Någonstans vid Palme-eran påbörjades vägen utför. Därefter har det fortsatt, sakta men säkert. En fråga, som så ofta ställs numera, är – 

”hur kunde det bli så här?”

Efter kriget, under femtiotalet, kunde ett framgångsrikt Sverige byggas upp. Skonat från krigsskador, präglat av ett arbetsamt folk och med många, dynamiska och framgångsrika företag, blomstrade nationen Sverige.

I inledningsfasen fanns också livfulla politiska partier, inte utan en påtaglig entusiasm för sina idéläror. Men successivt, till en början smygande, bildas över tid en nomenklatura av individer, som i politiken ser en möjlighet till både en god utkomst och en attraktiv livsstil. 

Oavsett politisk färg kan man leva väldigt gott på att prata intensivt och mycket. Det genererar en vardag som t.ex. består av trevliga resor vid studiebesök, konferenser, kongresser och liknande. Inte sällan sker resan i prestigefylld business class med tillhörande första klass hotellrum. Det är kostnadsfria och förnämliga mötesluncher på restauranger och ofta rikliga ersättningar i olika sammanhang.

Dessutom, över tid, sker samma sak med den tredje statsmakten – media. Den som skulle stå som motvikt mot det etablerade styret av nationen. Men som blir alltmer i symbios med makthavarna, då det även i den mediala sfären bildas en nomenklatura. Där positionerar sig individer, som på liknande sätt som politiker, försörjer sig gott på tidningsredaktioner och i TV-hus. 

Inte minst får man en personlig tillfredsställelse i kändisskapet. Man kan plötsligt börja skriva kokböcker, agera som moderatorer, hålla föredrag och inviga begivenheter. Det är både status och inte sällan välavlönat.

Vi kan alla se dessa tecken väldigt tydligt. Samma individer får möjlighet att ständigt komma till tals i tv-rutan. ”Göran Greider förvaras i ett rum i TV-huset som en inventarie”, enligt en känd satirtecknare. Skapar man ett frågeprogram som en kvällsunderhållning, så är det individer som redan i sin profession får komma till tals offentligt, som återigen får förmånen att framträda. Journalister, författare, politiker, artister och skådespelare.

Tillsättandet av nya tjänster i organisationer, ämbeten och bolag, hämtas helt och hållet från den etablerade gruppen. Inte med kompetens och verklig kunskap som merit, utan med medlemskap i denna inofficiella församling som avgörande faktor.

Successivt dyker det t.o.m. upp välkända efternamn, men med nya förnamn. Det är barn till dessa åsiktskorrekta, som får sin fribiljett in i kändisskapet.

Med hög säkerhet finns ingen konspiration eller hemlig agenda bakom denna struktur, det bara växer fram med en osynlig automatik, allteftersom.

När väl denna agenda har skapats och blivit en dominerande faktor, har den av utomstående kritiker givits beteckningar såsom ”Åsiktskorridoren” och ”Den Politiska Korrektheten”. Vi talar om en struktur som på bred front och över tid, med kraft har förmedlats till allmänheten och som har marinerats djupt in i folksjälen.

Om någon dristar sig till att bryta mot denna etablerade mening, etiketteras också vederbörande. Det genererar ofta gravt nedsättande epitet.

Framförallt får ett utpräglat kritiskt tänkande och inte minst klarspråk, ofta svåra personliga konsekvenser. En tvärnit i karriären eller uteblivna befordringar är mildare yttringar, men än mer riskerar man avsked och negativa konsekvenser. Sällan får man möjlighet att yttra sig offentligt eller drabbas man av andra former av repressalier. 

I ett läge där man privat är uppbunden av banklån för bostad, bil och husvagn och har ett försörjningsansvar för en familj, är det ytterst få som vågar riskera sin tillvaro med att sticka ut hakan och ha en avvikande uppfattning. Exempel finns dock. Ska man ta ett enda, kan det vara polismannen Peter Springare, som den offentliga arbetsgivaren köpte ut då han dristade sig att torgföra obekväma sanningar.

Det går att se en struktur i att de tjänstemän som trots allt vågat ta bladet från munnen – som just Peter Springare – är ofta de som ligger nära sin pensionering. Med andra ord vid ett tillfälle då man knappast riskerar negativa konsekvenser. Eller de vetenskapsmän, t.ex. professorer med tillägget emeritus, som vågar yttra en avvikande mening från den nämnda åsiktsfåran, har ofta avslutat sin karriär och är inte aktuella för nya forskningsanslag. 

