsnivåer och välfärdssamhälle, villkor för boende, studier, hälsovård, anhöriginvandring m.m. skiljer sig så mycket åt mellan länderna, kommer fördelningssystemet vara dömt att misslyckas. Dessutom säger det sig självt, att Sverige inte kan vädja till andra länder om att överta migranter hos oss, när vi slarvat med ålderstester, haft mängder av pass på drift och låter asylsökare, vilka redan har fått avslag ändå fullfölja utbildningar och få försörjning på vår bekostnad. Felprioriteringarna och bristen på ansvar för hållbar migration sticker för mycket i ögonen för att andra ska vilja täcka upp för konsekvenserna av vår politiska solokörning. Resultatet av denna politik lär tyvärr heller inte alls gynna de mesta utsatta eller skyddsbehövande i världen, utan i stället ge privilegier till några få huvudsakligen unga män som råkat ha råd, påpasslighet och mod nog att ta sig hit i en allmän flyktingkris. Detta trots att de ej är förföljda eller hotade till livet, i enlighet med flyktingkonventionens regler.

I Tammerfors 1999  slog EU fast att man vid massflykt endast skulle ge tillfälligt skydd till behövande, vilket skulle finansieras genom en gemensamt upprättad fond. Att vissa stater i stället ensidigt har erbjudit permanenta uppehållstillstånd till migranter från krishärdar ämnar i sådana situationer enbart försvåra och överbelasta mottagandet, samt leda till stora skevheter inom unionen – och ännu mer i resursfördelning mellan dem som stannar i krisområden och dem söker sig till Väst.

Det faktum att EU:s stater skiljer sig så pass mycket åt i attraktionskraft, beroende på ekonomiska och kulturella faktorer, språk etc omintetgör i praktiken alla möjligheter till en effektiv fördelning av asylsökare inom Europa. Samarbete, solidaritet och ansvar kräver också snarare strikt tolkning, lika för alla. I så måtto är mindre rigorös tillämpning lika problematisk som alltför nitisk. Detta verkar Sverige också ha haft svårt att förstå. Särskilt vid högre tryck av asylsökare är det naturligtvis angeläget med en mer återhållsam politik, så att man hushåller med resurserna så att dessa verkligen når sina rätta mottagare.

Total omläggning av politiken är påkallad

När EU:s ledning i åratal slagit fast att minst 50 % av dem som kommer är ekonomiska migranter utan skyddsbehov och Sverige också efter krisen 2015 meddelat att 80 000 beräknas bli avvisade, så blir det ymniga talet om att alla flyr för sina liv undan krig och förföljelse svårbegripligt och irrationellt. Det är såväl fel i sak som oansvarigt i det att ännu fler lockas att bege sig ut på livsfarliga färder, göda smugglarna och förlänga och försvåra asylprocessen för de faktiska flyktingarna. För att få respekt och korrekt beslutsunderlag i den politiska diskussionen, inte minst för att kunna motverka populism, är saklighet och precision även i detaljerna avgörande.  Här har medier och politiker många gånger brustit rejält i sin förmedling av information.

Rätten till asyl är viktig, men bör initialt gälla första säkra land, inte på valfri plats i världen, där så många andra aspekter, problem och kostnader kommer in. Nu är dags för övergång till frivilligt och kontrollerat mottagande av identifierade kvotflyktingar i Europas länder, kombinerat med ökat bistånd till läger och områden där människor far illa och ett intensifierat arbete för att stödja rörelser och verksamma processer mot skapandet av sekulära, demokratiska och fredligt inriktade rättsstater. Alla människor förtjänar att kunna leva i sitt hemland och att åstadkomma drägliga villkor där måste primärt vara fokus. Politiska problem kan aldrig lösas genom att befolkningen flyr undan dem långt bort till andra kontinenter, utan det kan enbart ske på plats, med gemensamma ansträngningar. För individen kan det ses som en utväg att lämna, men för ett folk eller en region kan det aldrig vara det. En proaktiv flyktingpolitik istället för passivt, oreglerat mottagande, bör bli framtidens melodi.

Staffan Gunnarson

Medborgerlig Samlings talesperson för EU- och migrationsfrågor

5 thoughts on “Efter EU:s asylkris krävs ny politik

  1. Mycket bra formulerat! Håller med om allt. Känns bra att vara medlem i MED. Kunde med viss stolthet förklara det för mitt 13-åriga barnbarn i helgen. Han frågade mig faktiskt. Tidigare har jag arbetat en del för L.

    Gilla

  2. Tack Staffan för att du samlar ihop problembilden och gör den begriplig. Frågan är hur vi skall kunna föra fram dina välformulerade slutsatser till de idag icke övertygade, till de som inte ens vill lyssna…. Ty de behöver nog också tänka om, ifall vi skall kunna hantera den uppkommna situationen.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s