DEBATT. Nyligen kunde MED-bloggen berätta om ett regeringsinitiativ som gällde telefonförsäljning.  Telefonförsäljning är ett av de områden som lyfts fram i Medborgerlig Samlings konsumentpolitiska program  som ett exempel på allvarliga konsumentproblem. Ett annat exempel är snabblånen, eller SMS-lånen, som har lett till att tusentals låntagare har skickats till Kronofogden. På det området tar nu Konsumentverket initiativet till en granskning av företagens kreditprövning. Men frågan är om det här initiativet framstår som lika välmotiverat som regeringens lagrådsremiss om telefonförsäljningen.

Konsumentverket har ingen information på sin hemsida om det senaste utspelet. Däremot har juristen Anna Hult förklarat den nya satsningen i en intervju i SvD . Det handlar om att verket har öppnat två nya granskningar mot kreditjätten 4 Finance och Swedish Credit Group, tidigare Grandvik.

Det är inte första gången Konsumentverket har försökt komma till rätta med företag som alltför lättvindigt beviljar krediter för att sedan låta Kronofogden hålla i skaftet när yxan ska gå. Redan år 2014 krävde man att Grandvik helt skulle sluta med krediter, vilket ledde till en domstolsprocess. Verket hade ingen framgång i Förvaltningsrätten, som lät bolaget fortsätta på marknaden efter en varning och en sanktionsavgift för brister i kreditprövningen. Anna Hult konstaterar att den varningen inte tycks ha haft någon effekt.

I ett annat fall förlorade Konsumentverket en tvist mot H&M efter att ha varnat företaget för bristande kreditprövning. Men både Kammarrätten och Högsta förvaltningsdomstolen gick på H&M:s linje.

Vad Konsumentverket egentligen gör för att undanröja allvarliga konsumentproblem är inte helt lätt att förstå, oavsett om man studerar myndighetens instruktion, regleringsbrev eller årsredovisning. Verksamheten är utan tvekan omfattande, den sysselsätter ca 150 personer och förbrukar årligen lika många miljoner kronor av budgetmedel. Nyckelord när verksamheten beskrivs är bland annat ”kunskapsbyggande”, ”bevakning”, ”främjande”, ”stöd”, ”samråd”, ”samverkan”, ”upplysning”, ”information” och utövande av ”tillsyn”. De mer konkreta åtgärder som kan urskiljas är överläggningar med branscher och utfärdande av allmänna råd och riktlinjer. Och till det kommer i sällsynta fall det skarpaste verktyget, att Konsumentombudsmannen för talan i domstol.

Att nu ”öppna granskningar” ger knappast hopp om att det allvarliga konsumentproblem som snabblånen innebär ska försvinna under överskådlig tid. Den konsumentpolitik som statsmakterna har satt Konsumentverket att hantera är helt enkelt för diffus, för konsensusinriktad och för tandlös. Därtill kommer att den framstår som ineffektiv i betydelsen relationen mellan insatta resurser och utfall i form av konkreta resultat.

När konsumenterna drabbas av allvarliga problem är det statens ansvar att ingripa. Men informationsinsatser eller förhandlingar är sällan verkningsfulla när det krävs påtagliga förändringar och snabba resultat. Dessutom riskerar ”mjuka” åtgärder att skapa osäkerhet på marknaden om gränserna för vad som är tillåtet. När det gäller telefonförsäljningen har regeringen, sent omsider, insett att lagstiftning är det enda verkningsfulla medlet för att undanröja hotet mot konsumentintresset. Samma slutsats borde gälla för snabblånen.

Lennart Göranson

Medlem i Medborgerlig Samling

 

MED tycker
Medborgerlig Samling vill:
Prioritera lagtillämpning bland de marknads- och konsumentpolitiska verkningsmedlen.
Skapa en Marknadsmyndighet för tillämpning av lagarna på konkurrens-, marknadsförings- och upphandlingsområdena.
Avveckla Konkurrensverket, Konsumentverket, Allmänna reklamationsnämnden, Upphandlingsmyndigheten och Fastighetsmäklarinspektionen.
Ingripa med lagstiftning mot allvarliga konsumentproblem.

Lämna en kommentar