DEBATT. Upp till den yngre medelåldern är man som bekant odödlig. Därefter börjar tvivlen komma. Har man som jag passerat det stadiet för länge sedan, inser man att livet förr eller senare kommer till en ände. På vägen dit kommer man sannolikt att drabbas av en del sjukdomar, men kan man bara få bra sjukvård så minskas lidandet och det oundvikliga slutet kan skjutas på framtiden ett tag till. Då är det ju för väl att man bor i Sverige med en världsledande sjukvård, eller hur? Eller….?

I takt med stigande ålder ser jag släktingar och vänner som drabbas av allvarliga sjukdomar och många som dessvärre har gått bort. Det får jag acceptera, sådant är livet. Men vad jag inte kan acceptera är att det snarare är regel än undantag med vittnesbörd om hur sjukvården felbehandlar, inte behandlar alls förrän det är för sent, eller helt enkelt inte finns tillgänglig när den behövs. Det har gått så långt att jag snarare blir förvånad och glad de gånger det fungerar på ett sätt man har rätt att förvänta sig. Vad jag fått mig till livs är förvisso anekdotiska berättelser som ett sjukvårdslandstingsråd i sin bästa ålder är expert på att prata bort, men tankarna är svåra att släppa.

Dessvärre är det sämre ställt med svensk sjukvård än vad de flesta kan föreställa sig. Man arbetar och betalar sin skatt i troskyldig förvissning om att man den dagen då det behövs, blir omhändertagen på bästa sätt. Men vi kan nu nästintill dagligen läsa om patienter som misshandlas i sjukvården och till och med avlider på grund av utebliven eller felaktig behandling. Uppgiven personal och överbelastade sjukhus som inte kan ta hand om akut sjuka på ett människovärdigt sätt. Kvinnor som skickas iväg för att föda hemma i farstun eller i bilen. Är det också anekdotiska berättelser som de ansvariga kan prata bort?

Svaret på frågan är uppenbarligen nej, vilket ett antal utredningar visar. Kommissionen för jämlik vård konstaterar i sitt slutbetänkande att 10 personer per dag (sic!) avlider i sjukdomar som sjukvården hade kunnat åtgärda. SKL har bedömt att 3 000 – 4 000 människor per år dör på grund av felbehandlingar i vården, och som part i målet lär de inte överdriva. Professor Håkan Eriksson har uppskattat att siffran för dödsfall p g a felbehandlingar ligger mellan 2 000 och 4 000 och tillägger: ”Ett flygbolag med samma felprocent som svensk sjukvård skulle inte få skicka upp ett enda plan i luften”. Tycker svenska patienter att läkare och annan vårdgivande personal lägger tillräcklig tid på dem? Nej, där rankas Sverige lägst bland jämförbara länder.

Vad beror då detta svek mot den skattebetalande allmänheten på? Den enkla förklaringen som hänvisar till den kraftigt ökande belastningen från sjukvårdskrävande migranter, med eller utan uppehållstillstånd, räcker inte. Det påverkar säkert mycket efter 2014, men det är bara en del av förklaringen.

Saknas det läkare? Knappast, vi ligger i toppskiktet bland jämförbara OECD-länder i fråga om läkartäthet och under perioden 1995–2013 har antalet läkare per capita ökat med 41 % samtidigt som Sverige ligger näst lägst av dessa länder i fråga om antal läkarbesök per person och år. Antalet vårdtillfällen har dessutom minskat över perioden. Antal läkarbesök per capita ligger ungefär på hälften av genomsnittet i de jämförbara länderna. Något måste vara fruktansvärt fel här! Möjligen är vi något på spåren när vi läser att i England lägger läkare i den offentliga vården ned 65 % mer av sin arbetstid på patientarbete än de svenska. Motsvarande siffror eller högre gäller även för Tyskland.

Saknas det sjuksköterskor? Nej, egentligen inte trots att landstingen genom dålig personalpolitik har exporterat en ansenlig del av våra svenskutbildade sjuksköterskor till Norge. Detta till trots har antalet sjuksköterskor per capita ökat med ca 17 % 1998–2013. Det enda som har minskat är specialistsjuksköterskorna. Ökat antal sjuksköterskor kombinerat med minskat antal vårdtillfällen ger vid handen att sjuksköterskorna, precis som läkarna, ägnar alltför liten andel av sin arbetstid åt patienterna.

Saknas det lokaler? Inte så länge det står lokaler oanvända under förevändningen att det saknas personal. Samtidigt kan vi notera att Sverige redan innan senaste årens neddragningar intar en föga hedrande jumboplats för antalet vårdplatser per person bland ovannämnda OECD-länder och att det är fortfarande i sjunkande. Då är det lätt att ta sig för pannan när t.ex. flytten till nya Karolinska innebär en avsevärd minskning av antalet akutplatser i Stockholm med ökande befolkning.

