Många regleringar, som har skapats för att skapa trygghet för vissa grupper, har effekten att de i själva verket leder till otrygghet för andra grupper. Två exempel är regleringarna på det arbetsmarknadspolitiska och det bostadspolitiska området.
Lagen om anställningsskydd (LAS) inskränker arbetsgivarens rätt att säga upp eller avskeda anställda. I viss mån inskränker den också arbetsgivarens rätt att välja fritt vid anställningar, eftersom den ger tidigare anställda företrädesrätt till återanställning under vissa förutsättningar. Uppsägning får endast ske på ”saklig grund”. Det innebär att ett anställningskontrakt inte kan avslutas på andra grunder än personliga skäl, t.ex. allvarlig misskötsamhet eller arbetsbrist. I det senare fallet, när företagets ekonomi tvingar fram en reducering av personalstyrkan, kan arbetsgivaren inte välja vilka anställda som ska sägas upp. I stället gäller s.k. turordningsregler, dvs. ”sist in först ut”. I praktiken bestäms turordningen ofta genom förhandling med facket.
Företagande är alltid förenat med risk. Framgång kan ge ägarna en vinst, men går det illa kan i stället det kapital som har satsats i företaget gå förlorat. Den som driver ett företag har därför starka incitament att begränsa risktagandet. Att anställa personer som visar sig inte motsvara förväntningarna utgör en risk, särskilt i en situation där det kan bli nödvändigt att reducera arbetsstyrkan. I svåra tider är det särskilt viktigt att behålla de medarbetare som är högpresterande. Anställningstid och facklig tillhörighet har inte samma betydelse för företagets överlevnad.
Effekten av LAS reglering av förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare har därför blivit att en betydande andel av de anställda i Sverige har en tillfällig anställning. Anställningsformen för de tillfälligt anställda har skiftat från vikariat – en något tryggare anställningsform – till behovsanställning. En annan effekt är att en allt större andel av dem som arbetar inte har något anställningskontrakt alls. I stället har de en ställning som uppdragstagare. En reglering som syftar till ökad trygghet för dem som är ”inne” har alltså inte bara lett till ökad otrygghet för dem som är ”ute”. Den har därtill inneburit att den senare gruppen har ökat kraftigt.
På bostadsmarknaden ersattes den tidigare hyresregleringslagen år 1968 av bruksvärdessystemet. Modellen innebär att bostadshyror fastställs genom förhandling mellan hyresvärden och en hyresgästorganisation. Det ursprungliga syftet med regleringen var inte att begränsa hyresnivåerna utan att säkra hyresgästernas besittningsskydd genom att förhindra omotiverade hyreshöjningar. Hyresnivåerna i allmännyttan utgjorde tidigare riktpunkten för vad som ansågs vara en skälig hyra. Sedan 2011 ska i stället kollektivt förhandlade hyror – oavsett avtalsparter – vara normerande vid en prövning av en hyras skälighet.
Oavsett motiveringarna för de olika hyresregleringar som rått i Sverige sedan år 1942 har den praktiska effekten blivit att det i stort sett har blivit olönsamt att bygga hyresfastigheter, särskilt i områden med bostadsbrist. De som redan har en hyreslägenhet och är ”inne” har kunnat glädja sig åt att fortsatt kunna bo till lägre kostnad än den hyra som andra gärna skulle ha betalat. De som däremot är ”ute” har sluppit bekymra sig om hyrans höjd – det har nämligen inte funnits några lägenheter att hyra. De få lägenheter som varit tillgängliga har fördelats genom ett kösystem, i övrigt har bostadsmarknaden på bristorterna kommit att domineras av bostadsrättslägenheter.
För att få perspektiv på den ordning som uppfattas som normal i Sverige är det ofta klargörande att jämföra med andra länder. Eftersom jag har egen erfarenhet som bostadssökande i Bryssel och Paris väljer jag den belgiska och franska regleringen av bostadsmarknaden som referenspunkter. I Belgien är lagstiftningen på bostadsområdet helt inriktad på att ge trygghet åt fastighetsägarna. I Frankrike är det tvärtom: man vill i första hand skydda hyresgästerna. Exempelvis tar det upp till tre år innan en hyresvärd kan befria sig från en hyresgäst som helt slutat att betala hyran.
Den praktiska konsekvensen är att man som bostadssökande i Bryssel med lätthet och utan dröjsmål kan hitta en lämplig bostad att hyra. Urvalet är stort, man kan välja och vraka. I Paris är det däremot förenat med stora svårigheter att bli godkänd som hyresgäst. Hittar man ett intressant objekt handlar det inte om att tacka ja. Det är i stället hyresvärden som ska acceptera eller förkasta min ansökan om att få hyra en lägenhet. Utan stora bankgarantier och förskottshyra har man liten chans. Den belgiska modellen, som skyddar hyresvärdarna, förefaller alltså vara mer gynnsam för bostadskonsumenterna än den franska, som har ambitionen att skydda hyresgästerna.
