Jag har nu genomlevt Almedalens politikervecka där jag och många andra har arbetat nästan dygnet runt. Det arbetet sker utan att få betalt, utan rosévin och utan flashigt mingel. Främst har man genomlidit ett evigt tjat om SD och vems fel det är att det gått snett. Som lök på laxen så kommer fattigpensionärerna som obligatorisk valsmörja.
Vad jag är trött på att höra om fattigpensionärer trots att jag själv är en sådan! Vi redovisas som siffror och jämförs som objekt som det ska satsas på i valtider eller långt fram i den framtid då vi sannolikt är döda. Vi förekommer i diskussioner där vi används som slagträn mot andra grupper och vi lovas bidrag för allt möjligt. Men det är inte bidrag vi vill ha – bara ett anständigt liv med andra, att ha en plats i samhället och att ses som en fullvärdig medborgare och medmänniska.
Den värsta fattigdomen är att inte märkas mer än som ännu en ”brukare” som belastar omsorgen och välfärden – om du är tillräckligt sjuk att undfå nåden att komma in i det systemet. Att din sociala kontakt med omvärlden är att hemtjänstens stressade personal susar genom ditt hem och frågar om du vill ha kaffe eller kissa eller ställer in en plastform i micron för att du skall få i dig näring. Det är den kontakt du har – och det är vidrigt! Om du har tur så får du besök av personal som pratar så god svenska att ni förstår varandra – vilken bonus! Är du en pensionär som har lämnat arbetslivet och mist din partner och dina vänner på grund av hög ålder så spelar det ingen roll om du är fattig eller rik , sjuk eller frisk, du är fattig och lever i utanförskap som människa – du finns inte!
Anders Lindberg sa i en debatt att den stora andelen av enmanshushåll var ett tecken på att svenskarna är ett folk av individualister! Så fel han hade och hur blint han stirrar på grova siffror när han gör den tolkningen. Titta på demografin i dessa tabeller och notera att var tredje person över 60 år lever i ensamhushåll och att andelen ensamhushåll ökar brant med stigande ålder.  Det är knappast ett tecken på individualism, det är något som är påtvingat av omständigheterna. Alltför många i hög ålder är därmed avskurna från socialt liv, och nappar därför tacksamt på en telefonförsäljares anbud när det är den enda mänskliga kontakt de fått på fjorton dagar förutom att veckans matkasse levererats utanför dörren av någon. Också det efter en beställning via telefon. Jag ser detta i mitt arbete som ledsagare eller städare och jag våndas. Det är just med denna sociala fattigdom som vi belönar de som var viktiga kuggar i samhällsmaskineriet före oss. Var de inte värda mer?
Jag har ett litet och i mångas ögon säkert blygsamt förslag i två delar – här är det:
1. Varje kommun kollar vilka ensamboendes de har från låt oss säga 70 år. Sedan kontaktas de på ett snyggt sätt och tillfrågas om de vill ha besök och socialt umgänge med någon trevlig person efter dennes intressen, tycke och smak.
2. I varje kommun finns det sådana som arbetat i hemtjänst som är utslitna av sitt tunga kroppsarbete men fortfarande känner för de gamla. Engagerade människor som bollas runt mellan sjukskrivningar och rehab och försök till återgång innan den egna fattigpensionen hägrar. Använd deras sociala kompetens och skapa nya arbeten åt dem genom att låta dem bli ledsagare i de ensammas instängda värld. Att få besök, kanske gå på ett museum eller njuta en glass på en uteservering och se människor runt sig och att det får ta den tid det tar är viktigt. För utan stimulans dör sinnena, och stimulans fungerar även när sjukdom har stört sinnenas funktion.
Det här är inte något välgörenhetsprojekt som jag skissar på, det är ett krav på oss och vårt samhälle att låta alla få leva, även den gamle, varken gömd eller glömd.