Saknas det pengar? Det kan det inte göra då Sverige ligger i topp bland jämförbara länder i andel av BNP som spenderas på sjukvården (ca 11 %). Inte heller att döma av hur pengarna används i slöseri på olika nivå. Det räcker att nämna NKS eller bruket att hyra in samma personal som man tidigare inte förmått hålla kvar på sin arbetsplats för flerdubbla kostnader för att förstå vad jag menar. Så inte är det pengar som saknas. För att tala med Johan Norberg: Svensk landstingssjukvård sköts som en sovjetisk traktorfabrik.

För att summera: Vi ligger i topp när det gäller antal läkare och sjuksköterskor och de pengar vi spenderar på sjukvården. Samtidigt ligger vi i absoluta botten när det gäller antal läkarbesök, antal vårdtillfällen, antal vårdplatser och patientnöjdhet. Det går bara inte ihop!

Nej, det grundläggande problemet är inkompetens. Avgrundsdjup inkompetens hos de politiker som är satta att förvalta drygt tio procent av bruttonationalprodukten för att ge oss som betalar för kalaset en bra och tillgänglig sjukvård. Liknelsen med traktorfabriken är högst relevant. Resursbristen som de ansvariga för sjukvårdens tillkortakommanden brukar skylla på är en ren chimär. Om de befintliga resurserna skulle användas på ett effektivt och modernt sätt och personalen med hjälp av effektiva hjälpmedel kunde ägna sig åt det de är utbildade för, då skulle sjukvården kunna leverera ett väsentligt bättre resultat. Det kommer alltid att vara resursbrist om man slösar resurserna på dålig styrning, organisation och inkompetens.

Ovanstående faktauppgifter är, när ingenting annat sägs, hämtade ur SOU 2016:2 – Effektiv vård, en 750-sidig rapport om tillståndet i svensk sjukvård beställd av regeringen. Där konstaterar man bl.a. i de sammanfattande slutsatserna:

  • Att styrningen skapar ineffektivitet genom att den är mångfaldig och splittrad.
  • Att strukturen skapar ineffektivitet.
  • Att organisation och arbetssätt leder till ineffektivitet.
  • Att regelmässiga överbeläggningar skapar ineffektivitet
  • Att kulturen och kompetensförsörjningen skapar ineffektivitet.
  • Att verksamhetsstöden inte ger förutsättningar för effektivitet.

Men varför ska vi ha effektivitet i sjukvården, det låter ju kallt och tråkigt? Svaret är enkelt: för att utan ökade kostnader kunna ta bort köerna, ge personalen mer tid med varje patient, kunna erbjuda en vårdplats när det behövs, kunna erbjuda modern diagnostik utan väntetider, skapa bättre arbetsmiljö för personalen etcetera. Det vill säga komma tillrätta med alla de problem som sjukvården nu dras med.

Att vi har ett sjukvårdssystem som är tillgängligt för alla och som i huvudsak bekostas av gemensamma skattemedel är en utmärkt ordning. Men vi behöver inte ha okunniga amatörer som ansvariga för produktionen av vården. Det kan med fördel överlåtas till andra som har medicinsk och organisatorisk kompetens. Vi kan inte heller ha okunniga amatörer som ansvariga för miljardupphandlingar av tjänster som de inte begriper sig på.

Till att börja med bör landstingen avskaffas och ansvaret för sjukvården läggas på staten för en gemensam, jämlik och effektiv vård. Staten måste ansvara för budgeten och inom dess ramar ställa upp målen och kraven för verksamheten samt handla upp de produktionstjänster som behövs. För detta krävs att en höggradig kompetens för upphandling, uppföljning och kvalitetskontroll byggs upp av välutbildade och branschkunniga medarbetare i beställarens/statens regi. Producenter av sjukvårdstjänsterna kan vara såväl offentligägda som privata, men de ska verka under samma förutsättningar och krav och kunna jämföras med varandra. De ska ledas av kompetenta och branschkunniga personer, okunniga politiker i ledningen göre sig icke besvär. Skickliga producenter som levererar rätt kvalitet till rätt pris ska givetvis kunna göra vinst på sin verksamhet. Patienterna skall ha tydliga och lagreglerade rättigheter och man ska med lagens hjälp kunna söka och få sin rätt tillgodosedd, något som inte är fallet idag.

Så länge det nuvarande dysfunktionella systemet lever vidare är jag uppriktigt oroad för mina egna och mina anhörigas möjligheter att få en adekvat sjukvård, utan långa och kanske livshotande väntetider, när vi behöver det. Det borde varje människa som inte är odödlig också vara.