Exemplen från de svenska regleringarna av arbets- och bostadsmarknaden innebär inte bara effekter som är motsatsen till dem som har eftersträvats. Än allvarligare är att de gynnar dem som redan har en stark ställning på marknaden och drabbar de grupper som är svagast. På arbetsmarknaden skyddar LAS dem som redan har en fast anställning, gärna också medlemskap i facket. I stället drabbas alla de som är hänvisade till behovs- eller timanställning och de som tvingas arbeta på uppdragsbasis, utan anställningskontrakt. På bostadsmarknaden gynnas personer som redan innehar ett hyreskontrakt, särskilt i äldre fastigheter med eftertraktat läge. Bruksvärdesystemets förlorare är alla de som saknar möjlighet att köpa en bostadsrättslägenhet och därför skulle föredra en hyreslägenhet, om det fanns någon.
Medborgerlig Samling vill att LAS reformeras i grunden så att företagen får större frihet att anställa eller minska personal samtidigt som de anställda ges trygghet under en omställningsfas. Medborgerlig Samling vill också avveckla hyresregleringen. För att undvika att nuvarande hyresgäster drabbas oproportionerligt bör en sådan avveckling ske stegvis. Marknader behöver regler. Men regleringarna får inte utformas på ett sådant sätt att de främst skyddar dem som är ”inne”, samtidigt som de skapar barriärer mot alla de svagare grupper som hamnat utanför.
Lennart Göranson
Marknadspolitisk talesperson Medborgerlig Samling
MED-bloggen 
Det rimliga vore att både hyresgäster och fastighetsägare kan känna trygghet. Något som kräver att före ett övervägande att införa marknadshyror behövs det en någorlunda balans på bostadsmarknaden. Vad som händer annars är inte svårt att lista ut. Bra blir det inte!
Bostadsbristen bör inte skyllas på reglering av hyrorna. Jag anar att den grundläggande orsaken till bristen på bostäder kan vara mängder av andra typer av regleringar, som fördyrar byggandet. Dessutom allvarligt förvärrat av en politik med mer eller mindre oreglerad invandring.
Som hyresgäst är jag inte det minsta road av att bli bestraffad (d v s betala) för dessa missförhållanden, som istället behöver avlägsnas. Det står det inget om i texten. Olika åtgärder måste ske i rätt ordningsföljd!
GillaGillad av 1 person
Detta gör mig väldigt besviken. Det är det gamla mantrat om att om vi släpper hyrorna fria så blir allting bra. Även för dem som idag bebor en normaltrea på 80 Kvm och betalar 8 500:-/m (redan det för mycket för en normalinkomsttagare) och får en hyra efter 3 års successiva höjningar på 15 000:-/m.
(Och kom inte med något snack om bostadsbidrag nu)
Hur många fler hyresbostäder blir lediga för allmänheten om ex vis en attraktiv innerstadsbostads hyra går upp med 40%?
Det kommer att byggas massor med hyresrätter inledningsvis och eftersom det är fri marknadshyressättning så kommer det naturligtvis bli kostnadsdrivande. (Folk måste ju ha någonstans att bo, och framför allt alla invandrare, som alltid kommer att flytta in eftersom 7 av 8 partier står för öppna gränser ) Därför kommer man att i huvudsak få bygga för dem som bor gratis på samhället och skattebetalarnas bekostnad.
Det är vad som utlovas i artikeln och vanligtvis av alla företrädare för marknadshyror.
Det har tyvärr gått så långt så att byggandet av bostäder inte längre har någon verklig konkurrens hela vägen från projektion, byggnadsämnen och till själva byggandet med inredning och allt.
Lägger man därtill politikernas girighet då det gäller markpriser och administrationskostnader för bygglov så är situationen helt utom verkliga möjligheter att styra upp.
Det bästa vore nog om staten startade ett konkurrerande bolag längs hela byggprocessen, alternativt att man tog in offerter från andra länder, på allvar, och inte hade så höga standardkrav på våra bostäder. ( ex vis kan man köpa vitvaror från Tyskland till priser som är 20 och ibland 30% billigare än de Svenska)
Men MEDs bostaspolitiska ståndpunkt är för mig ett rött skynke. Det är ingenting annat än ren Moderatpolitik.
GillaGilla
@heraldikern, jag är tills vidare inte ansluten till WordPress. Annars hade du också fått en gillamarkering!
Det går inte att tro att den genomsnittlige fastighetsägaren kommer att visa någon som helst godhet gentemot sina hyresgäster vid marknadsprissättning av hyror. Jag kanske kan citera ungefär vad Tino Sanandaji (som egentligen är positiv till marknadshyror!) har sagt angående vad som händer om marknadshyror genomför i nuvarande bristläge på bostadsmarknaden: Då kan det bli många nya hemlösa.