 

Stina op de Weegh Lundström

Riksdagskandidat Medborgerlig Samling

21 reaktioner till “Människovärde

  1. Ordet ”brukare” bör totalförbjudas, tack! Förvånar mig om inte användarna av detta uttryck hör hur illa det låter.

    Gilla

    1. Du har rätt , brukare är ett vidrigt ord. Patient är också fel liksom klient. Vet inte vilket ord som skulle passa men definitivt måste det finnas bättre namn.

      Gilla

  2. Underbart skrivet! Naturligtvis från en MED-människa.
    Om det projektet kunde förverkligas tillsammans med en dräglig pension skulle MED göra livet meningsfullt inte bara för de till ålder komna utan även för de som arbetade som sällskap.
    Det finns dock en baksida av detta och det är att skapa ekonomiskt utrymme för kommunerna som ser en ekonomisk katastrof i vitögat.
    Är det så att skattesänkningar för pensionärer är bättre än ökningar av pensionen?

    Gilla

    1. Trots allt så så är det dyrare för kommunen att ständigt ha många sjukskrivna för arbetsskador o rehabiliteringar dessutom behövs det ständigt vikarier och de är också dyra. Framförallt måste det vara ett lyft för den enskilde i personalen att få sitt värde bekräftat som en som gör en bra insats i omhändertagandet av en medmänniska.

      Gilla

  3. Det där låter ärligt talat rätt ruskigt. Man kan inte köpa vänskap mer än man kan köpa kärlek, och jag undrar om inte den bleka låtsasvänskapen lämnar en bittrare eftersmak än ensamheten.

    Ett bättre alternativ vore att ge äldre möjlighet att träffa människor som inte fått betalt för att vara där så att äkta vänskap kan uppstå. Det kan till exempel vara boenden med varierande självständighet där det finns gemensamma ytor så att man lär känna grannar; kanske samarbete med någon förskola där någorlunda friska äldre kan läsa sagor eller prata med barnen.

    Sedan får man heller inte glömma att ta hand om de äldres hälsa, för när man mår dåligt så har man svårt att ha roligt. Det finns mycket som kunde åtgärdas snabbt, till exempel bättre mat och bättre kontroll över mediciner (gamla får ofta onödigt många läkemedel som kan ha biverkningar). Många andra saker behövs det mer forskning för att åtgärda, vilken kunde finansieras av staten.

    Gilla

    1. Håller helt med! Man behöver kännad behövd! Man måste hitta en meningsfult aktivitet som skulle ersätta det liv som far eller morföräldrar som är den kanske naturliga. Man kanske skall diskutera faran eller ”bieffekterna” sv att staten tar över allt som tidigare skötes inom familjen och få en balanserad o nyanserad gördelning. Att staten tar allt kontroll över barnens uppfostran är en typiskt socialistiskt/kommunistiskt metod att indoktrinera. barn i den :rätta” läran. Försök involvera de äldre i barnuppfostran igen. Jag skulle aldrig tänka mig vara utan den kärlek och erfarenhet av äldre, förståelse och tolerans mot äldre som jag fick som barn när min mormor tog hand om mig i unga år.

      Gilla

    2. Det är inte en fråga om köpt vänskap det är ett av många sätt av bryta ensamhet att komma ut i en gemenskap.
      Utmärkt när ens sociala nätverk försvinner på grund av ålder, dödsfall eller pensionering.
      Ja visst behöver vi olika sorters boenden anpassade för äldre det är bra liksom förslaget att integrera äldreboende med förskolor. Problemet är att de flesta boenden har lång kö och att man ”bara” lider av ensamhet är tyvärr ett skäl att man prioriteras i den kön. Där måste de med sjukdomar av en eller annan art gå före och det byggs allt för få boenden.

      Gilla

  4. Beklagar Stina men den här MEDbloggen borde inte gå ut. Dina kunskaper om ”fattigpensionärer” tyder enbart på okunskap. I dag finns många kategorier pensionärer – allt ifrån nyss vuxna..25 år och uppåt. Välutbildade högkvalificerade akademiker men som av åldersskäl (40+) blir utförsäkrade och nekas arbetsstödjande åtgärder pga sina examina. Inget av detta nämner du. Vill du representera MED måste du ha bättre samhällsinsikter.

