Huvudmotsättningen

Under de senaste åren har den traditionella uppfattningen att huvudmotsättningen går mellan höger och vänster allt oftare ifrågasatts. Modellen har ju också åtskilliga år på nacken: i samband med franska revolutionen år 1789 satt liberalerna och anhängarna av konstitutionell monarki till vänster i Nationalförsamlingen. De som ville bevara det gamla privilegiesystemet satt till höger. När platsen längst till vänster 100 år senare intogs av socialister hamnade liberalerna i stället till höger, som en del av den samlade borgerligheten. Idag ingår det liberala partiet i en koalition som uppfattas som höger samtidigt som den socialliberala opinionsbildningen ses som en del av vänstern. Också inom andra partier finns åsikter och fraktioner som drar mer åt höger, andra mer åt vänster. Det blir alltmer uppenbart att höger-/vänsterskalan har sett sina bästa dagar.

 Marxismen utgår inte från de ideologiska skillnaderna utan från produktionsförhållandena. Huvudmotsättningen anser man står mellan dem som äger produktionsmedlen (borgare) och dem som inte gör det (arbetare). Sedan dess har samhället genomgått stora förändringar och det är inte längre uppenbart att den som äger sina produktionsmedel (t.ex. en skomakare) exploaterar den som är anställd (t.ex. en storföretagsdirektör).

GAL/TAN-skalan lanserades omkring år 2000 och fick genomslag i den svenska debatten år 2016. Förkortningarna står ­– på svenska – för Grön, Alternativ och Libertär/Libertariansk, respektive Traditionell, Auktoritär och Nationalistisk. Skalan har kritiserats eftersom det är oklart om de som bedöms sympatisera med den ena eller andra av kategorierna egentligen har särskilt mycket gemensamt. 

I samband med presidentvalet i USA år 2016 karakteriserade kandidaten Hillary Clinton sina motståndare som en ”basket of deplorables”. Det bidrog inte bara till att hon besegrades av Donald Trump utan också till att bygga under uppfattningen att huvudmotsättningen står mellan eliten och folket. Klyftan mellan dem som anklagar sina motståndare för populism och dem som anser sig bekämpa en konspiratorisk globalism fördjupades under de år som följde.

Journalisten David Goodhart publicerade år 2017 ”The Road to Somewhere”, där han menade att huvudmotsättningen står mellan ”Somewheres” (någonstansare) och ”Anywheres” (varsomhelstare). Förenklat är någonstansarna lokalt förankrade i sin identitet medan varsomhelstarna är urbana och globala. Enligt Goodhart är ungefär halva befolkningen någonstansare, en fjärdedel varsomhelstare och resten ”Inbetweeners”. Det som skärper motsättningen är att varsomhelstarna är i minoritet men ändå dominerar politiskt och kulturellt. 

Patrik Engellau, med bloggen Det Goda Samhället, anser att huvudmotsättningen står mellan det välfärdsindustriella komplexet (politikerväldet) och de strävsamma nettoskattebetalarna (medelklassen). I båda grupperna ryms majoriteten av löntagare och fria yrkesutövare. Skillnaden är att de som tillhör det välfärdsindustriella komplexet vinner på att beskattningen och statens makt ökar. För den andra gruppen gäller motsatsen.

Ställd inför denna uppsjö av förklaringsmodeller vill jag naturligtvis inte vara sämre utan lanserar här en egen teori om den politiska huvudmotsättningen. Jag menar att den står mellan de visionära och de pragmatiska.

Med visionär politik menar jag de rörelser som tror sig kunna styra världens framtida öden genom starka ledare som ser sig som det oupplysta folkets företrädare. För 90 år sedan var nästan hela det politiska fältet inne på den linjen. Kommunister hyllade proletariatets diktatur, nationalsocialister hyllade ”Triumph des Willens” (titel på en film av Leni Riefenstahl om partidagarna i Nürnberg), fascister i Italien ville återupprätta det romerska riket. Även Sverige präglades av en ”modernism” som vill förädla människan och genom politiska åtgärder skapa en bättre värld, en utopi. Stockholmsutställningen 1930 stöddes av samtliga riksdagspartier och var en manifestation av det visionära tänkandet, likaså makarna Myrdals ambitioner att genom tvång ge svenskarna det de inte själva förstod att de behövde. Samma visionära ambition upprepades 30 år senare med Olof Palmes förklaring att ”politik är att vilja”.

Mot det vill jag ställa det som i brist på bättre ord kan kallas pragmatism. Tron på de många människorna som utan dekret ordnar sitt liv så som bäst passar dem. Ibland utan att lyckas, ibland med strålande resultat. Att kunna pröva sig fram förutsätter frihet, så länge man inte skadar andra. Det förutsätter att man har makt över större delen av det man skapar. Det förutsätter att man kan verka under stabila förhållanden, i trygghet, med väl fungerande samhällsinstitutioner och regelverk.

Som jag tolkar Ringentrilogin ligger Tolkiens sympatier inte hos de hjältemodiga människorna i Gondor och Isidor, inte heller hos de odödliga alverna, utan hos hobbitarna (hoberna i senare översättning) i Fylke. Böckerna ser jag som en lovsång till det strävsamma folket som vill sköta sitt, men där Bilbo och Frodo ändå kan lyfta sig till stordåd när det goda livet ställs inför ett yttre hot.

I dagens komplicerade värld är det inte lätt att säga om jag räknar mig som höger eller vänster, som borgare eller arbetare, som GAL eller TAN, som elit eller folk, som någonstansare eller varsomhelstare, som en del av politikerväldet eller av medelklassen. Men ett vet jag, jag föredrar den pragmatism som tror på människans förmåga att ta ansvar under frihet framför de visionärer som vill skapa min framtid genom ”starka ledare”.

Lennart Göranson
Marknadspolitisk talesperson