Sverige behöver lägre skatter, inte högre

Att Sverige är ett land med omfattande socialt skyddsnät för våra medborgare är välkänt. Jämfört med andra länder har vi många fördelar som vi kanske tar för givna. Vi kan studera gratis, vara långlediga med våra barn och få ekonomiskt stöd om vi någon gång blir sjuka eller hamnar snett. Staten finns där för oss när vi behöver den.

Med hjälp av skattepengar har vi kunnat minska klassklyftorna. Idag kan vi studera på universitetsnivå oavsett vilka ekonomiska förutsättningar vi har. Det enda som krävs är förmåga och vilja. Precis som det ska vara.

Dessa privilegier kommer naturligtvis inte gratis. De bygger på att vi som är friska och kapabla att arbeta också gör det. Vi ger sedan bort en del av vår lön som tack för att vi, men kanske framförallt andra, kan åtnjuta den trygghet som staten ger oss. Vi svenskar tycker i allmänhet att detta är ett bra system och är internationellt sett positiva till att betala skatt, trots att skattetrycket är högre än i många jämförbara länder.

Det finns därför inget som är värt mer för staten än just detta – folkets betalningsvilja. Denna har staten historiskt fått jobba hårt för genom att visa sig duglig och kompetent att disponera våra gemensamma pengar. Skattebetalarnas betalningsvilja är en garant för att man ska kunna fortsätta ha ett omfattande stöd för medborgaren. Utan den faller den svenska modellen.

Idag kan vi dock konstatera att betalningsviljan är på glid. Leif Östling, tidigare ordförande för Svenskt Näringsliv, blev välkänd då han för snart 3 år sedan ställde motfrågan “Vad fan får jag för pengarna?” som svar på varför han valt att flytta en del av sin förmögenhet utomlands och därmed betalar mindre i skatt. Vi var nog många, även utan stora förmögenheter, som nickade instämmande.

Att konkurrera med skatteparadis som Schweiz och Caymanöarna är inte realistiskt. Att sänka skatten för de rikaste har aldrig varit en populär gren inom svensk politik. Det skulle heller inte lösa det riktigt allvarliga problemet, som är precis det som Östling försökte förmedla. Jag pratar om skattebetalarnas minskande betalningsvilja.

För det är inte bara de rikaste som undviker att betala skatt. Vi har omfattande problem med svartjobb inom många olika näringar som t.ex. restauranger, hantverkare och hushållsnära tjänster. Det var bl.a. därför vi sänkte restaurangmomsen och det är därför vi har skattelättnader som RUT och ROT – för att minska skattebördan till en acceptabel nivå. I ett samhälle med ett optimalt skattetryck skulle detta inte behövas. Det är ett tydligt tecken på att skattetrycket är för högt och att betalningsviljan är för låg.

När staten behöver mer pengar är det populärt att göra det enkelt för sig och bara höja skatten. Man tror att detta är den universella lösningen på problemet som alla medborgare skriver under på. Om du också anser att höjda skatter är en bra lösning så kan du som ett tankeexperiment fundera på hur mycket skatt du är beredd att betala. Det är inte oändligt, eller hur? Alltså finns det en gräns för hur hög skatten kan vara, och för många av oss är den gränsen passerad för länge sedan.

Men det är inte bara nivån på skattetrycket som har betydelse. Ännu viktigare är att staten visar att man använder våra skattepengar på ett effektivt sätt, och det är här vår nuvarande regering har gått vilse. Man har underskattat betydelsen av att investera våra gemensamma pengar på ett förnuftigt sätt som har stöd hos medborgaren.

Istället har man försökt blidka olika minoriteter genom olika typer av bidrag utan motprestation och utan att se till att pengarna används till något som gynnar samhället i stort. Det finns tvärtom många exempel på satsningar där statliga pengar istället bidrar till polarisering, pseudovetenskap, segregering och indoktrinering. Det imponerar säkert på några, men inte på lejonparten av de som står för kalaset.

Som om inte dessa missriktade skattemiljoner vore tillräckligt illa så finns det även ett till synes aldrig sinande flöde av helt galna och surrealistiska projekt som stat och kommun plöjer ner hundratusentals eller ibland miljontals kronor i. Det är faktiskt så allvarligt att det går att skriva en hel bok i ämnet – vilket f.d. Slöseriombudsmannen Johan Gustafsson gjort. Boken heter “Slöseriet med dina skattepengar: 258 exempel som du inte vill betala för”.

Allt detta hade möjligen gått att acceptera om staten hade skött sina kärnuppgifter på ett godtagbart sätt. Men på grund av detta omfattande slöseri så finns det inte tillräckligt med pengar kvar, trots våra höga skatter. Vårdköerna är långa, skolresultaten är dåliga, kriminaliteten är hög, försvaret är minimerat och krisberedskapen är uppenbarligen under all kritik.

Vi befinner oss i ett allvarligt läge. Redan nu har vi en omfattande utflyttning av kompetenta människor och företag, samtidigt som vi fyller på med lågutbildade migranter från kulturer där staten inte alls har samma höga status som i Sverige. Så länge denna utveckling fortsätter åt samma håll kommer vi närmare och närmare en kollaps av den svenska högskattemodellen.

Vad Sverige behöver nu är ett parti som förstår att varenda skattekrona ska behandlas med omsorg. Inte ett öre ska gå till något annat än kärnverksamheten. Först då kan skatten sänkas och samhället få fart igen. Företag kan börja anställa, fler svarta jobb kan bli vita, pensionerna kan höjas, fler får råd att spara till sin dröm och Sverige kan komma på fötter igen.

Partiet jag talar om heter Medborgerlig Samling och vi är Sveriges nästa riksdagsparti. Vi ses i valet 2022!

Mikael Karlsson
medlem Medborgerlig Samling