Hotad demokrati

I mitt förra blogginlägg skrev jag om förutsättningarna för demokrati. Om individualismen, om de grundläggande rättigheterna, om yttrandefriheten, om rättsstaten och om den vetenskapliga metoden. Allt saker som utvecklats i västvärlden under hundratals år och som utgör nödvändiga förutsättningar för demokratin. Och så, som marsipanrosen på tårtan, den allmänna och lika rösträtten. Men en marsipanaros är inte mycket att bjuda på om den inte har en tårta att ligga på.

De flesta instämmer i att demokratin ständigt måste försvaras. Men desto större är oenigheten när det gäller vad som kan hota demokratin. Många blandar ihop begreppet demokrati, i betydelsen folkstyre, med egna politiska värderingar som man menar hotas av kritisk granskning. De verkliga hot som finns handlar inte om rösträtten. Däremot finns oroande tendenser som kan knytas till de grundläggande förutsättningarna för demokrati.

Individualismen

Det svenska samhället präglas sedan länge av starka kollektiva drag i form av korporativism. Folkrörelser och ideella organisationer – ofta med stark koppling till socialdemokratin – har givits ett inflytande över samhällsutvecklingen som inte står i proportion till antalet medlemmar. Till det kommer de senaste årens landvinningar för identitetspolitiken som innebär att människans rättigheter och ”objektiva” intresse utgår från tillhörigheten till en grupp, inte från individen. Identitetspolitiskt tänkande genomsyrar numera inte bara det politiska livet utan också mediavärlden, kultursektorn och akademierna. I form av ”woke”-attityder har till och med delar av näringslivet rättat in sig i ledet och många företag förespråkar ”mångfald och inkludering” med innebörden särbehandling av individer beroende på t.ex. kön, hudfärg eller etnicitet.

Yttrandefriheten

Yttrandefrihet betyder att staten inte får begränsa min frihet att yttra och föra fram åsikter genom censur, begränsning eller någon typ av bestraffning. Det handlar alltså inte (som många tror) om någon rätt att slippa kritik från andra enskilda människor eller icke-statliga institutioner för det jag säger eller skriver. Om opinionsläget förändras i riktning mot minskad tolerans för obekväma, utmanande eller extrema åsikter kan det i förlängningen öppna för lagstiftning som inskränker yttrandefriheten. Samma sak med kraven på att påståenden ska vara ”sanna” i någon mening. Med en tilltagande polarisering i samhällsdebatten karakteriseras numera kritik ofta som ”hot och hat” av dem som känner sig angripna. Verkligt hot och hat kan innebära brott, till exempel olaga hot, ofredande, olaga tvång, förolämpning och förtal. På så sätt riskerar det åsiktsutbyte som bör vara fritt att baxas in i det område som är straffbelagt, vilket innebär ett hot mot den grundlagsfästa yttrandefriheten.

Rättsstaten

Statens makt gentemot medborgarna utövas av förvaltningsmyndigheter och domstolar. Deras åtgärder ska styras av ett antal principer som lagbundenhet, likhet inför lagen, saklighet och opartiskhet. I en väl utvecklad rättsstat är myndigheter och domstolar självständiga i förhållande till den politiska majoriteten. Sådan självständighet gynnas genom att utnämningen av ämbetsmän och domare står fri från politiska hänsynstaganden. I Sverige utnämns domare av regeringen efter förslag från Domarnämnden. Regeringen har ingen skyldighet att följa Domarnämndens rekommendation. När det gäller verkschefer annonseras numera lediga tjänster, men någon beredning liknande Domarnämnden finns inte. I praktiken har alltså statsministern sista ordet när det gäller tillsättning av generaldirektörer och domare. En sådan politisk styrning av dem som företräder staten gentemot medborgarna är i internationell jämförelse exceptionell. EU har gentemot Polen och Ungern riktat stark kritik mot det slaget av hot mot rättsstatsprinciper och demokrati. Sverige har dock sluppit kritik, trots att exemplen på regelvidrig politisk styrning av i synnerhet verkschefer är legio.

Vetenskapen

Vetenskapen kan aldrig slutgiltigt fastställa vad som är sant. Det klassiska exemplet är uppfattningen att alla svanar är vita. Däremot kan vetenskapen avgöra vad som inte är sant – den kan falsifiera en hypotes – och den kan också peka ut vad som med tillgänglig kunskap är den hittills mest troliga sanningen. Mot den vetenskapssynen står den så kallade kritiska teorin, som förnekar existensen av en objektiv kunskap, tar avstånd från ambitionen att nå sådan kunskap och menar att ”fakta” är en konstruktion av dem som har makten. Den forskning som bedrivs på universitet och högskolor har traditionellt setts som spjutspetsen för den syn på vetenskap och fakta som har sin grund i upplysningen. Så inte längre. I stället gynnas ”forskning” som baseras på ”kritisk teori” och uppger sig främja ”värdegrund”. 

I den allmänna debatten hörs många påståenden om att demokratin nu skulle vara hotad. Det handlar då om helt andra saker. Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) menar att näthat är ett hot mot demokratin. Hela den politiska vänstern tycks förenas (exempelvis de före detta partiledarna Bengt Westerberg och Stefan Löfven) i uppfattningen att ett av riksdagspartierna är ett hot mot demokratin genom sin blotta existens. Civil Rights Defenders oroas av Tidöavtalets skrivningar på områdena kriminalpolitik, migrationspolitik och rättssäkerhet, som anses strida mot mänskliga rättigheter så som de definieras i vissa internationella konventioner. Journalisten Henrik Arnstad är kanske den som tar ut svängarna mest av alla. I en debattartikel med rubriken ”Sverige är på väg att bli en före detta demokrati” hävdar han att Tidöavtalet är totalitärt.

Att ge uttryck för åsikter är en given del av den fungerande demokratin, oavsett om de är välgrundade eller förvirrade och oavsett om uppsåtet är ärligt eller bara en del i ett politiskt spel. Men det allvarliga med fokuseringen på saker med diskutabel koppling till demokratin som statsskick är att den riskerar att skymma de verkliga hoten. De hot som är en realitet i dagens Sverige.

Lennart Göranson
Marknadspolitisk talesperson