Staten ska inte bidra till spridningen av HIV

DEBATT. Folkhälsomyndigheten bedriver en kampanj som heter ”HIV idag”. Syftet med den är att minska stigmatiseringen av HIV-positiva genom att ge en mer avslappnad bild av riskerna med HIV. Men effekten av kampanjen är att den ger allmänheten en bild av att ”faran är över”.  Detta är verkligen inte vad en myndighet för folkhälsa borde ägna sig åt. Istället borde en sådan myndighet varna för riskerna med HIV och försöka förebygga dess vidare spridning.

Kampanjen byggs kring det faktum att om HIV behandlas på ett fullständigt och korrekt sätt med moderna bromsmediciner så är spridningsrisken mycket liten, och att den som är bärare av HIV kan leva ett normalt liv. Så långt är det rätt, men det är att göra våld på verkligheten att bara berätta om HIV-smitta som behandlas fullständigt och som inte är resistent. Man ljuger inte, men man missleder allmänheten och sopar problemen under mattan. Att antal nya fall som diagnosticeras i Sverige ligger på en relativt konstant nivå sedan 10 år ger inte syn för sägen att faran skulle vara över.

Det första problemet är att av de 36,7 miljoner som smittades av HIV förra året har bara 53% tillgång till behandling överhuvudtaget. Det innebär att de 19,5 miljoner som inte fått behandling har höga virusnivåer och och därför löper de också hög risk att smitta andra. Att ett antal av dessa personer finns i Sverige, eller att de kommer att komma hit, är inte långsökt att tro.

Nästa problem är utvecklingen av HIV-virus som är resistent mot bromsmediciner. Resistens utvecklas då patienten inte får fullständig behandling, eller om behandlingen inte tas som det är tänkt. Resistens utvecklas främst i låg- och medelinkomstländer – en typisk beteckning för sådana länder varifrån en stor del av vår invandring nu kommer. Andelen smittade med resistent HIV-virus är ca. 10%. Redan i dag avlider människor till följd av resistent HIV, och världshälsoorganisationen WHO varnade förra året för att ytterligare 100 000 människor kan avlida de kommande fem åren till följd av resistens om inget görs.

Sverige är inte förskonat. Vi ser en ökning av antalet nydiagnostiserade patienter med resistent virus. Det är en ökning som är parallell med den man ser globalt. Det är naivt att tro att faran är över. Det är snarare tvärtom. Jag tror att man måste vara mycket vaksam framöver, säger läkaren och forskaren Anders Sönnerborg i en artikel för en månad sedan.

Att en statlig myndighet mot denna bakgrund bedriver en kampanj, må vara med ett aldrig så gott uppsåt, som ger den falska bilden av att HIV-virus är i det närmaste ofarligt och icke smittsamt är djupt oansvarigt och obetänksamt. HIV-virus kan bara betraktas som i det närmaste ofarligt på villkor att det inte är resistent och om adekvat behandling sätts in och vidmakthålls noggrant livet ut. I övrigt är det fortsatt både smittsamt och leder potentiellt till den dödliga sjukdomen AIDS. Om detta må Folkhälsoinstitutet berätta!

Tyvärr händer det inte bara att folk får HIV av okunskap och slarv vid frivilligt sex och sprutbyten. I vissa fall förekommer det även att HIV-spridningen sker via våldtäkter, våldtäkter som många gånger begås av personer som kommer från länder där behandlingen av HIV är bristfällig.

Rimligen bör spridningen av HIV vara en försvårande omständighet vid våldtäkt och avspeglas i de straff som döms ut. Förutom det synnerligt grova övergrepp på offret som en våldtäkt alltid innebär, kan det i och med spridningen av resistenta virus i praktiken innebära offrets dödsdom. På samma sätt måste spridning av HIV vid frivilliga aktiviteter av den som är medvetet HIV-positiv vara fortsatt straffbart och medföra kraftigt skärpta straff.

Några rimliga krav är följande:

• Omedelbart stopp för kampanjen HIV idag
• Kraftfullt skärpa straffen för medveten spridning av HIV
• Våldtäkt med känd HIV-smitta bör ha ett straffvärde minst som för dråp.

 

Leo Sundberg
Ledamot i MED Malmös styrelse

 

 

MED tycker
MED har av naturliga skäl ingen särskild politik för frågeställningen som tas upp. Vi anser dock att är våra krav på att politiker ska fatta beslut baserade på evidens och noggrann konsekvensanalys även ska gälla för verkställande myndigheter. Folkhälsomyndigheten bör därför noggrant överväga vilka konsekvenser för folkhälsan och riskerna för spridning av HIV som den diskuterade kampanjen kan få.