    Gilla

    1. Jag är nog ganska väl insatt i systemet och om de schatteringar som ryms inom området ” fattigpensionär”. Akademiker, sjukpensionär i omgångar, anhörigvårdare , någon i släkten som aldrig kommit in i ett arbetsliv på grund av funktionsnedsättningar (psykiska, fysiska eller båda). Det jag fokuserade på i mitt inlägg var mest de äldre som är ensamma och därför emotionellt mycket glömda.
      Hemtjänsten och vårdpersonalen gör ett hästjobb för att tillgodose den kroppsliga vården men det övriga hinns inte med.
      För övrigt vet jag att fattigpensionär har blivit ett ord som blivit ett samlingsbegrepp om en grupp som ofta tas fram i valtider och som få satt sig in i vilka vi är och varför.
      Detta är inte ett inlägg om fattigpensionärer , det är om ensamhet.

      Gilla

  5. Bra initiativ att lyfta fram 70+ problem. Tyvärr är nog just isolering och utanförskap ett problem som finns i alla ålderskategorier. Tror att ett sätt att angripa problemet vore att få till stånd ett frivillig socialt nätverk på internet . Givetvis med stenhård kontroll av användarna. Initialt kunde kanske någon samhällerlig instans sjösätta systemet och hålla i undrhåll och kontroll?

    Gilla

    1. Socialt frivilligt nätverk är utmärkt men någon måste uppmärksamma de ensamma om den möjligheten för att nå ut till dem och många har varken dator eller datorkunskap.

      Gilla

  6. Ålderdomshem är det som behövs. Det är vad de gamla vill ha och det är billigt jämfört med att hemtjänsten kör runt i bil fram och tillbaka och hjälper en person i taget.

    Gilla

  7. Tycker att hemtjänsten är den instans i vården och omsorg som fungerar hyfsat. Åtminstone på landsbygden där personalen inte byts så ofta. Serviceboende behövs också för särskilt behövande men hemtjänsten har fungerat väldigt väl på landet.

    Gilla

  8. «Bardifieringen» av MED fortgår. Lite raljant tjosan-hejsan-snack om låtsatskompisar till fattigpensionärer. Liberalt dravel.

    Gilla

    1. Alla kan inte alltid tycka lika, men jag kan inte se någon som helst anledning att blanda in Alexander Bard i denna text. ”Tjosan-hejsan” och ”liberalt dravel” ser jag som raka motsatsen till vad MED står för!

      Gilla

      1. MEDs självdeklaration är att man är «liberalkonservativa». Man har även talat om att man står för en «samhällskonservatism». Dock har tendensen ett tag nu varit en klar slagsida åt endast det första ledet i liberalkonservatismen. Den tendensen minskade.knappast när Alexander Bard gjordes till megafon för partiet.

        Gilla

  9. Problemet med (ensamma) ”fattigpensionärer” ligger i långt och mycket i vår myndighetskultur. Ensamhet kan inte åtgärdas med insatser från myndigheter, det kan endast åtgärdas på en personlig nivå, vilket innebär att vi måste börja tänka i nya spår. Vi ser om och om igen samma problematik uppstå där vi överlåter åt ”det offentliga” att ta ansvar och avsäger oss vårt personliga ansvar. Föräldrar lämnar över sina barn till offentligt driven förskola = problem. Barnen går i offentligt driven grundskola = problem. De unga, snart vuxna, går i offentligt drivna gymnasieskolor = problem. De vuxna arbetslösa tas om han om en offentligt driven arbetsförmedling = problem. De psykiskt nedgångna arbetslösa och/eller ”gått in i väggen”-arbetstagare tas om hand av en offentlig ”sjukvård” = problem. Förtidspensionärer som tas om hand av det offentliga = problem. De äldre som placeras på offentligt drivna boende = problem.
    Den offentligt drivna medmänskligheten är en maskinell ”medmänsklighet” utan personligt engagemang. Hur kan man då förvänta sig något annat än problem?

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s