Rösta nej till den nya pandemilagen

Samtidigt som vaccinationsprogram har påbörjats runt om i världen har regeringen här i Sverige plötsligt kommit fram till att det är dags att införa en särskild, tidsbegränsad covid-19-lag. Den föreslagna lagen ger regering och myndigheter rätt att besluta om långtgående inskränkningar i enskildas liv och om stängning av verksamheter, i likhet med hur det ser ut i övriga Europa. Det finns dock all anledning att granska det som nu är på väg att ske med kritiska ögon.

Till att börja med är själva lagstiftningsförfarandet under all kritik. Regeringen har åtminstone haft ett halvår på sig att lägga en väl genomarbetad proposition på riksdagens bord. Att nu komma med ett lagförslag med den här inriktningen är inte så lite senfärdigt. Vad värre är – förslaget, som innebär omfattande inskränkningar i enskildas rättigheter, ska dessutom hastas igenom riksdagen på rekordtid, med mellanliggande jul- och nyårshelger!

När det gäller lagens innehåll finns det flera delar som är oroväckande.

Regeringen eller den myndighet som regeringen utser får ett allmänt mandat att inskränka sammankomster i lokal av vad slag de vara må, samt att förbjuda sammankomster utomhus, oavsett vad det handlar om. Här inskränks mötes- och demonstrationsfriheten utan vidare. Finns det någonting som tyder på att exempelvis föreningsmöten eller folksamlingar utomhus har orsakat den stora smittspridningen i Sverige?

Det som är allra mest oroväckande i förslaget är dock att länsstyrelserna plötsligt ges makt att själva besluta om begränsningar och total nedstängning av enskilda verksamheter. Vi talar alltså inte om generella regler, utan om rätt att förelägga enskilda näringsidkare och organisationer att hålla stängt. Besluten ska dessutom gälla omedelbart, även om de överklagas.

Att en myndighet kan rikta förelägganden mot enskilda om inskränkningar eller t o m stängning förekommer inom ett antal områden, såsom miljöskydd, livsmedelssäkerhet och arbetsmiljö. Inom dessa områden finns det dock omfattande regelverk och riktlinjer vilka varje verksamhetsutövare kan och ska sätta sig in i. Myndighetsbeslutet blir då en sanktion p g a bristande regelefterlevnad. Det finns en viss förutsägbarhet och möjlighet för den enskilde att undvika sanktioner, vilket är A och O i en rättsstat. När det gäller covid-19 finns det inte något riktigt regelverk att sätta sig in i; än mindre någon praxis. Risken är stor att tjänstemän på länsstyrelserna på ett godtyckligt sätt kommer att fatta beslut som innebär ekonomisk katastrof för enskilda, utan att de sistnämnda kan få någon ersättning.

Över huvud taget är frågan om ersättning från staten när inskränkningar beslutas som drabbar enskilda och företag helt frånvarande i propositionen. Att det är svårt att hantera en sådan fråga i en lag av den aktuella typen är sin sak, men det hindrar inte att frågan borde ha utretts noggrannare. Då menar jag inte i första hand följderna av allmänna bestämmelser, utan snarare hur den enskilde som utan att på något tydligt sätt ha brutit mot några regler får ett personligt länsstyrelsebeslut riktat mot sig ska kompenseras.

Slutsatsen blir att propositionen inte borde röstas igenom i aktuellt skick. Vi har en historiskt svag regering utan någon riksdagsmajoritet bakom sig som vill förflytta maktbefogenheter till sig själv och till myndigheter i en omfattning som saknar motstycke i fredstid. En del av de föreslagna bestämmelserna är rimliga, medan andra öppnar för godtycke när det gäller beslut med extremt långtgående följder för oss medborgare.

Ilan Sadé

Partiledare för Medborgerlig Samling