En bortkastad röst?

Vi som är aktiva i Medborgerlig Samling får ofta höra argument i stil med att:

”Det är klart att Medborgerlig Samling är det bästa partiet, men för att inte kasta bort min röst så lägger jag den på Moderaterna istället, som vanligt.”

Detta argument behöver analyseras moralfilosofiskt och beslutsteoretiskt. Nog kan vi i MED förklara varför Moderaterna mer är en del av problemet än lösningen och därför verkligen är en bortkastad röst, men jag vill undersöka vilka grundläggande praktisk-filosofiska antaganden som ligger bakom det allmänna argumentet om den bortkastade rösten.

Din rösts betydelse för mandatfördelningen

I riksdagsvalet 2018 fick Moderaterna 1 284 698 röster. Medborgerlig Samling fick 13 056. Om jag hade röstat på M istället för MED, så hade antalet röster på M blivit 1 284 699 och på MED 13 055, allt annat lika. Vad hade det spelat för roll? Inte särskilt stor väl?

Det hade faktiskt spelat större roll för MED än för M, eftersom en röst på ett litet parti syns mer och är relativt sett större. Men det kanske inte är hela världen. Mandatfördelningen hade nämligen förblivit densamma. Och att kunna påverka den är ju ett av de viktigaste skälen för att rösta.

Det är därför partier strax under eller strax över fyraprocentsspärren kan få så många stödröster. En enda röst kan då vara skillnaden mellan inga riksdagsmandat alls och ungefär femton mandat. Men hur stor är sannolikheten för det? Den är försvinnande liten.

En röst på MED har större betydelse än en röst på M

Dessutom ligger det mycket närmare till hands att MED skulle befinna sig i närheten av fyraprocentsspärren än att M skulle göra det. En röst på M skulle därför i realiteten som mest kunna avgöra ett enda riksdagsmandat, medan en röst på MED i bästa fall skulle kunna avgöra t.o.m. fler än femton.

Såvitt jag kan se i valresultaten, med bl.a. den så kallade jämkade uddatalsmetoden i beaktande, har ingen enskild röst, sedan åtminstone 1970, påverkat mandatfördelningen i riksdagen. Inget riksdagsmandat verkar helt enkelt ha hängt på bara en rösts marginal. Varje enskild röst har därför saknat betydelse för mandatfördelningen, allt annat lika. Men hur skulle det se ut om många fler väljare tänkte så? Och det betyder väl knappast att alla enskilda röster saknar betydelse?

Att det för varje enskild röst, med enormt stor sannolikhet, är sant att den kommer att sakna betydelse för mandatfördelningen, allt annat lika, innebär inte att alla enskilda röster tillsammans saknar betydelse, men varje medborgare har ju bara sin egen röst. I den enskilda medborgarens beslut i vallokalen har därför ett resonemang om ”alla enskilda röster tillsammans” ingen betydelse. Där är den egna rösten den enda man direkt kan avgöra själv, och den rösten är bara en. Det väsentliga i sammanhanget är istället villkoret ceteris paribus, d.v.s. ”allt annat lika”.

Kants krav på universaliserbarhet

Men hur skulle det se ut om många fler väljare tänkte att den egna rösten med enormt stor sannolikhet kommer att sakna betydelse för mandatfördelningen? Det är till stor del en sådan sorts oro som ligger bakom det moralfilosofiska kravet på universaliserbarhet. Det är framförallt känt från 1700-talsfilosofen Immanuel Kant, och går ut på att man bör handla utifrån det hypotetiska fallet att många fler personer skulle handla på samma sätt som en själv.

T.ex. bör man varken ljuga eller stjäla, ty hur skulle det se ut om många fler personer ljög eller stal? Det skulle se illa ut även för en själv, varför man själv varken bör ljuga eller stjäla. Man bör alltså hypotetiskt s.a.s. mångfaldiga sitt handlande och göra det mer universellt och därefter beakta vad följderna skulle bli.

