Muslimska brödraskapet

I ett berömt tal 1953 hånade Egyptens dåvarande President Gamal Abdel Nasser den företrädare för det Muslimska Brödraskapet som han nyligen hade träffat. ”Vad ville han ha?” säger Nasser ”Han ville att alla kvinnor i Egypten skulle tvingas ha slöja på sig utomhus!”. Publiken skrattar. Nasser skrattar. För inte så länge sedan ansågs det vara ett skrattretande dumt förslag. Idag är det ingen som skrattar.

När Nasser skrattade åt brödraskapet 1953 hade dess grundare Hassan Al Banna (1906-1949) varit död i några år utan att rörelsen på något vis hade mattats av. Inledningsvis var det en gräsrotsrörelse vars metoder ofta bestod i såväl aktivism, andlig utveckling som att på både ett socialt som institutionellt plan söka bygga in islam i staten. Brödraskapets försiktighet kan sannolikt härledas till det förtryck och våld i olika former som man mötts av. Men det är absolut inte något som ska tolkas som att det Muslimska brödraskapet är demokratiskt. Det är det inte. Målet är att stegvis uppnå ett kalifat, dvs ett teokratiskt samhälle helt baserat på religiös lag och där Guds ord företräds av ett prästerskap. Det Muslimska brödraskapet spred sitt budskap snabbt i Egypten och fortsatte att etablera sig i land efter land allteftersom man förvisades eller flydde.

Europa tog emot dessa antidemokratiska religiösa män som tilläts verka tack vare för religions-, yttrande- och föreningsfrihet. Islamisterna såg inga problem med att fly till säkra och fria länder med värderingar som man avskydde. Islamismen i allmänhet och det Muslimska brödraskapet i synnerhet har alltid varit emot västerländsk kultur och värderingar. Islamisterna har dock inte några som helst samvetskval för att ta emot skattepengar från de föraktade västerlänningarna för sina organisationer, sin försörjning och sina nätverk.

Om du undrar vem som har finansierat det Muslimska brödraskapets framgång i Sverige så är det du. Du som svensk skattebetalare. Om du undrar vem som har lärt dem hur man skaffar sig offentlig finansiering så är det främst svenska politiker. Brödraskapet har excellerat i att systematiskt arbeta inom befintliga strukturer, vilket i Sverige innebär det föreningsliv som lever på bidrag och legitimeras av politiska partier.

Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Moderaterna har alla tagit in kända företrädare för det Muslimska brödraskapet – även in i riksdagen. I hopp om att få muslimska röster har man alltså skamlöst förnedrat sig själv. Den politiska, mediala och akademiska tystnaden har gynnat denna rörelse. Men nu är den anden ur flaskan då även en del muslimska röster vågar träda fram mot denna rörelse. Varför är detta viktigt? Jo, därför att det finns ca 1,7 miljarder muslimer i världen, och islamisterna vill gärna ge sken av att de talar för alla dessa för att därigenom framstå som mycket större än vad man egentligen är. De utgör nog snarare en liten, om än högljudd, minoritet av världens muslimer.

Brödraskapet är visserligen en global rörelse med miljontals sympatisörer men ändå en minoritet även i sunnimuslimska länder och definitivt i Sverige oavsett vad som påstås. Svenska muslimer är generellt sett inte organiserade och till brödraskapets stora förtret företräder de inte svenska muslimer. Man representerar sig själva och sin organisation. En organisation som svenska skattebetalare bidragit med hundratals miljoner till genom naiva och fåkunniga politiker.

Jag är medveten om att det är skarpt formulerat. Privat använder jag dock långt värre ord för att beskriva bland annat den flathet som har möjliggjort etableringen av politisk islamism i Sverige. Politiker som springer brödraskapets ärenden, naiva politiker som suttit i styrda paneler på evenemang arrangerade av brödraskapet utan att inse att de därigenom legitimerar dem. Politiker som köper röster mot att deras företrädare får höga poster. Allt sker i skymundan utan den vanliga väljarens vetskap, något som är både bedrägligt och ohederligt.

En svårighet för att föra upp detta till ytan är förstås att varken politiker, partier eller den islamistiska sfären själv är villiga att ta upp ämnet. Ytterst få journalister har velat granska detta och många vågar inte då de räds anklagelser om rasism och islamofobi. En annan bidragande orsak är den bristande kunskapen om denna organisation hos allmänheten. Den litteratur som på ett enkelt och korrekt sätt beskriver det politisk-religiösa fenomen som det Muslimska brödraskapet utgör har visat sig vara tunn. Böcker om brödraskapets svenska förehavanden är ännu tunnare.

Publicisten och samhällsdebattören Johan Westerholms nyutkomna bok ”Islamismen i Sverige” är däremot varken räddhågsen eller tunn utan baseras främst på brödraskapets egna källor och där återfinns struktur, ideologisk grund och just den svenska kontexten. Sverige har bidragit med många tunga individer inom europeisk politisk islamism och sannolikt även till att brödraskapet etablerat nya grenar ute i världen. Det är du som skattebetalare som har stått för den notan – och fortfarande bidrar till detta. Det är inte så enkelt som att likställa muslimer med islamister eller jihadister men, som Westerholm klart skriver, ”det är INTE en fråga om islam, utan om islamism”. Är du osäker på skillnaden mellan dessa två ord så är denna Westerholms bok en bra utgångspunkt.

Politisk islamism är inte demokratisk medan vi är demokrater. Av detta enkla skäl är svenska sympatisörer och företrädare för det Muslimska brödraskapet våra meningsmotståndare. Det är inte svårare än så att ta ställning.

Edward Nordén

Säkerhetspolitisk talesperson, Medborgerlig Samling