Min vision är snarast den motsatta: Vi bör så långt möjligt eftersträva att avskaffa hemlösheten, (vilket i och för sig delvis också kan ses som en annan typ av frågeställning). Det gäller att inte tappa bort något i konsekvensanalysen. Annars lär det bli stor oreda.
GillaGilla
@ Gunnar och Heraldikern. När det gäller hyresmarknaden, observera ”stegvis”. Det handlar inte om att släppa allt fritt över en natt. Och visst är det så att regleringarna och bristen på konkurrens i hela kedjan är en viktig del av orsakerna till den dysfunktionella bostadsmarknaden. Men det är en annan diskussion. Samtidigt reagerar jag mot att ni båda främst ser problemen för dem som är ”inne”, dvs. hyr bostad och vill slippa betala mer än man tycker sig har råd med (och vem vill det?). Men den andra sidan av myntet är att många gärna skulle betala för en bostad med nuvarande hyra – och gärna mer än det – men får inte den möjligheten.
GillaGilla
När det gäller LAS är jag i princip med på noterna, men när det gäller bostadsmarknaden är vi så totalt oeniga att jag inte riktigt vet var jag skall börja. Får nöja mig med några punkter.
En bostad är ett av människans grundläggande behov, som inte går att ”hoppa över” på behovsstegen. Det är därför direkt olämpligt att behandla och prissätta den som vilken annan vara som helst.
Jag är inte helt övertygad om att ett ”stegvis” införande av marknadshyror behöver vara någon direkt fördel. Frågan är om inte det snarare kan underlätta för hyresvärdar att lägga på lite extra, om de har den läggningen. Stora hyreshöjningar kanske dessutom kan bli en slags ”vana” om de inte är en tydlig engångshändelse.
Det kanske absolut värsta med marknadshyror är tanken att hyran kan höjas om någon annan(!) än nuvarande hyresgäst vill betala mer för en lägenhet. Tala om maximal otrygghet! Jag ser detta system som närmast en förolämpning mot hyresgäster. Utomstående skall inte få blanda sig i hyror som ju redan är avtalade. (Hyreshöjningar p g a höjda kostnader för hyresvärden är en helt annan sak och som normalt bör vara i sin ordning).
Hyresgäster skall inte användas som en parameter för att få balans på bostadsmarknaden. Det är fullständigt fel.
Jag kommer aldrig att vika mig i dessa frågor, eftersom det vore ekonomiskt självskadebeteende.
GillaGillad av 1 person
Instämmer helt i ditt resonemang. Alltid kommer dom med något så enfaldigt som ”stegvisa höjningar” vilket alltså skulle vara en skonsammare och aningen uppskjuten väg mot ”döden”.
Tror förespråkarna att löner, pensioner och andra sociala ersättningar automatiskt följer med när andelen som går till just boende höjs ”stegvis” med 10-20% om året av inkomsten tills fastighetsägaren är nöjd och bostaden tvunget bytt hyresgäst tre- fyra gånger tills ”rätt” hyresgäst med ”rätt” inkomst tagit över?
Jag kommer heller aldrig att någonsin kunna stödja ett parti som säger sig vilja införa marknadshyror.
GillaGilla
”Bostaden är en social rättighet, inte en handelsvara” menar socialdemokrater och vänsterpartister. Kanske även socialkonservativa? Att något är en livsnödvändighet är inte ett skäl för socialisering. Vi har minst lika stort behov av mat som av bostad, men det betyder inte att livsmedelsförsörjningen bör socialiseras.
GillaGilla
@Lennart. Detta blir jag ju tvungen att bemöta. Det var fullt avsiktligt som jag lät bli att använda ordet ”rättighet”, eftersom det lätt kan leda fel och in på ett villospår. Formuleringen ”inte en handelsvara” har jag inte heller använt. Det är klart att den som vill skall kunna ”handla” med sin bostadsrätt eller byta sin hyresrätt.
Ett nyckelord för mig är trygghet i boendet. Därmed får det INTE vara så att en hyresgäst kan ställas inför valet att antingen få en kraftigt höjd hyra eller bli av med sin lägenhet och där enda orsaken till denna situation är att någon annan vill betala betydligt mer för den aktuella lägenheten. Hela detta upplägg är uppenbart ohemult och ett ensidigt gynnande av fastighetsägaren på hyresgästens bekostnad. Sådana idéer anser jag hör hemma i papperskorgen och det gäller i synnerhet vid obalans på bostadsmarknaden.
Mat är förstås också ett grundläggande behov, men där är marknadssituationen annorlunda, så jag finner inte den jämförelsen relevant och kan inte se vad den skall visa. För övrigt tveksamt om ordet ”socialisering” ens ingår i mitt ordförråd.
GillaGilla
Hoppas du är medveten om skillnaden mellan mat och husrum. Matmarknaden fungerar tack vare en allsidig och väl fungerande konkurrens.
Bostadsmarknaden gör inte det. Och det är därför som staten måste lägga sig i den för att tillgodose mångas behov av en basal rättighet.
GillaGilla