Uppvuxen i en småföretagarfamilj i villa i Uppsala med borgerligt röstande föräldrar gjorde jag givetvis uppror genom att engagera mig i Vpk i slutet av 1970-talet. Efter drygt 20 år av aktivism och förtroendeuppdrag i V lämnade jag partiet pga dess övertro på staten samt dess repressiva drog- och sexualpolitik. 

Jag tog mig vid millennieskiftet snabbt in i borgerliga opinionsbildningsläger i Stockholm-Timbro, Ratio, Svensk Näringsliv och IFN samtidigt som jag fann frihetsälskande folk runt Frihetsfronten. I valet 2002 röstade jag till och med på Fria Listan som drevs av Frihetsfrontens grundare Christian Gergils och Jean-Pierre Barda, medlem i Army of Lovers. 

Som frihetlig socialist sedan 1970-talet hade jag inga problem att förstå libertarianer till höger. Men det liberala tankeinnehållet måste väl finnas i Folkpartiet tänkte jag 2007.

I FP hade Jan Björklund då börjat visa hårdare muskler mot brott, flumskola och politisk korrekthet. Med Nyamko Sabuni som tuff integrationsminister hoppades jag på att FP skulle stå upp för en klassisk liberalism, låt vara av mesigare svenskt snitt än Ayn Rand (som jag hade börjat läsa vid sidan av Johan Norberg, Mattias Svensson och Fredrik Segerfeldt). Men icke.

FP visade sig vara lika välfärdsdyrkande som socialdemokraterna. Björklund var rätt ensam i ledningen. Majoriteten av folkpartisterna var inte med honom utan godtog pappadagar och annan tro på statligt detaljstyrande.

Sagt och gjort. Jag lämnade FP för SD 2013 och engagerade mig lokalt och blev redaktör för deras webbtidning Samtiden 2004, som jag sedan lämnade efter att ha gått till DN och berättat vad som skedde bakom kulisserna. Inte populärt.

När MED började dyka upp i min hemtrakt Stockholm hade jag redan bra koll på partiet genom Ilan Sadé som jag fikat med i Malmö redan 2014. Då hette partiet Borgerlig Framtid men jag förstod att där fanns bra tankekapacitet, om än inte samma folkmassor bakom som jag upplevt runt SD. MED har kvalitet – på gott och ont – men inte kvantitet. Med SD är det tvärtom. 

2019 gick jag ur SD och in i MED. Att gå tillbaka till ett traditionellt borgerligt parti var omöjligt för mig. Dessa hade dels inte skött invandringsfrågan bra, dels hade de inte försvarat det borgerliga kultur- och bildningsarv som tidigare borgerliga partier hade gjort. 

Som den borgerlige tänkaren Lars Anders Johansson visat i sina böcker Att dansa efter maktens pipa och Varken piano eller bildning liksom opinionsbildare som PJ Anders Linder, Dick Erixon och Hans Zetterberg, så hade både FP och M övergett sina borgerliga bildningstraditioner runt 1970. På den borgerliga pressens kulturredaktioner huserade en kulturvänster utan att möta motstånd, ett förfall som belyses i antologierna Borgerlig framtid och Den borgerlige optimisten. Några som 1980 insåg vart det barkade hän var författarna Sven Fagerberg, Lars Gustafsson, Sven Delblanc och Jan Myrdal. I Moderaterna fanns det dock få som insåg vad som höll på att hända. 

På 1980-talet uppkom istället en materialistisk radhushöger till höger om den materialistiska Socialdemokratin. Ingen av dem insåg att kultur och ickemateriella värden var lika viktiga som skatter och välfärd. Men sedan 2014 finns nu Medborgerlig Samling som med sin handfasta liberalkonservativa politik inom alla områden. 

En annan faktor som jag tror MED kommer att vinna på är digitaliseringen. Partiet är stort på Instagram och får bra spridning i våra digitala kanaler. Vi tyngs inte av tröga lokalavdelningar och ombudsmän som måste försörjas. Förhoppningsvis kommer MED att bli ett parti som lättare kommer förändra politikens former via nätet, givetvis med ett politiskt innehåll som lockar allt fler väljare. 

Ett tydligt borgerligt parti av god kvalitet kan aldrig vara fel. 

 

Jan Sjunnesson

MEDlem, Bromma

 

 

Bild: Mikael Miettinen / CC BY (https://creativecommons.org/licenses/by/2.0)

13 reaktioner till “Vägen till MED gick via FP och SD

    1. Högaktar Jan som inser det självklara men som så många inte ser, att den politiska terrängen är ändrad då måste man rita om kartan. Jag har nästan gjort samma resa, men ”kom ut” som apolitisk. MED får mig att tänka om: – att återgå till att rösta. Jag är med!
      / nerkingen

      Gillad av 1 person

  1. Tack för en intressant redogörelse! (Med massor av ytterligare text i de bifogade länkarna). Det kan inte vara fel att ändra sig för att till slut hitta hem!

    Vilka spännande serpentinvägar i den inledande bilden! Varifrån är den? Där skulle jag vilja åka. Dock inte ”politiskt”…

    Gilla

  2. Verkar ju bra. Men hur länge dröjer det innan han ändrar sig igen och då går han kanske till sossarna.

    Man kan inte lita på så politiskt vingliga personer.

    Och en sak är väl helt klar, att om MED skall lyckas, det inte dröjer så länge förrän MED också ”tyngs av tröga lokalavdelningar och ombudsmän som måste försörjas”.

    Något vi kanske borde hoppas på istället.

    Gilla

    1. Nja, han verkar ha integritet och då bör MED passa bra. Hur skulle MED kunna existera om inte folk har bytt politiska åsikter. Problemet är väl snarare att det inte är tillräckligt många som har gjort det.

      Gillad av 2 personer

  3. Hade aldrig sett Sjunneson som MEDare, men kanske blir man trött på politiken efter ett slag och behöver vila.

    ”kultur och ickemateriella värden”
    Det var just därför jag gav upp om MED för länge sedan. Utan hårda nypor och storskalig återvandring – vilket MED inte har muskler för – finns det ingen grogrund för några andra av deras idéer.

    MED är trevliga och pålästa, som en Qi Gong-klubb i ett villaområde.
    Snart möter ni Kobra Kai i finalen. Det blir spännande!

    Hoppas ändå att ni kommer in i riksdagen. Kanske kan ni påskynda Moderaternas fall.

    Gilla

    1. Kristian, du är för pessimistisk. Då kommer man ingenstans! Att vara påläst är en nödvändighet, som ofta förefaller vara en svår bristvara bland politiker i andra partier.

      Och ”i finalen”? Där tror jag att det finns många inom MED som har kapacitet att slå ut eventuella kvarvarande motståndare. Fler med sådan förmåga torde ansluta före riksdagsvalet, istället för att sitta på ”avbytarbänken”.

      Gilla

Lämna ett svar till Göran Lundquist Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s