Vanföreställningar om partier utarmar demokratin

Alexander Bard, en person känd för många i Sverige, har valt att bli medlem i Medborgerlig Samling (MED). Han är inte vald till några förtroendeposter och talar inte för partiet utan för sig själv. Ändå får vi höra påståenden om att han skulle tagit över partiet, att partiet plötsligt har blivit ett helt annat då han gick med. Det är förstås helt befängt och tyder på okunskap eller helt enkelt bristande kritisk förmåga.

Förvrängd syn på vad ett politiskt parti är

Sveriges politiska partier håller på att förtvina, både medlemsmässigt och idémässigt, på grund av ängslighet och konformism. Personer som försöker ta svensk politik framåt med nya idéer, eller som använt nya sätt att nå ut, har blivit synnerligen dåligt bemötta.

Förvånansvärt många, även bildade personer, verkar helt ha glömt vad ett politiskt parti är. Det är inte en totalitär organisation med mål att övervaka och styra medlemmarnas agerande och liv. Man går inte med i ett politiskt parti för att man är självplågare och gillar att bli tillrättavisad, eller för att man ska få problem på sitt jobb. Ej heller gillar man att göras kollektivt ansvarig för vad partikollegor man aldrig träffat säger på nätet.

Man går med i ett politiskt parti, en förening, för att man vill vara en del i och stödja en gemensam strävan, en politisk inriktning för landet. Det betyder inte att varje person tycker lika i alla frågor eller att man gillar alla andras uttryckssätt.

Det som syns är inte allt som finns

Hur någon ser på ett parti som helhet beror i hög grad på vilka man känner och vad man väljer att läsa, men även på vad man väljer bort. Särskilt stor roll verkar det spela vad en person reagerar känslomässigt på och därmed själv tolkar som tyngre och mer betydelsefullt än annat. Tunnelseendet har blivit mer påtagligt i och med de sociala medierna. Människor får för sig att vad de ser där är det enda som finns och det är det enda de sedan skapar sina uppfattningar ifrån. Resten, dvs. nästan allt, bortser man helt sonika ifrån. Det är en väldigt skadlig tankevurpa.

Ett annat problem med sociala medier är att så mycket av kommunikationen är snabb, kortfattad och platt. Att inte kunna se och höra personer som uttrycker sig gör det lätt att grov- och misstolka. Hade man suttit ner och pratat istället hade man reagerat helt annorlunda.

Personer som Alexander Bard syns mycket i sociala medier och omskrivs i andra medier. Att det är just han av alla medlemmar som syns på många ställen beror väldigt lite på vad vi i partiet gör. Han syntes mycket innan han gick med i MED och kommer att fortsätta synas om han skulle lämna partiet i framtiden också, för den plattform han har är hans egen. Det är således varken partiets fel eller dess förtjänst.

Bard representerar inte partiet mer på grund av sin mediala synlighet. Medborgerlig Samling är ett parti med interndemokrati. Medlemmarna avgör vad partiet ska driva för politik. Vi har talespersoner och andra förtroendevalda som i sina roller har uppgiften att tala för partiet. Alexander Bard kan genom sitt medlemskap förstås påverka politiken, som en av tusentals medlemmar, men han bestämmer den inte. Däremot är han förstås med och diskuterar den och bidrar med sina tankar och kunskap.

Utan bredd – ingen medborgarrörelse

Medborgerlig Samlings mål är att samla den nya borgerligheten och bygga en kulturell och politisk rörelse som väcker liv i engagemanget och demokratin igen.

Vi vill engagera så många som möjligt för vår gemensamma sak; okända som kända. Såna som driver ideologiska diskussioner och sysslar med mer kulturella och mänskligt relaterade frågor, respektive dem som sysslar mer med samhällssystemen, tar formellt ansvar på förtroendeposter osv. Vi medlemmar är olika som personer, uttrycker oss olika och har olika yrken och erfarenhet. Vi har också olika roller i vår gemensamma strävan, men vi jobbar för samma sak.

Alexander Bard är ingen politiker, utan en kulturskapare och opinionsbildare. Han är frispråkig och provokativ men också en visionär ideolog och mänsklig. Precis som konstnärer så väcker han reaktioner med det han gör. Hans bidrag till partiet är att inspirera  och väcka tankar som kan leda till nya insikter och ny politik. Se till exempel hans föredrag på vår senaste stämma. Han uppmuntrar och stöttar oss representanter och medlemmar och sprider kännedom om MED hos en större allmänhet. De högljudda tweets han skriver definierar ingalunda honom som person. Han är en av få som kan umgås över alla gränser och åsikter i verkligheten. En verklig förebild på så vis.

Yttrandefrihet i praktiken

I ett samhälle där tusentals människor tvingas ta kollektivt ansvar för  exakt vilka ord en viss person använder kommer varken yttrandefrihet eller demokrati att fungera. Det går inte heller att ha stora breda medborgarrörelser om de människor, som ”tillåts” vara med i dem på ett hörn, måste gå i exakt takt med andra för att kunna vara del av rörelsen.

De som verkar i gränslandet mellan kultur och politik borde självklart inte vara diskvalificerade för att vara medlemmar i ett politiskt parti. Läs gärna här om hur bandet Lilou & John bidrar till partiets strävan på sitt sätt.

Istället för färre yviga och frispråkiga personer i den offentliga debatten skulle vi behöva fler, av alla färger, former och typer. Det är viktigt för samhällsutvecklingen att åsikter och tankar uttrycks, att tabun lyfts och att det finns personer som agerar mot gängse normer. Inom kulturen kan detta ske på ett mer brutalt sätt. Politisk satir av olika slag, humorprogram, litterära verk, teater och andra uttryckssätt som innehåller samhällskritik fyller en viktig funktion.

Det räcker inte på långa vägar att folk går och röstar vart fjärde år för att vi kan säga att demokratin är fixad och färdig. Eftersom det formella inflytandet i politiken är knutet till de politiska partierna, behöver partierna vara väl förankrade hos medborgarna. Partierna behöver också i mycket högre grad driva på och delta i den ideologiska politiska idédebatten. Som det nu är sker denna utanför partierna av andra aktörer. Så kan det inte fortsätta.

Med de snedvridna föreställningar som finns, att enstaka medlemmar ses som hela partiet, att alla i partierna måste passa in i snäva mallar för att vara medlemmar eller få säga sin åsikt högt, eller att det skulle vara omöjligt för vissa personer på grund av sin yrkesroll eller personlighet att kunna vara med i partierna, så kommer vi aldrig att kunna bygga upp några partier igen. Då kommer vi inte heller kunna få Sverige på en bättre väg.

Ni som ställer krav på åsikts- och personutrensningar och konformism, både i partier och i samhället som helhet, behöver rannsaka er själva: Vill ni verkligen själva leva i det samhälle ni propagerar för?

Josefin Utas

Demokratipolitisk talesperson Medborgerlig Samling