Ibland är frågan ”Vad får vi för pengarna” abstrakt, och syftar till att teoretisera om den offentliga förvaltningens slapphet i att hantera våra gemensamma resurser. På torsdag däremot, kommer Stockholms stad att leverera ett konkret exempel som länge kommer att stå som ett fysiskt monument över vad som händer när naiva beslut kombineras med bristfällig styrning och kontroll. För att strö extra salt i såren är det ingen vacker byggnad som vi får för pengarna. Liljevalchs nya tillbyggnad, som kostat skattebetalarna 570 miljoner kronor, kallades redan tidigt för ”betongbunkern”. Kostnaden är mer än 4 gånger så hög som den ursprungliga kalkylen, och motsvarar mer än 500 kr per invånare i Stockholm.

Förklaringarna från de inblandade känns igen från liknande fadäser när kommunen har gjort stora upphandlingar: Ingen har egentligen gjort fel, men man har lärt sig mycket och kommer att göra bättre i framtiden. Att tro att detta är sant måste i dagens läge betraktas som väldigt naivt. Paralleller till ett annat av Stockholm stads fiasko-projekt, Skolplattformen, är inte svåra att dra. Oavsett hur många miljoner som har rullat så kommer inget ansvar att utkrävas. 

Men vem är egentligen ansvarig för att det har gått så snett? 

Är det Kulturförvaltningen som 2010 startade ett projekt med en omöjlig budget? 

Är det Fastighetskontoret som 2012 inte genomförde en tillräckligt realistisk utvärdering, och som dessutom genom att utlysa en arkitekttävling låste in både sig själva och förslagen i en given mall?

Är det Madeleine Sjöstedt (Fp), då kultur- och fastighetsborgarråd, som ansvarade för genomförandebeslutet och som uttryckte att ”…[tillbyggnaden] respekterar den mycket vackra byggnad som Liljevalchs är”?

Är det entreprenören PEAB, som genom att känna till den interna budgeten kunde mjölka projektet på pengar genom att stegvis höja kostnaden för färdigställandet?

Är det Mårten Castenfors, konstchef på Liljevalchs, som visste att 130 miljoner var en glädjekalkyl, men som ändå äskade denna summa för att få igång projektet?

Är det Daniel Wedin (M), nuvarande fastighetsborgarråd,  som är den som ansvarat för de avslutande besluten om budgetökningar?

Rätt svar på frågan är att det är allas och ingens fel, vilket leder oss till pudelns kärna: Medborgerlig samling vill återinföra tjänstemannaansvaret i offentlig förvaltning.

För oss som kommer från näringslivet är det en självklarhet att handskas varsamt med andras pengar. Bra jobb och effektivitet med resurser ska premieras, medan slarv och slöseri ska leda till konsekvenser. Stockholms stad är förvisso en komplex organisation, där politiskt valda ska styra opolitiska tjänstemän, men just därför är det extra viktigt med ansvar.

Det primära syftet med tjänstemannaansvaret är inte att jaga och lagföra tjänstemän, utan att ge dem tydligare mandat och  ramar, där de kan säga nej till verklighetsfrånvända beslut från det politiska styret. Politiker ska ge en inriktning, men utförandet ska skötas av professionella opolitiska tjänstemän.

Vi konstaterar att större delen av det politiska spektret har varit medansvariga för det havererade Liljevalchs-projektet. Daniel Wedins (M) försäkran att ”man kommer att vara mycket mer tydlig i styrningen av projekten och att den ekonomiska kontrollen ska förstärkas” ekar tomt. Vi anser att det behövs politiker med relevant yrkeserfarenhet för att kunna styra en så komplex organisation som Stockholms stad.

De politiker som orsakat dagens problem kommer inte att kunna lösa dem. Det behövs ett nytt tänk, där varje skattekrona vårdas som om den vore den sista.

Mikael Flink
Ordförande Medborgerlig Samling Stockholmsdistriktet

 

Henrik Isaksson
Medlem Medborgerlig Samling Stockholm

2 reaktioner till “Liljevalchs tillbyggnad – ett monument över skatteslöseriet

  1. Hur många partier och dess politiker har inte sagt detta när de själva varit ”oskyldiga den här gången” men likt förb….t gjort samma sak i ett annat fall. Och aldrig blir det bättre.

    Gilla

  2. Hej.

    Ytan på något ger en försmak av innehållet. Hur mycket politiskt korrekta av alla politiska -ismer må hyle op om att inte döma hunden efter håren är det sant.

    Vill man att ytan ska tala om att här i detta hus avgörs om någon är skyldig till brott eller ej väljer man både stil och symboler som visar detta. Är det en bordell eller en spritbutik eller en kolportör i allehanda vidskepelse väljer man något för det, kanske ett ekologiskt luder som serverar HBTQWTFBBQ-certifierad absint?

    Det personerna bakom Liljevalchs vill tala om med bygget, från arkitekten till beslutfattare, är vem som bestämmer. Vem som är herre, och vem som är slav.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, fd lärare

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s