Varför sexköpslagen bör upphävas

Medborgerlig Samlings digitala partistämma, som avhölls för ett par veckor sedan, fattade bland annat beslutet att partilinjen i frågan om förbudet mot sexköp är att lagen ska upphävas. Detta kommer samtidigt som den svenska regeringen driver på för att i stället utöka sexköpslagen, så att svenska medborgare som köper sexuella tjänster utomlands i länder där det är tillåtet ska kunna lagföras och straffas i Sverige. Vidare vill regeringen att straffen för sexköp ska skärpas. 

MED går alltså helt motsatt väg jämfört med regeringen, men även i förhållande till övriga riksdagspartier. Det är helt i sin ordning att som MED:are komma till en annan slutsats i frågan, men en stor majoritet av partistämman – i vilken jag ingår – har i alla fall fattat ett i mitt tycke väl avvägt och moget beslut.

Sexköp är ingenting som ska idylliseras. Företeelsen är i många fall förknippad med sociala problem, missbruk och rena övergrepp. Inte för alla, men för många. Frågan är då hur ett samhälle bäst ska förhålla sig till och hantera en problematisk verksamhet av det här slaget. Är förbud och lagföring rätt väg att gå?

Till att börja med kommer man inte ifrån att en viktig gräns passeras när statsmakten bestämmer att ett visst frivilligt umgänge och frivilla transaktioner mellan vuxna, myndiga människor ska vara förbjudet. Jag kommer inte på rak arm på någon liknande lagbestämmelse som den om sexköpsförbud. I ett fritt samhälle där staten håller sig borta så mycket som möjligt från privatlivet och i stället sköter sina kärnuppgifter väl, är det i sig ytterst tvivelaktigt att gå in och förbjuda frivilliga uppgörelser mellan myndiga personer. Detta oavsett vad var och en kan tycka rent moraliskt om företeelsen prostitution.

Av det sagda följer att tvångsprostitution, d v s trafficking, är någonting som ska fördömas å det starkaste och givetvis vara förbjudet, med betydligt strängare straff än i dag. Likaså fall av utnyttjande, ocker, utpressning och andra situationer där frivilligheten inte under några omständigheter kan vara ömsesidig. Polisen bör sätta in sina resurser för att beivra sådana brott.

Det är också viktigt att se pragmatiskt på frågan – d v s att försöka finna den väg som kan leda till minst skada. Prostitution har förekommit i alla samhällen i alla tider, oavsett om den har varit laglig eller förbjuden. Den som förordar ett förbud bör ha bevisbördan för att utfallet blir bättre än annars.

Ett starkt skäl för att undvika förbud är att all verksamhet som bedrivs i det fördolda, i den undre världen, tenderar att vara betydligt osäkrare för alla inblandade. Detta är ett argument som många som säljer sex – vilka lagen enligt de officiella motiven skulle skydda – själva framför. Kontakt med polisen om en sexsäljare exempelvis har blivit utsatt för ett brott av en sexköpare undviks. Det handlar inte bara om att man inte vill dra till sig polisens uppmärksamhet. Vid lagföring är risken uppenbar att hyresvärden eller bostadsrättsföreningen både får kännedom och handfast bevis om att det har sålts sex i en lägenhet, vilket ger rätt att omedelbart säga upp lägenhetsinnehavaren. Även de reglerna behöver ses över, men kombinationen med förbudet i brottsbalken gör att utfallet för den enskilde kan bli förödande. 

Lagar har inte alltid de verkningar som lagstiftaren avsåg.

Just tendensen att inte lyssna på dem som påstås utgöra den skyddsvärda gruppen är slående när man läser utredningsbetänkandet SOU 2010:49, där lagens första tio år i kraft utvärderas. Till att börja med bestämde regeringen från början i direktiven till utredaren, dåvarande justitiekanslern Anna Skarhed, att hon inte fick komma fram till slutsatsen att lagen borde upphävas, om hon nu skulle gå i sådana tankar. ”En utgångspunkt är dock att köp av sexuell tjänst fortfarande ska vara kriminaliserat”, står det i direktiven. Vad som återstår att bevisa blev alltså, hux flux, själva utgångspunkten som inte fick ifrågasättas. När sedan sexsäljares kritik mot lagen återges, som handlar om omyndigförklaring, hårdare stigmatisering och upplevelsen av att vara jagad av polisen, menar utredaren Skarhed att detta snarare är positivt, eftersom syftet med lagen är att bekämpa prostitution! För ett ögonblick faller alltså masken av och de verkliga motiven bakom lagen tittar fram. Utredaren bryr sig inte om vad de som hon betraktar som utnyttjade offer själva tycker.

Sammantaget finns det all anledning att ha öppna ögon inför alla prostitutionens mörka sidor och verka för att begränsa densamma. Samtidigt måste vi dock sluta att behandla myndiga människor som offer och inse att komplexa frågor sällan löses genom enkla förbudslagar. Förbudet har inte bevisat sitt berättigande och bör därför upphävas.

Ilan Sadé

Partiledare för Medborgerlig Samling