Ronneby – en övergiven stad

DEBATT. Det som händer idag i Ronneby är en tragisk illustration av vart Sverige är på väg. En giftbrygd av allt som gjorts fel, och fortsätter göras fel sedan mitten av 70-talet. Vi ser rättsstatens haveri, eller snarare hur rättsstaten har övergivits. Vi ser migrationspolitikens effekter och, sist men inte minst, ser vi hur dagens regering och allianspolitiker i bästa fall handfallet står och ser på, men oftast vänder bort blicken och låtsas som om ingenting har hänt.

Land ska med lag byggas, heter det i Sverige. Det som idag är vårt land har levt enligt dessa principer åtminstone så länge det finns historiska källor. Att bygga land med lag betyder inte bara att det finns lagar. Lagarna måste också vara enkla att begripa, enkla att tillämpa och gälla lika för alla. När politiker och jurister försöker “förstå” den som begått ett brott blir lagen genast komplicerad och oförutsägbar.

Daltandet med brottslingar började på 1970-talet, och gjorde en äldre generation synnerligen upprörd. Alla fullt straffmyndiga människor fick då radikalt lägre straff, eller “vård” som var det nya begreppet.

Mängdrabatten i straffsystemet gör att den som begår 10 inbrott inte får 10 gånger straffet för ett inbrott (eller varför inte 15 gånger, då yrkeskriminalitet bör ses som försvårande). Istället är skillnaden mellan 1 och 10 begångna inbrott obetydlig och från brott nummer fem blir det knappast något straff alls.

Kriminologer på vänsterkanten lägger ut texten om hur den som sätts i fängelse inte blir bättre av det. Kanske, kanske inte. Men det är inte det centrala. Den som sitter i fängelse i 10 år kan under dessa 10 år inte göra livet otryggt eller t o m förstöra det för hundratals, eller snarare tusentals människor. Straffen bör därför radikalt höjas och mängdrabatterna avskaffas. De kraftiga straffrabatterna för unga bör också avskaffas, unga brottslingar ska tidigt och med kraft tas ur trafik.

Hur polisen misskötts under såväl alliansregeringarna som nuvarande regering och slutligen desorganiserats under Dan Eliasson är en lång historia. Lönen för poliser är på tok för låg. Utbildningen har dessutom gjorts mindre attraktiv genom inslag av “genus” och postmodernism. Kraven har sänkts, något som gör att yrket blir mindre attraktivt. Det måste tvärtom vara svårt att bli polis. Att vara polis bör vara eftertraktansvärt, något att vara stolt över.

Som medborgare förväntar jag mig att polisen ingriper hårt och bestämt. Att polisen aldrig backar för kriminella. Att polisen när den angrips resolut går till motangrepp. Att den aldrig någonsin ser mellan fingrarna vare sig beträffande skjutbanor i parkeringsgarage eller handgranater eller s.k. vardagsbrott som åldringsrån och bostadsinbrott.

Migrationspolitiken har drabbat Ronneby med full kraft. 2 500 asylinvandrare plus 700 till i Migrationsverkets lokaler, de senare främst från Syrien. Vad händer? Mångkulturella samhällen är alltid problematiska, och när staten som i Sverige dessutom abdikerar från makten och våldsmonopolet är resultatet ofrånkomligt – olika grupperingar uppstår som sinsemellan strider om makten. Makt som ger sin avkastning genom utpressning, handel med illegala varor och annan kriminell verksamhet. I Ronneby står afghaner och araber mot varandra, och dessutom finns det olika släktkonstellationer.

Vad har då Ronneby för polismakt? Sedan polisreformen, en person, delad med Torsås, 10 mil bort. En polismakt, eller brist på polismakt, anpassad för svenskar som alltid följer lagen, parkerar cyklar i cykelställ och som alltid plockar upp i en påse när de är ute med hunden. Detta är dessutom en Sörgårdsidyll som, det ska sägas, aldrig varit riktigt  sann för Ronneby.

År 2010 var dock Ronneby ett betydligt fridfullare samhälle med 12 029 invånare i centralorten. I slutet av 2015 bodde det 29 500 i kommunen som helhet. Där härbärgeras alltså 3 200 asylsökande som, om mönstret från flyktingvågen i övrigt följts, dessutom till en stor majoritet är män. De kommer från klankulturer i länder som lider av inbördeskrig. De åtföljande problemen för Ronneby är tyvärr inte särskilt annorlunda än de som har drabbat, eller om inget görs, kommer att drabba resten av Sverige.

Vilken polis skulle krävas för att Ronneby ska bli lika lugnt och stilla som det till helt nyligen var? Det är svårt att veta om det ens går att åstadkomma. Men för att någotsånär återställa ordningen behövs gissningsvis någonstans mellan 25 och 200 man. Kanske fler, kanske något färre. Vad som då också krävs är att en central aspekt av asylreglerna tillämpas. Nämligen att den som är asylsökande har att följa värdlandets lagar. De som inte gör det måste, om Ronneby ska återfå sitt lugn, snabbehandlas och utvisas, direkt från häktet. Alltså, när 30–40 utländska medborgare slåss på torget skall asylrätten upphöra och dessa 30–40 personer utvisas. Och, som nu är fallet, när ett land som Libanon vägrar ta emot ett par statslösa palestinier som terroriserat Ronneby så skall ett så hårt tryck utövas på Libanon att dessa, efter att ha avtjänat långa fängelsestraff också kan utvisas. Om utvisning ändå inte kan verkställas sätts sådana personer i förvar intill dess att de själva lämnar landet frivilligt.

I Sverige kan man om man vill. Men regeringen och alliansen försöker inte ens. Det är ynkligt.

Erik Lidström

Medlem i Medborgerlig Samling

 

Titelbild: Av Henrik Sendelbach, Ronneby Brunn Källan, CC BY-SA 3.0

MED tycker
Att medborgarnas säkerhet och trygghet ska få högsta prioritet
Att antalet poliser ska ökas med ca 50 % till 30 000
Att kommunala ordningsvakter ska ges ökade befogenheter
Att Sverige ska arbeta enligt New York-modellen om nolltolerans, polisiär närvaro och personligt ansvar på chefsnivå för brottsbekämpning
Att tingsrätterna tillförs resurser för att kunna hålla jourförhandlingar vid mängdbrott som är lätta att utreda
Att straffskalorna för brott mot person flyttas uppåt, med höjning av lägsta möjliga straff
Att straffen vid upprepad brottslighet höjs
Att utländska medborgare som begår brott av icke ringa slag utvisas i högre grad än idag
Att icke identifierade personer ska hållas i förvar för fastställelse av identitet
Att straffet vid vapenbrott som inte är ringa ska skärpas och att obligatorisk häktning ska gälla vid vapenbrott