Nordiskt samarbete känns i våra dagar som något mycket dammigt och inaktuellt. Som nationalromantiska 1800-talsstudenter. Som ett misslyckat Volvoprojekt. I praktisk handling ser vi sprit- eller danslystna helgfirare åka med jättefärjor till Mariehamn och Helsingfors. Vi ser norrmän köpa socker och fritidshus i Bohuslän. Och pendlare som upprörs över svårigheterna att få Örestad att fungera som en gränslös zon. Men den nordiska idealismen känns numera mycket avlägsen.

Ändå har det varit helt annorlunda ”i mannaminne”. När jag själv gick i skolan – sent 40-tal och hela 50-talet – fick vi redan tidigt lära oss sjunga grannländernas nationalsånger. Finlands naturligtvis på svenska. Den danska och den norska kan jag fortfarande exekvera, så läraren måste ha tagit allvarligt på uppgiften. Senare ingick grundläggande kunskaper i de norska och danska språken i ämnet svenska. Och självfallet viktigare delar av grannländernas litteraturhistoria.

Hur många elever i gymnasieskolan vet i dag vad 90 heter på danska? Eller vet vem som har skrivit ”Soldatgossen”? Eller vad som hände i Norge 1814 och 1905?

Från början av 70-talet arbetade jag i ett statligt ämbetsverk. En gång om året deltog jag och kanske ett dussin av mina arbetskamrater i ett möte med de fem nordiska ländernas förvaltningsmyndigheter inom samma politikområde. Mötesagendan var välfylld med föredrag, rapporter och gruppdiskussioner i ett par dagar. Avslutningsmiddagen besöktes oftast av en minister. Och mellan de årliga mötena träffade vi våra nordiska kollegor i arbetsgrupper som jobbade med projekt av gemensamt intresse.

Vid såväl de stora årsmötena som arbetsgruppsmöten talade alla vårt eget skandinaviska språk och vi förstod varandra. Var man ambitiös försökte man anpassa sig så att man undvek termer som var specifika för det egna språket, alltså en sorts ”skandinaviska”. Islänningarna hade fått välja mellan att lära sig danska eller svenska i skolan så det gick bra att kommunicera med dem också. Och från Finland deltog de som inte hade problem med sitt svenska minoritetsspråk.

Några år senare, när jag hade dragit vidare till andra jaktmarker, fick jag veta att myndighetens nordiska samarbete hade gått över till att kommunicera på engelska. Och i och med EU- och EES-medlemskapet kom det nordiska samarbetet alltmer i skuggan av det samarbete som utvecklades i det större sammanhanget. Så är det nog numera på många områden. Det nordiska har blivit daterat och en smula töntigt. Vem bryr sig om att förstå danska när vi tror oss kunna kommunicera så bra på engelska. Att ha en historisk och kulturell gemenskap med våra närmaste grannländer blir irrelevant i en global värld där alla nationella särdrag förnekas.

Men så inträffar plötsligt en serendipitet – en oväntad händelse som får effekter på ett helt annat område.

Jag tänker naturligtvis på SAS reklamfilm. Ett tondövt utspel i en tid då Reinfeldts tal om det svenska barbariet och Sahlins förklaring att Sverige saknar kultur står som fyrbåkar över en aningslös nationell självförnekelse. Följt av ett lika svårbegripligt paradexempel på misslyckad krishantering.

Filmens frossande i exempel på att inget specifikt skandinaviskt existerar utlöste raskt en storm av engagerade protester på sociala medier. Och den här gången föll flygbolagets försök att skylla på ryska troll, skandinaviska rasister och ondsinta konspirationer platt till marken. Seriösa ledarskribenter på ledande dagstidningar konstaterade kallt att SAS hade begått alla de fel som en professionell kommunikatör kunde begå.

I ett ledarinlägg i GP konstaterade Karin Pihl att ”Norden har delvis en gemensam kultur, ömsesidig språkförståelse, och en gemensam syn på sådant som rör jämlikhet och individuell frihet.” Texten avslutas med uppmaningen ”låt oss åter knyta banden”.

Erkännandet att det finns en gemensam svensk identitet är det kitt som knyter samman vårt land till en statsbildning med gemensamma lagar och gemensam offentlig ekonomi. Vore vi världsmedborgare funnes inget motiv att lyda just Sveriges lagar eller betala skatt till just det svenska Skatteverket. Men så förhåller det sig inte i den verkliga världen. Därför behöver vi både erkänna och vårda vårt nationella arv. Och till det arvet hör att vi är en del av en nordisk/skandinavisk kultursfär som har mer som förenar oss än som skiljer oss.

Kanske bör vi åter öppna våra hjärtan för den del av Europa som inte bara är ”Du gamla du fria” utan också ”Der er et yndigt land”, ”Ja, vi elsker dette landet”, ”Vårt land vårt land vårt fosterland” och ”Ó gu∂ vors lands”.

 

Lennart Göranson

Ledamot partistyrelsen
Talesperson marknadspolitik
Medborgerlig Samling

 

2 reaktioner till “Vart ända in i Norden tog Skandinavien vägen?

  1. Jag är sjelf Nordist. Att detta skulle vara ”daterat” och ”töntigt” är Europahatarnas, västhatarnas, och Sverigehatarnas attitydpseudoargument; det är icke sant. Tvärt om är det fint och rätt. Skrif derför icke så! Orden är tydligen icke dina egna. Sjelf vill jag se ett enadt Norden. Fem af problemen häremot äro: hufvudstadens plats, språken (den sammanbrutna språkförståelsen), folkviljan, EU, Norges rikedomar mot Sveriges vanstyre och statsskuld. Jag hafver mycket att säga härom, då jag betänkt det länge. En tankesyn öfver en gemensam flaggas utseende hafver jag dock redan.

    Gilla

  2. Instämmer helt. Vi måste helt enkelt börja driva den Skandinaviska samhörigheten. Helst mer än det EU- avslagna försöket till gemenskap.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s