Staffan Tjus

Medlem i Medborgerlig Samling

 

MED tycker
Sjukvården blir lidande av ständiga omorganiseringar, nya pappersprojekt och oändliga utvecklings- och uppföljningsmodeller. Det resulterar i att sjukvårdsorganisationerna växer men de producerar inte mer vård i samma takt. MED vill minimera det politiska inflytandet och istället ge frihet till professionerna att organisera sina verksamheter – det gör de nämligen bäst själva.

11 thoughts on “Den sovjetiska traktorfabriken

  1. ”Det borde varje människa som inte är odödlig också vara”, skriver Staffan Tjus. Det är nog ingen tvekan om att alla medborgare som är rätt och tillräckligt informerade också är berättigat oroade, men många medborgare är nog inte det. Där har Medborgerlig Samling en stor uppgift, allra helst som dess program för att lösa problemen är ypperligt genomtänkt och välformulerat.

    Liked by 1 person

  2. ”Kommissionen för jämlik vård” är väl en liten röd flagga.
    Varför har man i världens jämlikaste land en kommission för jämlik vård? Det borde liksom inte behövas.
    Jag började fundera på detta för ett tag sedan, bland annat (men inte enbart) vad gällde sjukvården.
    Hur många genusbyråkrater finns det inom sjukvården? Jag skulle tippa att minst 1 på 20 som är anställda inom sjukvården är genuspilot eller något liknande som på heltid ägnar sig åt att tota ihop jämställdhetsplaner, arrangera jämställdhetsseminarier och -kurser och liknande trams. Det innebär redan där att 5% av sjukvårdens resursers ägnas åt detta trams.
    Sen kan man ju gissa sig till att räknar man ihop tiden som resten av personalen ägnar åt att skriva genusrapporter, utbildning för att bli hbtq-certifierade, genusmedvetenhetsfrämjande aktiviter och liknande uppgår till minst 1 dag per månad, och eftersom vi normalt arbetar ca 20 dagar/månad, så ryker ytterligare 5% av sjukvårdens resurser här. Så redan här är vi uppe i 10% totalt.
    Det kanske låter mycket, men betänk att lagar och förordningar kräver av alla företag med minst 10 anställda att de skall upprätta årliga jämställdhetsplaner. Det fuskas säkerligen en hel del med det inom den privata sektorn, men jag misstänker att man är ganska samvetsgranna inom den offentliga. Och även när det handlar om rent ögontjäneri så lär saker av detta slag sluka resurser på olika sätt.
    Sen kan man undra hur mycket annat onödigt administrativt arbete man ägnar sig åt. Betoning på onödigt. En viss grad av administrativt arbete är uppenbarligen nödvändig för en fungerande och bra sjukvård. Utan journalsystem och inventarier skulle det förstås barka åt helskotta ganska så snart.
    Men jag ger mig sjutton till att om man skulle undersöka effektiviteten i den offentliga sektorn överlag så skulle man upptäcka att 25+% av allt arbete ägnas åt bullshit som inte bara slukar resurser, utan i förlängningen är direkt destruktivt.
    Om vi bara började med att rensa ut allt genustrams så skulle säkert hela samhället uppleva ett rejält lyft. Och kanske minska ner de 3000 som avlider pga felbehandlingar till 300.

    I det sammanhanget var det glädjande att se Ilans vallöfte idag: https://twitter.com/sadeilan/status/954631125124739072

    Gilla

  3. Jämförelsen med en sovjetisk traktorfabrik för tankarna till en klassisk skämtteckning i den sovjetiska satirtidskriften Krokodil. Texten berättar om en framgångsrik spikfabrik som har lyckats överträffa produktionsplanen. Och på bilden ser man ett lag av tio glada arbetare som gemensamt bär på en 10 meter lång spik.

    Varför blev det på detta viset? Jag är övertygad om att en viktig orsak är den detaljerade politiska styrning och kontroll, med tillhörande krav på omfattande rapportering, som i Sovjet kallades planekonomi men hos oss New Public Management. Och där som här parad med ett djupt misstroende mot de professionella.

    Staffans klarsynta och väldokumenterade redovisning av problemen och vägen ur dem borde inte behöva någon komplettering. Trots det, en liten reflexion om hur primärvården och övergången till enklare specialistvård fungerar i Frankrike.

    Där utgår systemet från att varje medborgare har en egen privatpraktiserande läkare, som är den som man i första hand vänder sig till och som ofta inte bara följer en hela livet utan också var föräldrarnas och blir barnens läkare (så långt yrkeskarriären räcker). Denne läkare får också del av allt som händer patienten i andra delar av sjukvården, exempelvis på sjukhus. Men om man behöver vända sig till en specialist behöver man inte gå via sin personliga läkare. Man kan också slå i telefonkatalogen, hitta en lämplig privatläkare i närheten, lyfta telefonluren och få en avtalad tid för besök en eller två dagar senare. Läkararvode och läkemedel är subventionerade, och om man vill kan man genom anslutning till en försäkringskassa få ner kostnaden till ett minimum.

