Vad som för en generation framstod som normalt har sedan millennieskiftet ifrågasatts inte bara av uppkäftiga ungdomar, vilket är brukligt, utan även av myndigheter och etablissemang.

Att ungliberaler vill diskutera nekrofili , att deras ledare Birgitta Ohlsson ville  avskaffa nationen Sverige 1998 och att den unga Centerledaren Annie Lööf godtog månggifte är mer förståeligt. Men att vuxna ska ta efter unga och sätta makt bakom parollerna är i sanning märkligt. Vi har som Helena Edlund påpekar blivit en pueril stormakt.

En omvänd ordning råder i Sverige där de ledande skikten i utbildning, vetenskap, medier, debatt och offentliga förvaltningar driver på en ytlig normkritik och därmed en oklar, kanske rentav farlig samhällsomdaning.

Genom att lära barn redan från förskolan att en pappa utan hinder kan förändras till en mamma och att det inte finns något som är normalt eftersom själva begreppet är exkluderande, befäster dagens elit sin makt över värdegrundsproduktionen.

Men att något är normalt är just det enkla som knappast ständigt behöver ifrågasätta, något som dock skedde med viss framgång i lagom doser från 1960-talet. Vid 2000 hade ifrågasättandet blivit regel. Barnen hade tagit över, vilket Carl Hamilton (2004) och David Eberhard (2019) skrev om i sina böcker. Att ens ifrågasätta ifrågasättandet har blivit förbjudet.

En analys av begreppet normal ger vid handen att det är något som är vanligt förekommande, att det anses naturligt och till och med önskvärt.  Låt oss applicera dessa tre egenskaper på kärnfamiljen, denna sedan Strindbergs och Ibsens tid så utskällda institution.

Runtom i världen lever män och kvinnor i par, fostrar barn och stöder varandra i livets upp- och nedgångar. Inte överallt, inte alltid men heterosexuella parförhållanden är mycket utbredda över jorden och har existerat i tiotusentals år, ibland som en familjeenhet inom en större grupp, ibland mer självständigt.  Det har alltså varit normalt för män och kvinnor att bilda par och fostra barn tillsammans i betydelsen historiskt frekvent och geografiskt utspritt.

Dessa par kompletterar varandra med var sin uppsättning könsorgan som evolutionen format för fortplantning och njutning. Därmed inte sagt att samkönade par eller andra konstellationer inte kan känna lust tillsammans. Men några avkommor blir det inte. Tekniken idag erbjuder nya perspektiv och de normkritiska propåerna följer tätt på alla nya varianter som kan utvecklas i provrör och frysar.  Alla ska med, ingen ska stå utanför. Allt är normalt. Men det mest naturliga i biologisk mening är dock att en man befruktar en kvinna.

Den tredje egenskapen, att det normala inte bara är vanligt och naturligt utan även önskvärt, är nog det mest problematiska. Normkritikerna har svårt att prata bort genitalier, men de kan alltid hacka ned på en uppfattning om att en kärnfamilj är något eftersträvansvärt. Ingmar Bergman gjorde sitt till 1972 i TV2 med serien Scener ur ett äktenskap

Är kärnfamiljen verkligen önskvärd? Den danske historikern och debattören Mikael Jalving tar strid för kärnfamiljen i Quillette mot den svenska barnpsykologen Malin Bergströms skönmålning av skuldfria skilsmässopar med barn som vandrar mellan två hem.  Den som är nyfiken kan se om denna kritik har fog för sig.

Jag är mer intresserad av själva idén om en liberal stat utan tydliga kollektiva identiteter, som den statsindividualistiska svenska, verkligen ska främja en viss samlevnadsform, vare sig den är A) kärnfamiljen eller B) en total mångfald av regnbågsfamiljer, kollektiv, flergenerationsboenden, ensamföräldrar, samkönade par, kärnfamiljer och så vidare. Idag verkar etablissemanget inte vilja främja någon familjekonstellation alls, alltså B.

Det rent teoretiska problemet är om en liberal stat verkligen ens kan främja B. Om alla ska få leva som de (och deras intet ont anade barn) vill kan ju rent värdekonservativa kärnfamiljer uppstå. Det är samma problem som svensk skollag har när den samtidigt ska låta alla elever uttrycka sin åsikt, men också främja skollagens värdegrund om tolerans, skydd för svaga grupper och förmå elever att ”inse de värden som ligger i en kulturell mångfald”.

Den urtida kärnfamiljen dominerar genom att den är naturlig och det första valet för heterosexuella par i barnalstringsåldern. Men i ett samhälle som det svenska som befinner sig längst upp i det högra moderna och individualistiska hörnet av World Values Survey måste detta ifrågasättas, tycks vårt normkritiska etablissemang mena.

Resonemang om kvinnofälla, vårdnadsbidrag och delad familjeförsäkring visar att den värdegrundsauktoritära överheten inte riktigt litar på att svenska par kan fatta egna individuellt grundade beslut. Staten måste etablera fler alternativ för unga föräldrar: kanske pappa kan bli lesbisk genom att han byter kön och lever med mamma, kanske adoptera eller inte skaffa barn alls utifrån livsstilsmässiga val eller klimathänsyn.

Om något är vanligt och naturligt så är det nog också önskvärt är en slutsats man kan dra, men möjligen är det för hårdraget. Att en stat ska främja kärnfamiljer är idag ett närmast illiberalt synsätt som leder svenska opinionsbildare till vad de ser som skräckexempel, nämligen Ungern och Polen.  Dock nämner de inte att kärnfamiljer är vanliga i utomeuropeiska länder. En thailändsk kärnfamilj är ok men inte en polsk.

Själv har jag bott med en indisk hustru i Indien med vår dotter och vill nog säga att Indien är så nära ett hälsosamt Sverige på 1960-70-talen man kan komma idag. Mycket är centrerat kring familjebildning på ett sätt som kanske mer påminner om svenskt 1940-50-tal, men samtidigt förändras värderingarna och fler livsval tolereras. Homosexualitet är inget som alltid föraktas och bespottas som gjorts tidigare även om bögar säkert mördas varje dag i Indien.

Indierna ser kärnfamiljen som något normalt men andra livsval kan undantagsvis accepteras. Ett svenskt mjukt sexualpolitiskt uppvaknande i stil med vissångaren Jan Hammarlund på 1970-talet är vad Indien påminner mig om, men sedan finns givetvis hårda gayklubbar i de större städerna. Den officiella svenska normkritiken som alla förskolebarn tvingas igenom skulle dock vara helt otänkbar i Indien liksom i de flesta länder bortom Västvärlden.

Kan och bör en liberal stat främja kärnfamiljen? Ja, om den leder till att kollektivt fostra självständiga individer som förmår att fatta egna beslut om livsval. I den meningen är en försiktigt värdekonservativ ideologi försvarbar just för att den ger en gemensam grund som har visat sig fungera genom årtusenden överallt och dessutom bygger på en självklar biologisk könskomplementaritet.

För majoriteten av världens befolkning är detta självklart, vilket innebär att de som invandrar hit kommer att normalisera svenskarna.

Jan Sjunnesson

Medlem Medborgerlig Samling

2 reaktioner till “Vanliga, naturliga och önskvärda livsval

  1. Ja, i det avseendet, ja. Men såvitt man kan se, endast i avseendet av kärnfamiljen. Men där stannar det eftersom ”de som kommer hit” har byggt på kärnfamiljen med släkttänkandet klanbyggandet. Där tyngdpunkten på det sociala livet ligger på det sistnämnda.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s