Den 27 oktober höjde Europeiska Centralbanken (ECB) styrräntan med 0,75 procentenheter till 2 procent. Mycket talar för att Riksbanken kommer att följa efter. Sedan inflationen började stiga över målet 2 procent har Riksbanken konsekvent höjt räntan. Nu ligger inflationen nära tioprocentsnivån. Filosofin är att dämpa inflationen genom att minska köpkraften, dvs. göra svenska folket fattigare.
Riksbanken lyder under riksdagen. Regeringen har därmed ingen makt över Riksbanken, och har också aktat sig för att komma med synpunkter på räntepolitiken.
Regeringen har däremot genomfört eller aviserat en rad åtgärder för att höja köpkraften, dvs. göra svenska folket rikare än de annars skulle ha varit. Bland annat aviseras ett nytt system för elsubventioner till hushållen. Andra åtgärder i samma riktning handlar om kompensation för höjda drivmedelspriser och pausad höjning av reduktionsplikten för bensin och diesel.
När Riksbanken vill lösa Sveriges problem genom att göra oss fattigare genomför regeringen åtgärder för att öka vår köpkraft. Det är som ett tåg med ett lok i vardera änden, som drar åt varsitt håll.
Är då Riksbankens eller regeringens politik den bästa? Jag menar att båda är lika dåliga.
Att motverka inflation med att dra in köpkraft kan möjligen fungera om prishöjningarna drivs av efterfrågan. Men det är inte fallet just nu, inflationen är i stället driven av importerade kostnadshöjningar. De påverkas inte av att svenskarna blir fattigare. Dessutom leder räntehöjningarna i sig till prishöjningar, främst genom ökade boendekostnader, som i sin tur ytterligare driver på inflationen. Flera ledande ekonomer, bland annat Paul Krugman och Joseph Stiglitz, har också varnat för centralbankernas räntehöjningspolitik och hävdar att de höga räntenivåerna riskerar att skapa allvarlig ekonomisk skada.
Men att snedvrida prisbildningen genom subventioner är inte heller någon sund politik, även om det kan ge politiska poänger och självklart uppskattas av konsumenter som är oroliga för sin ekonomiska situation. Dels måste pengarna tas någonstans ifrån, det blir ett nollsummespel där vissa vinner och andra förlorar. Dessutom är det fel att kompensera för prishöjningar som beror på minskat utbud eftersom det betyder att folk får råd att köpa mer än som svarar mot tillgången. Det driver i sin tur upp priset ytterligare och skapar risk för att subventionerna inte stannar hos konsumenterna utan kidnappas av tidigare led. Skattesänkningar är i sig sund politik, men de bör i första hand vara ett led i ett långsiktigt systemskifte, inte en kortsiktig och tillfällig åtgärd.
Frågan är vad som händer med tåget när loken drar åt varsitt håll. Kanske står det helt stilla, samtidigt som betydande resurser går till spillo utan att det blir någon nettoeffekt. Eller också går tåget av på mitten med allmänt kaos som följd. Framtiden får visa.
Lennart Göranson
Marknadspolitisk talesperson
MED-bloggen 
Det är onekligen väldigt spännade att se vad som händer i världsekonomin det närmaste året. Det har varit ”gratis” att låna pengar under ganska många år vilket drivit upp priserna på tillgångar som aktier och fastigheter. Dessa priser korrigeras nu snabbt. Företag som inte tjänar pengar går omkull för att de inte kan få pengar från investerare längre. Byggbranschen krymper snabbt. Jag tror inflationen blir väldigt låg i slutet på nästa år.
Vi måste nog vara ärliga med att det är fallande priser på många varor de senaste 15 åren som lett till att centralbankerna tagit till minusräntor för att få upp inflationen och jag menar att det framförallt Kinas enorma och ökande produktion som ligger bakom att det varit så. När sedan Kina, och en del andra länder också förstås, inte längre levererat alls på samma sätt under pandemin så har det lett till snabba prisuppgångar. Kanske kommer det utbudet inte tillbaka på samma sätt igen men ändå delvis. Och i kombination med minskad efterfrågan faller nog många priser.
GillaGillad av 1 person
Det är möjligt att räntehöjningar inte hjälper mot inflationen. Men det blir missvisande att, likt Krugman och Stiglitz, tala om HÖGA räntor. En styrränta på 2 procent är inte att betrakta som hög historiskt sett, om man går längre tillbaka än 2008. Vi har haft orimligt låga räntor sedan finanskrisen 2008, och om detta nu normaliseras så bör det välkomnas.
GillaGillad av 1 person