Den framprovocerade konflikt med EU som Turkiet av rent politiska skäl har skapat blir nu inte bara ett test på enigheten inom den Europeiska unionen utan även hur flyktinghjälp ska tolkas i framtiden. Att flyktingar och andra utsatta i världen måste kunna få akut stöd och tillfälligt skydd är de flesta eniga om. Frågan är emellertid på vilket sätt detta görs bäst och mest kostnadseffektivt. Är en maximering av antalet migranter till Europa verkligen liktydigt med en optimering av resurserna till behövande globalt? Skulle det kunna vara tvärtom eller till och med kontraproduktivt att dogmatiskt hålla fast vid rätten att söka asyl utan att göra en kritisk analys av konsekvenserna utifrån moraliska, humanitära, sociala och ekonomiska perspektiv?

Desinformation och propaganda duggar tätt i dessa tider med den tröstlösa situationen i Syrien, med Ryssland och den auktoritära regimen i Turkiet i bakgrunden. Häromdagen påstods även i svenska medier att grekiska gränsvakter skulle ha skjutit ihjäl en migrant, något som kategoriskt dementerades av den grekiska regeringen. Eftersom inga trovärdiga källor har kunnat bekräfta händelsen, får detta betraktas som fake news. Att försvaga EU:s sammanhållning och beslutsamhet genom att sprida falsk information från tvivelaktiga källor är i det här läget tämligen ansvarslöst.

Turkiets agerande, motiv och metoder bör däremot granskas ordentligt. Följer man medierna verkar det dessutom inte huvudsakligen vara syriska flyktingar som väntar på att passera gränsen till EU utan i reportagen har man främst mött marockaner, pakistanier, afghaner m.fl. som hoppas på ett bättre liv i Europa. En kvinna från Iran sade i en intervju att hon ville göra karriär som sångerska. Asylrätten har här i stället för att utgöra en hjälp för nödlidande flyktingar omvandlats till ett green card inom EU. Politiker, medier, aktivister och ”humanitära organisationer” som kräver öppna gränser och vill välkomna alla migranter inser dessvärre inte att missbruk av denna livräddande rätt leder till att hela systemet ifrågasätts och i slutändan mister sin legitimitet.

Flyktingkonventionen förfelar i denna del sitt syfte och gynnar främst ekonomiska migranter, människosmugglarnas cyniska miljardindustri, asyljurister samt riskkapitalister som spekulerar i asylboenden och hyr ut till överpriser. Det humanitära behovet kommer i skymundan och världens 50 miljoner internflyktingar som stannar i sina hemländer och aldrig ens ansöker om asyl, får en betydligt mindre del av de sammanlagda resurserna än de som kommer i åtnjutande av Europas alla fördelar. Resultatet blir snarare ökad global orättvisa och en etiskt sett mindre väl reflekterad politik.

Asylrätten har i praktiken för länge sedan spelat ut sin roll. Flyktingkonventionen 1951 tillkom på grund av situationen under och efter andra världskriget med bl.a. Tredje rikets förföljelse av judar och de miljontals människor som tvångsdeporterades från Sovjetunionen. På 40-talet attackerade världen också själva grundorsaken till eländet och avlägsnade naziregimen. Idag sysslar man mest med att dela ut plåsterlappar litet planlöst till folk som kanske inte ens har något större behov av dessa, medan de som förblöder lämnas därhän och förövarna går fria.

För dagens migrantströmmar handlar det sällan om ett behov av permanent bosättning i andra länder och på fjärran kontinenter. När konventionen skrevs hade man säkerligen aldrig kunnat föreställa sig en situation med miljontals människor huvudsakligen utan ID-handlingar på flykt från avlägsna länder. Kostnaderna för att utreda dessa personers asylskäl och sanningshalten i deras uppgifter samt under åratal stå för kost och logi uppgår ibland till miljonbelopp för var och en. Därtill kommer att många av dem får stora svårigheter att ordna arbete och egen försörjning varvid mottagande stat inte sällan tvingas ta ett livslångt ekonomiskt ansvar för dem som beviljats uppehållstillstånd Som jämförelse kan nämnas att de traumatiserade judar som efter andra världskriget kom till Sverige med de s.k. vita bussarna redan från dag ett sattes i jobb i en expanderande samhällsekonomi.

Världssamfundet måste prioritera primärt skydd för flyktingar i läger eller olika FN- eller EU-centra var helst i världen de befinner sig. Eventuell vidarebosättning bör i ett senare skede ske genom av varje stat frivilligt angivna kvoter enligt kriterier relevanta för det enskilda landets befolkningsutveckling, arbetsmarknadssituation m.m., något som krävs för en välfungerande integration. En okontrollerad och spontan migration med asylansökningar i godtyckligt valda länder uppmuntrar till att man söker asyl av helt andra intressen än livräddande skyddsbehov, vilket åsamkar mottagarländerna stora onödiga kostnader. Dessa pengar skulle göra betydligt större nytta i krisernas närområden. Kostnaden för att ta emot en migrant i Europa är mer än 100 gånger högre än för att hjälpa en flykting i ett läger. Man måste här även skilja på att ge en fristad till enstaka dissidenter vars historia och identitet är väl dokumenterad, mot att ge  asyl till personer vars bakgrund och nationalitet är osäker.