Utvecklingen sammanfattad har sett ut så här: 

En successivt framväxande uppfattning etableras, den formuleras enbart av ”de godkända”. Den stöds av media och erhåller inte sällan tillskott av frikostiga offentliga anslag, resulterande i en förödande åsiktsdominans.

De generationer, som tillkommit på åttiotal och framåt och därmed varit vuxna först från 2000-talet, har begränsade möjligheter att se den radikala attitydförändring som skett med samhället, då man naturligtvis saknar den nödvändiga erfarenheten. 

För att bryta denna utveckling, en synnerligen grannlaga uppgift, måste det till ett uppvaknande hos väljarkåren. Den onda cirkeln, som försvårar situationen, är att medborgarna fortlöpande matas av en agendapräglad mediaelit. Inte minst framstår Public Service som den mest aktiva i detta. 

Få av de involverade har vågat, kunnat eller förstått att bryta kedjan. Under senare tid har man emellertid kunnat skönja en förändring i enskildas uppfattning om samhällsutvecklingen, hos en alltmer växande skara svenskar. För det finns ett för Åsiktskorridoren förödande moment, en faktor som är omöjlig att bortse ifrån.

Det är verkligheten.

Den kommer ofrånkomligen ikapp den förljugna agendan. Med en situation då samhällsfunktion efter samhällsfunktion framträder som alltmer dysfunktionell eller t.o.m. havererad, inser den drabbade medborgaren till slut var felet ligger.

Verkligheten är vårt stora och tydliga hopp, för att varsebliva en godtrogen befolkning. Vad gör då en nyvaken och till insikt kommen medborgare?

Röstar på de partier som skapat eller i hög grad bidragit till nationens förfall? 

Eller väljer ett nytt alternativ, uppbyggt av fritt tänkande individer, obelastade av Den Politiska Korrektheten. Och med en idépolitik som är byggd på förnuft, ansvar och respekt för medborgarens villkor.

Partiet finns – Medborgerlig Samling.

Gunnar Lundh
Ledamot Partistyrelsen

 

9 reaktioner till “Hur kunde det bli så här?

  1. Hvad du beskrifver hafver ett namn: vänsterkorruptionen. I denna ingår äfven vänsterpartierna moderaterna och kd, icke så mycket som gynnade som medlöpare och stillatigare låtande det fortgå.

    Systemet kan icke reformeras; det måste rifvas ned och ersättas. Alla vänsterkorrupter måste rensas bort. Hvad gäller myndigheterna är detta lätt: man startar först nya myndigheter, helt besatta af hederliga, af vänsterkorruptionen obefläckade patrioter; sedan flyttar man till dessa nya myndigheter från de nuvarande allt det och endast det, som Sverige bör och måste hafva i myndighetsväg, sedan lägger man ned alla andra myndigheter och sanerar derigenom äfven statsapparaten från hvarje speciment af nomenklaturan, slutligen låter man de nya myndigheterna öfvertaga de gamla myndigheternas (sådana landet måste hafva) namn. Sedan är det rensadt och klart. Antalet myndigheter är nu minskat med hundratals, alla vänsterkorrupta kulissmyndigheter borta, ”brå”, ”mucf”, ”migrationsverket”. Härvid falla äfven alla vänsterorganisationer beroende af skattemedel bort, till exempel (s)(v)t och det svartbruna hvithatande ”expo”.

    Men träsket kommer aldrig sanera bort sig sjelft; som du beskrifver det, lefva de behagliga lif. Det vilja de fortsätta med.

    Att Medborgerlig Samling skulle stå för förnuft och ansvar motbevisas af att partiet förordar import af ”kvotflyktingar”, alltså direktimport till Sverige af afrikaner och muhammedanbältesasiater. Återkom med omdömet, när denna idioti är bortrensad; icke förr.