Borgerliga soffliggare

Hur skulle det se ut om t.ex. många fler allmänborgerliga myndiga medborgare slutade soffligga och istället pallrade sig iväg och röstade på ett borgerligt riksdagsparti? Det skulle innebära fler borgerliga riksdagsmandat, och därför bör man som allmänborgare inte soffligga. Men om alla dessa allmänborgerliga soffliggare istället lade sina röster på MED, så skulle de borgerliga riksdagspartierna sannolikt bli 1 fler än annars och kanske få ännu fler riksdagsmandat. Så kravet på universaliserbarhet kanske inte är så dumt för Medborgerlig Samling.

Fast hur skulle det se ut om tvärtom många fler allmänborgerliga myndiga medborgare inte pallrade sig iväg och röstade på ett borgerligt riksdagsparti? Det skulle innebära färre mandat än de borgerliga riksdagspartierna hade innan, och därför bör man som allmänborgare varken soffligga eller ”kasta bort sin röst” på Medborgerlig Samling. MED saknar ju riksdagsmandat fram till valet 2022, och skulle därför omöjligen kunna få färre mandat än vi hade innan. Kravet på universaliserbarhet är dock som synes inte bara inkonsekvent, med motsatt vägledning beroende på perspektiv; kravet på universaliserbarhet är helt orimligt.

Rationalitet, konsekvens och partiskhet

Man bör nämligen inte alls handla så som man skulle göra ifall många fler personer skulle handla på samma sätt som en själv. Istället bör man handla utifrån hur andra personer faktiskt handlar och utifrån hur saker och ting faktiskt är. Handla utifrån verkligheten, inte utifrån något hypotetiskt fall!

För att bättre kunna skatta konsekvenserna av sina handlingar kan det dock ibland vara hjälpsamt att föreställa sig vilka följderna skulle bli om många fler personer skulle handla likadant som en själv, men det får inte förväxlas med det kollektivistiska kravet att alla åsikter måste vara universaliserbara.

Visst måste samhällets tvingande kitt som riksdagen har makt över, d.v.s. framförallt lagen och skatten, vara universaliserbart opartiska, med bl.a. likhet inför lagen, men det måste inte varje individs fria val vara. Kravet på universaliserbarhet syftar just till opartiskhet, men till skillnad från statsmakten gentemot dess medborgare måste inte individer vara opartiska för att handla rätt. Totalitära stater utan individuell frihet företräder en kollektiv moral praktiserad av självuppoffrande individer som har gett upp sin partiskhet. Sådana individer har aldrig funnits och borde aldrig ha framställts som något ideal.

Marknadsekonomin och demokratin är istället konstruktioner för att hantera de ekonomiska och politiska intressekonflikter som uppkommer till följd av att individer är partiska. Jag vill t.ex. köpa billigt och sälja dyrt, och det vill mina medmänniskor också. Fattiga människor röstar i regel inte på vänstern till följd av de höga och opartiska skäl som de för fram, utan därför att de bedömer att vänstern kortsiktigt skulle gynna den egna plånboken mer, trots att landet på lång sikt körs i botten.

Lägg din röst utifrån en konsekvensanalys

Kant hävdade felaktigt att morallagen dels är rationell och dels kräver både universaliserbarhet och opartiskhet av oss alla. De konsekvensanalyser som Medborgerlig Samling efterfrågar skulle han ha ställt sig undrande inför, eftersom han menade att värdet av ett besluts konsekvenser är irrelevant för att avgöra huruvida beslutet är rätt eller orätt! Att en sådan farlig moraluppfattning än idag sätter spår i människors etiska tänkande är ledsamt.

En långt rimligare syn på rationalitet är den moderna, som innebär att man använder just konsekvensanalyser, d.v.s. att man utifrån värderingar sätter upp ett mål samt att man utifrån kunskap identifierar och sätter i verket medel för att uppnå detta mål. Då blir konsekvenserna det väsentliga. Kants så kallade kategoriska imperativ är inte bara oförenligt med dagens individualism och liberalism, utan även med allt modernt nyttotänkande.