Kraven på förhållandevis rika EU-länder står ofta i stark kontrast till vad man förväntar sig av andra rika stater som Saudiarabien, Kuwait och Japan. Under flyktingkrisen 2015 avvisade t.ex. Kuwait alla tankar på att ta emot syriska flyktingar med hänvisning till att de kulturella, sociala och ekonomiska skillnaderna länderna emellan var allt för stora! Vad skulle hända om EU angav samma skäl med tillägget att skillnaderna gentemot arabstaterna där är ännu större? Gulfstaterna har betalat stora summor för att hjälpa syrier och EU skulle naturligtvis kunna göra detsamma men borde inte arabvärlden ha ett större ansvar för sina egna och grannländernas medborgare i regionen? Frågor som sällan ställs i vår inhemska debatt. Drivkrafter och alternativa lösningar diskuteras nästan aldrig tillräckligt kritiskt och rationellt – inte ens i relation till de humanitära mål som ställs upp och hur resurser bör fördelas.

Fattigdomen bland utomeuropeiska migranter i Sverige är idag bland de största inom EU på grund av den låga sysselsättningsgraden och att många lever på allt lägre bidrag. Detta bidrar till än större segregation och permanentar inte sällan ett livslångt utanförskap. Framtidsutsikterna är dystra och kan snabbt förvärras ju fler asylsökande vi får med utbildning och arbetslivserfarenhet långt under ett svenskt genomsnitt.

Asylrätten bör återgå till hur den fungerade fram till 1967, dvs att på vår kontinent endast omfatta medborgare i Europa och motsvarande regler med begränsningar inom övriga kontinenter och regioner. Både Sverige och EU bör flytta fokus från dagens ändlösa diskussioner om hur man kan ta emot migranter till att reformera mottagningssystemet. Invandring till Europa ska naturligtvis välkomnas men då utefter arbetskraftsbehov och efterfrågad kompetens och inte öppna unionen för utnyttjande av våra välfärdssystem. Att bekämpa människosmuggling och effektivt motverka döden på Medelhavet är likaså viktiga ingredienser i denna nödvändiga omläggning.

Även den dödfödda idén om en fördelning av asylsökande i EU måste definitivt överges. Ett påtvingat flyktingmottagande skulle riskera att splittra och kanske rent av spräcka EU i kölvattnet av BREXIT och därmed försvaga unionen i förhållande till andra maktkonstellationer. Men framförallt saknas intresse från migranternas sida att komma till andra än ett fåtal länder och då främst Sverige och Tyskland. Dessa båda länder har naturligtvis ingen möjlighet åter igen ta emot alla som vill komma om portarna vid EU:s gräns skulle öppnas. Flyktinghjälpen måste hädanefter huvudsakligen ges på andra sätt än genom att ta emot migranter.

Staffan Gunnarson

talesperson i migrationsfrågor, Medborgerlig Samling

En reaktion till “Grek-turkiska gränskrisen – början till slutet för en förlegad asylrätt?

  1. Jag hafver skrifvit det förr; jag gör det igen. INGA afrikaner och asiater i Europa äro flyktingar. De, som dock hafva flytt från någon begränsad yta (stat, region) å dessa kontinenter, hafva lyckats med den flykten hemma i afrika eller hemma i asien eller skulle hafva lyckats med den der. ‘Påstå sig fly från en afgränsad yta någonstans i afrika eller i asien’ kausaliserar icke ‘åka till Europa och väst’ och än mindre ‘till Sverige i det atheistiska, hvita, Norra Europa’.

    Och dessa muhammedanska invasivuppsåtare (hvem gifver dem mat föröfrigt), som nu skockas vid gränsen mot Grekland, hvad förmena ”antirasisterna”/”människorätts”-pajasar/vänstertalibanerna/vpk-mp-turbanpartiet-cekten-fp dem ”fly” ifrån i Turkiet? Hvarför söka syrierna icke ”asyl” i Turkiet, hvarest de redan befinna sig? Det är ju dessutom ”första asylland” (eller hvad det heter). Hvarför söka de icke ”asyl” i en annan del af det arabiskspråkiga muhammedanbältet? De äro ju sjelfva både arabisktalande och muhammedaner. Hvarför vända de sig icke till sin ”gud”?

    Dessa invasivuppsåtare skola hållas bort från väst. Europa skall värnas och bevaras till hvarje del.

    Lefve Europa
    INGET afrikasien

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s