Musikerduon Lilou & John har den senaste tiden seglat upp som ett alternativt band med politiska förtecken. Starkt provocerande för en del och starkt omhuldat av andra. Som det brukar vara när något spännande dyker upp. Texter ur olika berättares perspektiv, konstnärlig inramning på musiken och ett unikt tilltal. Tänkande människor. Men punkens fuck off-kapital och egensinniga självständighet är högst närvarande. För ovanlighetens skull på borgerligt håll.

Musikens och kulturens potential som politisk budbärare samt behovet av att bryta vänsterns totala hegemoni inom kultursfären har blivit ett diskussionsämne på senare tid. Kanske finns här en ny dimension i politiken: tänkande människor som anser att samhället faller sönder och efterfrågar en helt ny inriktning och inte bara mer av samma gemensamma ängsliga marsch. För att börja någonstans, och för att inleda samtalsämnet, så har jag ställt ett antal frågor till John, som är medlem i MED, om musik, politik och deras senaste skiva ”Airing from Kolyma”.

Vilka är Lilou och John och vad är Lilou & John?

Lilou och John är ett gift par med två pojkar och tre katter som bor i en lägenhet i utkanten av en medelstor svensk stad. Lilou & John däremot är ett kontroversiellt koncept, en manisk dröm, en ständig vilja att bredda den konstnärliga friheten och skrika ut över världen att nu får det vara nog med likriktning och konformism.

Många av era låtar tycks beskriva tankegångar ur andras ögon. Bataclan ur en jihadists perspektiv, Generation Identitaire enligt en identitärs mening och Next year in Jerusalem ur en sionists ögon. Vad är tanken med detta?

Alla våra kreativa projekt har många källor, men vi kan ge några vinklar.

i) Det mänskliga psyket är otroligt fascinerande och det är en utmaning att beskriva det. På samma vis är det roligt att gestalta omvärlden och de stora förändringar vi ser. Det blir en tidskapsel för framtida generationer.

ii) Det finns  en tradition inom västerländsk kultur som har gått förlorad i och med 68-vänstern, och det är skillnaden mellan författare och berättarröst. Herman Melville var inte Ishmael. Men när allting har politiserats så har den gränsen suddats ut för att krossa det fria ordet. För oss är det viktigt att återskapa gränsen. Konst är konst. Politik är politik.

iii) Det är onaturligt att inte kunna skriva om vad som helst. Det är kanske inte så många som reflekterar över det idag men det vore fullkomligt normalt att kunna skriva en poplåt om jihadistisk terror i ett samhälle där det förekommer. Tyvärr har 68-vänstern skrämt livet ur de flesta artister idag så att många bara vågar skriva värdegrundscertifierade texter om hur kul det är att sälja knark och skjuta poliser. Än så länge är vi de enda, så vitt vi vet, som balanserar upp den politiserade vänstermusiken, men förhoppningsvis blir vi fler.

Musik och konst i politik är inte nytt. Det har använts av vänstergrupper, miljörörelser, extremhögern, hippierörelsen från 60-talet, religiösa grupper liksom subkulturer av vitt skilda slag. Det saknas däremot tydligt i svensk höger, eller låt oss säga liberalkonservativ kontext. Varför?

Det är alldeles rätt att sammanblandningen av musik och politik är en gammal mix. Det vi gör är däremot helt nytt eftersom vår musik bygger på att vidga gränserna och visa på skillnaden mellan konstnären och verket.

Vad gäller frågan så är liberalkonservativa sällan särskilt intresserade av att bedriva vad identitärerna kallar metapolitik, det vill säga att förändra det kulturella fundamentet i ett samhälle och därigenom påverka politiken på sikt. Liberalkonservativa är ofta mer intresserade av sakdebatter och kedjan av argument och motargument i en logisk följd. Det kan bero på att det liberalkonservativa perspektivet sällan slår med breda gester utan mer betonar sin roll som den intellektuella rösten i samhällsdebatten. Där finns inte mycket utrymme för utlevande sånger om att lösa brott eller sänka skatterna eftersom publiken traditionellt är mer intresserad av att läsa akademiska artiklar. Borgerliga företrädare överlag nedvärderar gärna musikens förmåga att förändra människors sätt att tänka. Men detta är ju också en av anledningarna till att den liberalkonservativa rörelsen hela tiden har ett underläge gentemot rörelser som utnyttjar konstens potential.

Däremot finns det givetvis stora möjligheter att förändra även detta. Franska revolutionen var en borgerlig revolution som sporrade en kulturell förnyelse. Men det kräver att liberalkonservativa sympatisörer i så fall utvecklar en starkare (fredligt) revolutionär ådra. Den tiden kan mycket väl komma.

Borde fler uttryck för konst, musik och bildning vara en del av högerpolitik?

Om du med frågan avser liberalkonservativ politik så beror det helt på vad man vill uppnå. Om man vill slåss på lika villkor mot de mer radikala rörelserna på vänster- och högerkanten så är svaret ett rungande ja. Men det kommer givetvis med priset att det delvis förflyttar den politiska arenan från de intellektuella debattforumens stringens till mer borgerligt radikala konstnärer. Mer 1789 och mindre 1976. Det är ju alltid en avvägning.

Hur har er musik och ståndpunkt mottagits? Hur ser ni på mottagandet?

Musiken har mottagits extremt blandat. Vi kan ge ett exempel. I början på våren var det en vänsteraktivist som ville få oss utkastade från Spotify. Han hade lyssnat på en av våra låtar och älskat den. Han hade till och med rekommenderat den till flera av sina vänner, innan han till sin fasa upptäckte att det var ”rasistisk musik” och att vi var ”högerextremister”.