Att den allmänna moraluppfattningen verkar innefatta åsikten, om än diffus, att universaliserbarhet är avgörande för ett riktigt handlande tror jag framförallt är Kants fel. Frågan hur det skulle se ut ifall många fler skulle handla så som man själv gör är förvisso inte helt irrelevant, men är långt ifrån den centrala fråga som avgör hur man bör handla. När man röstar bör man således inte låta följande fråga vara avgörande:

Hur skulle det gå för de borgerliga riksdagspartierna om många fler väljare kände samma frestelse som jag gör att rösta på det bästa partiet Medborgerlig Samling?

I vallokalen kan man helt enkelt inte påverka hur massor av fler väljare kommer att rösta, utan i stort sett bara sin egen röst, och den är bara en. Rösta därför så att just din enskilda röst får så bra totala konsekvenser som möjligt, inräknat den försvinnande lilla chans att den faktiskt kommer att avgöra ett mandat, men också den hundraprocentiga chans att den kommer att öka ett partis röstetal med 1 oavsett om den avgör någon mandatfördelning eller inte.

Att göra skillnad

I dess första riksdagsval 2018 fick MED så pass många röster att det tog t.ex. Sverigedemokraterna tre riksdagsval att komma upp i minst lika många, i det fallet 13 954 stycken. Utan dess tidiga, blygsamma framgångar skulle SD aldrig ha lyckats så väl längre fram. Att rösta på ett nytt och litet parti med framtiden för sig gör helt enkelt klart större skillnad än att rösta på ett stort och etablerat parti. Se bara hur stor påverkan på Sveriges politik i det tjugoförsta århundradet de futtiga 1118 rösterna som SD fick i sitt första riksdagsval 1988 har haft!

Dessutom är det inte bara fyraprocentsspärren som är viktig för MED. Vid 1 procent av riksdagsrösterna får ett parti sina valsedlar tryckta och distribuerade av Valmyndigheten. Vid 2,5 procent delas partistöd ut. Vid varierande gränser i dessa storleksordningar blir ett parti ett eget alternativ i olika opinionsundersökningar. Genom att rösta på MED i riksdagsvalet har man därför chansen att bidra till dessa tre saker, utöver chansen att bidra till mandat.

Det verkar som att många som känner att de inte vill ”kasta bort sin röst” på MED tänker att genom att istället rösta på ett borgerligt riksdagsparti så kan de vara säkra på att de bidrar till ett mandat, medan risken är överhängande för att MED inte får några mandat alls. Sannolikheten för att de faktiskt bidrar till ett mandat är dock försvinnande liten, varför den känslan är falsk.

Resonemanget om att inte vilja ”kasta bort sin röst” på MED för att istället rösta på M bygger på flera förutsättningar, varav flera som synes är inkorrekta, medan en är korrekt, nämligen att Ulf Kristersson vore en bättre statsminister än Stefan Löfven. I riksdagsvalet 2018 visade det sig dock i efterhand mycket riktigt att min röst på Medborgerlig Samling inte alls gav Moderaterna färre mandat. Så utan att jag bidrog till den andra bortkastade mandatperioden med Stefan Löfven som statsminister, vilket många icke-socialistiska riksdagsmandat däremot gjorde, röstade jag på det enda politiska alternativ som utan vare sig eufemismer, efterklokhet, dimridåer, eller naivitet formulerar omfattande politiska sakprogram för att rädda Sverige undan ett eskalerande förfall.

I decennier var jag en politiskt olycklig medborgare, eftersom det inte fanns något parti för mig att engagera mig i. Oftast Moderaterna, men ibland Folkpartiet, numera Liberalerna, fick mina röster, men jag kunde inte engagera mig i partier som var mer intresserade av att låta bra genom de vackra ordens politik än att lösa samhällsproblem som vem som helst utom förblindade politiker kunde se i förväg. Nu finns för första gången i mitt liv ett svenskt politiskt parti som agerar ansvarsfullt. Jag vill kunna se mina barnbarn i ögonen.

Tristan Tempest
Skolpolitisk talesperson, Medborgerlig Samling
Filosofie kandidat i praktisk filosofi