    Gillad av 2 personer

    1. Till skillnad från författaren av denna kommentaren så är jag väldigt glad om ni inte ”hakar på” ett så dömmande sätt att se på människor – tänker inte ens citera beskrivningen ovan. Världen är blandad av människor med olika utseenden, färger, former och kulturer.
      Vad vi kan göra är att vara stolta över vår ”svenskhet” och inte skämmas.
      Att man kan språket i landet man är medborgare och arbetar i är en självklarhet.
      Att man inte skall behöva/kräva/erbjuda tolk när man skall till sjukhuset eller myndigheter.
      Att man förstår att här är det ingen skillnad på man och kvinna, alla tar i hand eller kramas, och vi förväntar oss att det är så- det är en del av vår kultur och något som vi har kämpat för.
      Jag välkomnar med utsträckta armar människor som respekterar vår kultur och får möjlighet att ta del av den, många gånger för att den kulturen de kommer ifrån inte matchar deras ”mind set”, där de inte har möjlighet att leva fritt.
      Sen skall vi självklart inte vara en ”kassako” , vill man ha lön så skall man jobba för den- och kommer man helt utblottad hit så är det vårt jobb att se till att kulturen, lagen och de socialkoderna är det som gäller. Du får tro på vad du vill, men religion är ingen lag i Sverige. Om det är detta synsätt på människor Medborgerlig Samling står bakom så står ni högt upp på min lista. Svara gärna!

      Gillad av 1 person

      1. Jag tror många i MED håller med dig i det du skriver.

        Med en reservation:
        MED är inte kritiskt till invandring, utan kritiskt till migrationspolitiken. Vi menar att det finns gränser för hur många lågkvalificerade invandrare från länder med värderingar i andra änden av spektrat som Sverige klarar av att integrera. Jag tror de flesta är eniga om att just antalet lågkvalificerade invandrare från främst MENA-länder som Sverige klarar av att integrera på kort tid, har överskridits med råge. Därför är vi restriktiva med att välkomna fler ur den gruppen just nu. Vi förordar till och med ett stopp för den gruppen.

        Gilla

      2. Tack, Anna.

        Om det är kvotflyktingar du syftar på så är min uppfattning – och jag tror mig veta att det gäller partiet också – att vi likt andra länder bör ta emot sådana. Men just i Sveriges fall föreligger en annorlunda situation då vi under många år tagit emot en utan jämförelse stor mängd med flyktingar. Vår havererade migrationspolitik motiverar att just Sverige får ett andrum och kommer i fas med vad som går att hantera.

        De alla moment du räknar upp är det vi står för också. Vi ser till individen, inte till grupptillhörigheter av olika slag. MED markerar detta genom att tydligt ta avstånd från identitetspolitik. Självklart är det ingen skillnad på ansvar, skyldigheter, rättigheter och möjligheter oavsett om man är kvinna eller man – det är snarare häpnadsväckande att det finns de som tycker det. Om man betraktar kvinnor som några slags andraplansfigurer, diskvalificerar man sig enligt mitt förmenande för att få stanna i landet.

        Precis som du säger: ” … är det vårt jobb att se till att kulturen, lagen och de socialkoderna är det som gäller” – så borde det vara. Men där har det brustit kapitalt och det är kommande statslednings fundamentala arbetsuppgift att återställa normalläge nu. Vi måste få bort no-go-zoner, galloperande kriminalitet, brott mot mänskliga rättigheter osv.

        Det kommer de som är där nu aldrig att klara. Det krävs nya attityder från det offentliga för att få ordning på landet. Av det skälet är det helt nödvändigt med en politik som Medborgerlig Samling för, de som ställt till detta haveri kan aldrig lösa problemet.

        Gillad av 1 person

  2. Den s.k. ”critical theory” utvecklad av ”der Frankfurter Schule” kring Horkheimer och Marcuse förfinade identitets politiken till att lämna klasskampen för kampen för de ”förfördelade” i samhället. Jämlikhet, solidaritet och respekt får nya dimentioner.
    Palme och andra sossar hängde på, universiteten blev de verkställande institutionerna. 2-3 generationer senare är indoktrineringen nästan total.

    Gillad av 4 personer

  3. Man kan uppleva det som företagare när man skall göra affärer med sin bank,församlingar,föreningar eller politiker.
    Har haft en känd finansminister som kund och skulle lämna en offert till honom och vi hade ett trevligt samtal och jag sa vad jag tyckte som företagare, tror ni att jag fick svar på offerten efter det samtalet? Nej inte ett ord trots att vi har varit leverantörer i många år.
    Nu växer det upp en skara kunder i 30-40 års åldern och man blir skrämd hur man blir behandlad.
    Avgrunden är tydlig på detta område.

    Gillad av 1 person

Lämna ett svar till gunnar47 Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s