Ett annat exempel är när vi våren 2017 fick erbjudande om att spela live på Sveriges Radio Sjuhärad eftersom de gillade musiken. Fem minuter innan sändning ställdes vi dock inför ett ultimatum där vi avkrävdes en intervju där våra ”politiska sympatier” skulle granskas för att spelningen skulle få äga rum. Vi vägrade förstås.

Ett tredje exempel kommer från Borås Tidning som gjorde en intervju med oss inför Bokmässan 2017 där vi hade fått en 100% opolitisk roman utgiven hos Nya Tider. Frågorna rörde i princip huruvida vi skulle marschera ihop med Nordiska Motståndsrörelsen och vilka kontakter vi hade inom den radikala högern.

Det summerar ganska bra vårt ganska komplexa förhållande till den godhetssignalerande vänstern.

Överlag kan man dock säga att de som inte skyr oss på grund av förutfattade meningar ofta tycks genomgå samma process: först blir de fundersamma och undrar vad sjutton vi är för udda typer, sedan börjar de lyssna på rösten och texterna och långsamt fattar de grejen, till sist älskar de musiken. Vi har till och med fått mail från folk som har suttit och gråtit till ”Payback Day” och skrivit att de hade gett upp hoppet om svensk populärkultur innan vi kom. Det är de mest värdefulla kommentarerna som visar att vi påverkar människor på djupet.

Både texterna och sången är ju ovanliga. Lilou har jämförts med både Buffy Sainte-Marie och Nina Simone. Texterna har föranlett både en och annan djupanalys. Vi kan leka med symboler på ett väldigt speciellt sätt, tror jag en recensent skrev.

Själva är vi väldigt nöjda med att musiken spelas.

Varför Medborgerlig Samling?

John är medlem i Medborgerlig Samling sedan ett tag tillbaka. Lilou står helt utanför politiken. Bandet är, som tidigare konstaterats, ett projekt som egentligen inte har med politik att göra alls, men som har kommit att bli ett slags flaggskepp för politisk inkorrekt musik idag.

Medborgerlig Samling representerar på många sätt den revolutionära anda som präglade Franska revolutionen, med ett motstånd mot en skattefinansierad samhällselit som stiftar lagar som inkvoterar dem själva på höglönejobb. Att bli medlem i ett politiskt parti handlar mycket om väga det man gillar mot det man tycker sämre om eller struntar i. Där har Medborgerlig Samling en bra balans av saker som John personligen uppskattar.

Dessutom var Ilan Sadé tidigt ute och besvarade våra frågor kring vilka kulturpolitiska planer partiet har. Vi är intresserade av att stoppa vänsterkulturens monopol på landets etablerade mediekanaler eftersom det likriktar allting till förbannelse och suddar ut alla nyanser. Alla låter exakt lika inom den stenhårt självcensurerade kulturbranschen. John uppskattar Medborgerlig Samlings intresse för dessa synpunkter och medlemskapet ska ses i detta ljus.

Er senaste skiva ”Airing from Kolyma” syftar på provinsen som under Stalins skräckvälde tog livet av nästan 3 miljoner människor. Varför valde ni Kolyma som tema?

Det finns tre huvudsakliga skäl.

För det första eggar det fantasin. Det vidsträckta och otroligt vackra landskapet kring Kolymafloden, avskärmat av hundratals mil tundra är en av de mest isolerade platserna på jorden och är extremt dramatiskt. Det var ytterst få som lyckades fly och för de flesta var det inte ens ett logiskt val. Många dog under flykten och de som nådde befolkade trakter blev angivna och skickades tillbaka.

För det andra är GULAGs, de sovjetiska koncentrationslägrens, existens en känslig fråga för de styrande i vårt land. Alla vet med rätta vad Auschwitz, Treblinka och Dachau var, men namn som Vorkuta, Kolyma och Solovkiöarna är fortfarande dolda av en politiserad historieskrivning. Lägren startade med Lenin och var knutna till kommunismen som ideologi. Att vi nämner lägrets namn i skivtiteln är ett sätt att påminna om de kanske upp emot en miljard människor som sedan 1917 har fått sina liv förstörda och sett sina samhällens ekonomi och sammanhållning slås sönder av radikala vänsterrörelser. En vänsterextremist skulle kanske, av taktiska skäl, kalla det en politiserad skivtitel, men egentligen är det en skivtitel som handlar om historia och människoöden. Vi får aldrig glömma bort vad människor kan göra mot varandra bara för att de styrande tycker det är praktiskt att slippa få sina ideologiska utgångspunkter kritiserade. I Ungern har låten ”Free Woman” börjat spridas och spelas via alternativa medier, mycket tack vare att de har börjat göra upp med sitt kommunistiska förflutna. Vi kan ha olika åsikter om metoderna men processen är ett faktum och ju fler brott som kommer till ytan desto mer förändras historieskrivningen.

För det tredje har vi ett starkt frihetligt perspektiv och skivtiteln kan därför även tolkas som en varning inför framtiden. Precis som Förintelsen startade med demonisering av vissa utvalda minoriteter så startade GULAG med demonisering av privat ägande och krav på att alla delade samma värdegrund. Kanske 40 miljoner döda senare är vi på väg att upprepa samma misstag och det finns starka krafter som vill få oss att endast se åt ena hållet för att de själva ska kunna genomföra sin egen privata utopi.

Tack, John. Jag önskar er all framgång i ert arbete!

 

Edward Nordén

Riksdagskandidat Medborgerlig Samling

Vice ordförande Skåne

2 thoughts on “Musik och politik

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s