Ryssen och vi

På ettårsdagen av Rysslands senaste (men troligen inte sista) krig mot ett grannland känns det naturligt att reflektera över vårt förhållande till ryssen. Både när det gäller Sverige som land visavi Ryssland och svenskar som folk visavi ryssar.

Vi som vuxit upp under det kalla kriget, med en järnridå som förpassade Östeuropa till något mycket avlägset (både när det gällde fysisk tillgänglighet och mental närhet), glömmer lätt hur nära Ryssland ligger Sverige. Svearikets vikingaresor gick främst österut genom de områden som skulle bli rusernas land.  En dynasti med rötter i Roslagen styrde länge Kievriket. Sverige och Ryssland har i mer än 1000 år frotterat sig mot varandra, både genom handel och i krig. 

Det är bara 200 år sedan ryssen härjade på svensk mark längs östkusten. Vid Baggensstäket utanför Saltsjöbaden står en minnessten som berättar om den plats där svenska trupper satte stopp för ett försök att ta Stockholm. När jag var liten berättade min farmor att det hade funnits en koloni av ryssar som sedan 1700-talet blivit kvar längst ut på Vikbolandet. Det sades att de gärna åt huggorm.

När en fransk vän besökte Stockholm såg hon vägskylten ”Sankt Petersburg” över vägen mot Lidingö. Då först förstod hur nära det är från Sverige till Ryssland: en resa med färja på mindre än 40 timmar. För Frankrike är Ryssland ett land på andra sidan en hel kontinent.

Det har hänt att jag känt större närhet till det ryska folket än till det amerikanska. Vår uppskattning av brännvin och saltgurka och vår melankoli förenar oss och skiljer oss från den glättighet som visas upp i de amerikanska TV-serierna. Om konsten är en återspegling av folksjälen ger också den vittnesbörd om det som förenar oss. Svenskar och ryssar är inte särskilt sociala i den ytliga kontakten med andra människor, det finns en trumpen kontaktlöshet som kontrasterar mot folken längre söderut i Västeuropa. Kanske det är klimatet. Eller att vi saknar 2000 år av stadskultur.

Men jag har också upplevt en brutalitet i det ryska temperamentet som är frånstötande. En brist på hänsyn i det dagliga umgänget. Ett förakt för andra folk, särskilt östeuropeiska grannar, som vittnar om en känsla av överlägsenhet. Där kanske grunden finns för de imperialistiska ambitionerna.

Allt detta måste vägas in i bedömningen av kriget mot Ukraina och hur vi bör ställa oss till möjliga alternativ.

Jag mejlväxlar med en dam i Tyskland som vill förbättra sina kunskaper i svenska och om Sverige och som följer min blogg Skrönsakslandet. Hon skrev, apropå kriget i Ukraina, ”Krieg kann nicht mit Krieg beantwortet werden ist meine Meinung”. Jag svarade naturligtvis att ett oprovocerat överfall mot ett grannland inte får ses som en konflikt mellan parter som har lika stort ansvar. Samtidigt misstänker jag att hennes inställning är typisk för många i Tyskland, där Hitlertidens krig mot Ryssland senare slog över i en omotiverad och aningslös välvilja mot den stora grannen.

Idag ser vi förslag som handlar om fredsförhandlingar mellan Ukraina och Ryssland, från både Kina och USA och från många däremellan. Fredsavtal skulle innehålla villkor som de båda parterna förbinder sig att respektera. Vad får förespråkarna för ett fredsavtal tro att Ryssland överhuvudtaget skulle respektera något som står i ett sådant avtal? Erfarenheten visar otvetydigt att Ryssland – i framtiden liksom i det förflutna – anser att sådana utfästelser inte är värda pappret de är skrivna på. Allt talar i stället för att det enda som kan hindra Ryssland från att fortsätta sin expansionistiska politik är att landet berövas sin förmåga. Viljan kommer att finnas kvar, vad som än utlovas.

Jag kan inte komma till annan slutsats än att Ryssland måste inkapaciteras. På slagfältet och genom ekonomiska sanktioner. Det kommer att kräva betydande resurser och att Västmakterna – särskilt USA ­– mer beslutsamt går från ord till handling. Det gäller också Sverige, som har starkare skäl än många av de nuvarande NATO-länderna att stoppa fortsatt rysk expansion.

Lennart Göranson
Marknadspolitisk talesperson