    Någon som upplevt något liknande i välfärdslandet Sverige? Nej, tänkte väl det.

    Liked by 1 person

    1. I danmark har man också husläkare. Det är bara att lyfta på luren och ringa för en tid om man t.ex. vill ha en hälsoundersökning eller något problem som inte är akut. Är det lite mer akut (men inte av ambulanskaratkär) tar man bussen till sjukhuset och har man otur får man vänta ett par timmar, sen blir man fixad. Och under de åren (23) jag bodde i Köpenhamn betalade jag aldrig några avgifter eller annat utöver skatten, förutom att jag hos apoteket fick betala pencillinet jag blev ordinerad vid ett tillfälle (ej veneriskt).

      Gilla

  4. Det är något ironiskt över att Staffan i sin (korrekta) problembeskrivning slänger sig med sovjetiska liknelser samtidigt som han föreslår en sovjetisk lösning,…

    Dvs. annu mer centralstyrning.

    Gilla

    1. För den delen av sjukvården som betalas av skattemedel behöver man åtminstone se till att koncentrera strategiska verksamhetsbeslut och kvalitetsstyrning till grupper som har kompetens och överblick.

      Det är samtidigt viktigt att ha en diskussion om vad som skall tillhandahållas för skattepengar. Det är dessutom viktigt att förstå skillnaden mellan beställare och utförare. Staffan skriver ju också ”handla upp de produktionstjänster som behövs”, vilket antyder att han håller isär dessa begrepp.

      Gilla

      1. Ulf,

        Jag ser ett staplande av konsultfloskler och en övertro på att centralstyrning är bra, trots att all empirisk erfarenhet visar motsatsen.

        Decentralisering, konkurrens och patientstyrning är det som krävs, tillsammans med fri etablering av husläkare och vårdklininker.

        Det enda som finansieras är en allmän grundsjukvårdsförsäkringen. All vårdproduktion utsätts för patientstyrning och statlig medicinsk revision.

        Ansvaret för vårdleveransen görs personligt och hanteras och beivras juridiskt

        Vi behöver heller ingen ny ” svensk vårdmodell.”
        Det finns nämligen gott om välfungerande exempel inom Västeuropa som kan inspirera oss.

        Gilla

    2. Om du uppfattar att jag pläderar för centralstyrning har jag uttryckt mig oklart. Tvärtom vill jag när det gäller vårdproducenterna se en fri och stor marknad av vårdgivare utan etableringshinder. Det ska vara allt från husläkarmottagningar till stora akut- och specialistsjukhus.
      En sådan marknad av i huvudsak privata entreprenörer ska själva planera och organisera sin verksamhet på bästa sätt utan detaljstyrning ovanifrån. Det klarar de mycket bättre än någon centralbyråkrat.
      När det gäller statens roll ser jag den som ett stort försäkringsbolag där premieinbetalningarna består av skattemedel. Staten ska köpa sjukvårdstjänsterna av producenterna, inte i första hand till lägsta pris utan till bästa kvalitet. Kvalitet ska mätas i traditionella medicinska termer men mycket stor vikt ska läggas vid s.k. mjuka värden, dvs. hur kunderna/patienterna upplever vårdens resultat, bemötande och tillgänglighet, kort sagt kundnöjdhet.
      För att hålla kostnaderna i schack skall det vara en priskonkurrens mellan de som levererar tjänsterna till högt ställda kvalitetskrav. Kvalitetsnormen skall samtidigt vara under ständig uppföljning och utveckling genom att de producenter som relativt andra släpar efter väljs bort. Riskerna för överbehandling eller överkonsumtion får hanteras av kontrollorgan som genom nära och täta stickprovskontroller värderar diagnoser mot insatser. Riskerna för oligopol måste också beaktas och aktivt motverkas.
      Det kan också ligga ett värde i att vissa av vårdproducenterna förblir offentligägda, men de ska i alla delar behandlas som de privata alternativen. Dels för att de ska kunna användas som en sorts negativ bench-marking. Dvs. att utgöra ett golv för lägsta kvalitet och tak för högsta kostnad. Dels för att slippa framtida förvirrade politiska debatter om ”vinster i välfärden”. Att leverera bättre vård till lägre kostnad måste alltid vara bättre än sämre vård till högre kostnad oavsett om det skapar vinst eller ej.

      Gilla

  5. Med i problembilden finns läkemedelsindustrins styrning av läkare (alltmer försäljningsrepresentanter), där utvecklingen går mot prioritering av symtombehandlig, isf mot botande verksamhet. Läkemedelsindustrin tjänar inga pengar på den senare nämnda inriktningen …

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s