Nymarxism i debatten om diskrimineringslagen

Biträdande lektor i filosofi Katharina Berndt Rasmussen argumenterar i en artikel publicerad i Svenska Dagbladet den 7 oktober för att det är problematiskt att avveckla diskrimineringslagen. Hon ifrågasätter också på vilka demokratiskt godtagbara grunder Sverigedemokraterna skulle ändra eller avskaffa lagen. På den senare frågan synes det uppenbara svaret ha undgått henne: Makten utgår från folket genom dess folkvalda representanter i riksdagen. De beslut som våra folkvalda fattar genom majoritetsbeslut i riksdagen är den demokratiska ordning som stadfästs i våra grundlagar. Om hon ifrågasätter legitimiteten i riksdagens beslut sällar hon sig till en liten skara politiska extremister.

I artikeln påstår hon att anledningen till lagstiftarens intresse för diskriminering är dess systemiska effekter för samhället i stort. Vidare menar hon att urvalet av diskrimineringsgrunder bör grundas i kunskap om “systemiska olikheter mellan olika grupper”.

Diskrimineringsgrunderna sprungna ur FN deklarationer

Urvalet av diskrimineringsgrunder i diskrimineringslagen har sitt ursprung i FNs deklarationer om mänskliga rättigheter. Anledningen till att världens stater lyckats enas om vissa diskrimineringsgrunder handlar främst om skam. Skam över historiska orättfärdigheter. Skam över nazi-Tysklands fruktansvärda härjningar liksom västvärldens koloniala historia och slaveriet ligger i hög grad bakom både konventionen om medborgerliga och mänskliga rättigheter liksom konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering. Dessa konventioner har legat till grund för att etnicitet och religion ingår som diskrimineringsgrunder i lagen. Konventionen om avskaffande av diskriminering av kvinnor ligger till grund för att kön anges som diskrimineringsgrund. Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning ligger till grund för att funktionsnedsättning anges som diskrimineringsgrund.

Således har analys och kunskap av systemiska effekter av diskriminering av olika grupper i Sverige mycket litet att göra med urvalet av diskrimineringsgrunder. 

Lika fördelning är något annat än lika förutsättningar

Det finns dock ett problem med att föra in “kunskap om systemiska effekter av diskriminering av olika grupper” som grund för resonemang om diskrimineringslagen. En stor del av den kunskap som skapats genom forskning om systemiska olikheter bygger på det nymarxistiska idealet om lika fördelning av makt, resurser och privilegier. Istället för att utgå från olikheter i förutsättningar, utgår forskningen på området till stor del från olikheter i utfall. Olikheter i utfall för olika grupper används sedan som bevis för förekomsten av diskriminering och systematisk rasism.

I Sverige råder politisk konsensus om idealet om lika förutsättningar. Däremot råder inte konsensus om lika fördelning. Om detta råder istället politisk strid.

Vetenskap som i hög grad färgats av ideologiska övertygelser är problematisk. Forskning som bedrivs med ideologiskt färgade glasögon resulterar i att politiska åsikter om lika fördelning förvandlas till vetenskapliga bevis för att diskriminering och systematisk rasism är ett stort problem i Sverige.

Lutherska ideal

De flesta svenskar, liksom jag själv, håller likabehandling av människor oavsett deras hudfärg, kön eller sexualitet högt. Det råder i stort sett konsensus om att värdering av människor ska baseras på kunskap, erfarenheter, prestation och personlighet. De flesta svenskar vänder sig reflexartat mot särbehandling av människor på andra grunder.

Det grundas i sociala ideal eller uppförandekoder. De bygger på urgamla värderingar såsom hederlighet, flit, att inte ligga andra till last och behandla dina medmänniskor såsom du själv vill bli behandlad. I hög utsträckning kan dessa sociala ideal spåras till lutherska värderingar. 

Ett problem uppstod i Sverige i samband med separationen av stat och kyrka och införandet av religionsfrihet. Hur ska de sociala ideal och uppförandekoder som delas av befolkningen och som historiskt bibringats oss genom kristendomen hanteras i ett sekulärt samhälle där staten är separerad från kyrkan och religionsfrihet råder?

Nymarxismen söker sitt existensberättigande

Här söker nymarxismen sitt existensberättigande. Den ikläder sig gudalika egenskaper i rätten att “vetenskapligt” definiera vilka grupper som ska anses som utsatta för förtryck, och vilka grupper som ska utses som förtryckare. Vi känner igen teorier om vithet, genus, normkritik, rasifiering och radikalfeminism. Den gemensamma nämnaren är den vita medelålders cis-mannens påstådda förtryck.

Diskrimineringslagen som diskriminerar

Diskrimineringslagen skyddar vissa utvalda grupper från diskriminering men inte andra grupper. Lagen förbjuder diskriminering på grund av hudfärg men inte på grund av till exempel hårfärg. Diskriminering av vänsterhänta anses inte som skyddsvärt. Det är några exempel bland många på diskriminering som förekommer men inte skyddats i lag. Med ett stänk ironi kan man fråga sig varför inte det högerhandsnormativa förtrycket utmanas av nymarxister. Man kan också fråga sig varför diskriminering på grund av religiösa idéer till skillnad från politiska idéer anses skyddsvärt.

Lagen är genom sitt snäva urval av diskrimineringsgrunder i sig själv diskriminerande. Vi står inte lika inför diskrimineringslagen, utan lagstiftaren särbehandlar individer beroende på deras grupptillhörighet. Det är i det ljuset debatten om lagen ska ses.

Identitetspolitiken och dess nymarxistiska tankegods

Det är problematiskt att nymarxistiskt tankegods i form av identitetspolitik, det vill säga särbehandling av individer på grund av deras grupptillhörighet, har tillåtits etablera sig i offentlig förvaltning, skola, högre utbildning och forskning, ja faktiskt hela vägen in i lagstiftning. Detta bubblar upp till ytan när diskrimineringslagen tas upp till debatt och är förklaringen till att vetenskapsmän i debattartiklar ifrågasätter den demokratiska legitimiteten i riksdagens beslut.

Fredrik Wilkens
Ledamot
Medborgerlig Samling Stockholm