Om samhörighet och självaktning – en midsommarkrönika

Midsommarafton är Sveriges sanna nationaldag. Dagen är en hyllning till den nordiska sommaren och har uråldriga anor. Dagen förenar oss, eftersom den är folklig och firas i alla landsändar – oavsett anknytning till begrepp som Sverige och svensk.

Carl von Linné, som råkar vara i ropet för närvarande, genomförde sin berömda skånska resa sommaren 1749 och tillbringade midsommaraftonen i Skanör, där jag för övrigt är uppvuxen. Skåne var sedan en dryg mansålder erövrad mark bebodd av ett erövrat folk. Erövrarkungen står i dag staty på Stortorget i Malmö och guvernören som slog tillbaka det sista danska återerövringsförsöket är skulpterad vid rådhuset i Helsingborg. Linné var, enligt egen utsago, i främmande land. Han prisade dock invånarnas ”frikostighet, gunst och välfägnad” och den där midsommaraftonen 1749 antecknade han att en blomsterklädd stång ”upprestes med skri och rop, omkring vilken ungdomen dansade hela denna natten, fastän det regnade”. Redan då var midsommarvädret en viktig sak.

Såhär på midsommarafton är det lämpligt att begrunda vad svenskhet är och hur landet ska kunna hålla ihop och blomstra framöver. Linné levde och verkade i ett mångkulturellt rike. Idag är kulturskillnaderna dock av en annan karaktär och uppkomna av andra orsaker. Samhället och vårt styrelseskick har också förändrats dramatiskt. Invandringen till Sverige under de senaste årtiondena och det mångkulturella samhälle som har uppstått som en följd därav väcker frågor om vad svenskhet innebär, vad svenskhet ska vara och hur den för det demokratiska samhället nödvändiga samhörigheten ska främjas. Sådana frågor har inte anfäktat oss förr, eftersom det som inte utmanas sällan behöver beskrivas – än mindre försvaras.

Samhörighet är en viktig sak. Samhörigheten måste dock bygga på någonting väsentligt, som människor kan inlemma i beskrivningen av sig själva. I denna fråga återkommer jag gång på gång till begreppen kultur och nation. Kulturen underbygger den gemenskap som vi kan kalla nation, som i sin tur är en förutsättning för alla fungerande rättsstater och demokratier. Detta är grundläggande statsvetenskap och utvecklas i Medborgerlig Samlings idéprogram under avsnittet ”Den kulturella och medborgerliga gemenskapen”.

En kulturgemenskap är en klubb som öppnar för nya medlemmar. När främlingarna inte är så många går ofta anpassningen och inträdet i klubben av sig självt, om inte detta aktivt motverkas. Integrationen är då ingenting som bryr politikernas huvuden. När invandrarna blir desto fler blir läget ett annat. Hur många, vilken kultur det handlar om och hur den ekonomiska statusen ser ut spelar självfallet en stor roll. Den goda nyheten är att vi genom en klok politik som syftar till anpassning, samhörighet och starka, självständiga samhällsmedborgare kan åstadkomma mycket. Nationen måste inte – och ska inte – vara en gemenskap som bygger på samma utseende och samma anfäder.

Rabbinen och skriftställaren Dan Korn har sagt att den personliga identiteten inte måste vara en fråga om antingen-eller, utan han har i stället liknat den vid en lök, med flera olika lager. Det är en bra liknelse. Sverige består i dag av drygt 10 miljoner sådana lökar. Somliga har ett enda nationellt lager, när det kommer till den delen av vår personliga identitet. Andra kan ha två eller flera skikt av olika tjocklek. Jag är för egen del ett bra exempel: två nationsidentiteter – en skånsksvensk och en israelisk – och dessutom en särskild närhet till Danmark. Kanske blev inte den beskrivningen helt rätt, eftersom detta inte är någonting som jag funderar över dagligdags, men en sak vet jag: Sverige är fullt av personer med liknande dubbel- och trippellager. Och lagren måste inte nödvändigtvis stå i motsättning till varandra.

Nu är den svenska verkligheten ändå, trots att mycket kan göras, i ett bedrövligt skick. Landet har försatt sig i ett svårt läge på grund av en ogenomtänkt invandringspolitik, bristande integrationspolitik och – sist men inte minst – grundinställningen att svaghet och misslyckande belönas, medan styrka och framgång bestraffas. Om detta har många hyllmeter redan skrivits. Debattören Dick Erixon, som numera är chefredaktör för Samtiden, skrev på 90-talet en pamflett med den omstridda titeln ”Svaghetens moral”. Hela grupper pekas ut som ömkliga offer, i stället för att se till var och ens personliga styrka och främja den. Självaktning är nyckeln till ett gott liv och ett gott samhälle; självförnedring leder till motsatsen. Patrik Engellau på Det goda samhället talar om ”det välfärdsindustriella komplexet” som en förklaringsmodell, innebärande att välfärdsstaten efter ett tag aktivt söker efter klienter, eftersom det gynnar den statliga och kommunala verksamheten, som får mer pengar och sväller.

Såhär kan det inte fortsätta.

Det är dags att formulera och sprida en vision om ett sammanhållet Sverige, där vi, oavsett vår kulturella bakgrund eller kulturella sidoidentiteter, kan känna en samhörighet med varandra, ställer upp för varandra i vått och torrt och främjar egenskaper som styrka, ansvar och självständighet. Vi ska inte vara naiva och tro på sagor om att invandring kan vara fri och att allt blir bra med lite SFI och ett par handhjärtan, men också markera starkt avstånd mot idéer om att Sverige oundvikligen går mot inbördeskrig om inte omfattande folkfördrivning sker.

Ifjol skrev jag ett längre inlägg om en samlingsvision som jag då kallade för Medborgarförbundet. För att knyta an till ett nu aktuellt debattinlägg från Alexander Bard, vill det till att vi alla tar oss i kragen, pluggar hårt, går till våra arbeten, försörjer oss själva i stället för att bli bidragsberoende, är ärliga med våra avsikter och blir föredömen i stället för självutnämnda offer. Är det svårt att vara ny eller annorlunda i Sverige? Är det svårt att komma in i svenskarnas sociala sammanhang? Det tror jag det! Men nu är ju svenskarna som de är och har man hamnat här är det inte så mycket att be för. För det finns goda nyheter. Visst kan gemene svensk vara lite skygg och väldigt samförståndssökande, vilket innebär att mången invandrare upplever det som att en genomskinlig corona-skiva alltid sänker sig från himlen. Å andra sidan är svensken i regel väldigt tålmodig och har ytterst sällan några rasistiska föreställningar. Gunstig, som Carl von Linné skrev om skåningarna.

Men nu är vi, som sagt, där vi är. Sverige har stora problem. De upplösande krafterna i samhället har övertaget. Utifrån dessa förutsättningar lyder mitt budskap: Missköter du dig och vill du inte lära dig majoritetskulturen, är inte Sverige rätt ställe för dig. Vill du kämpa, göra rätt för dig och ge järnet för ett bättre Sverige, är du en broder eller syster som jag vill ha bredvid mig, skuldra vid skuldra. Det finns en plats för hårda regler och höga krav och det finns en plats för värme och broderskap. Så främjar vi samhörigheten under 2020-talet.

Glad inofficiell nationaldag, Sverige. Glad midsommar alla svenskar och alla som på allvar har kavlat upp ärmarna och är på god väg att bli svenskar. Hos mig ska det regna i helgen, enligt prognosen. Carl von Linné hade känt igen sig.

Ilan Sadé
Partiledare för Medborgerlig Samling