Plötsligt sprang alla riksdagspartier åt samma håll: kommunerna måste ges mer pengar. Utom (S), som vill att det ska råda ordning och reda. Men det är naturligtvis inte så att ingen ”sett det komma”. Kommunernas prekära situation har varit känd länge för dem som brytt sig. Det som är nytt är att riksdagen genom nya och ”oheliga” allianser ser möjligheter att sätta tumskruvar på regeringen, och i synnerhet på det dominerande regeringspartiet.

I grunden handlar det om att den folkvandring från land till stad som inleddes med industrialismen har fortsatt i och med övergången till informationssamhället. De som matchar de nya jobben drar till ekonomiskt expansiva områden, inte minst Stockholmsregionen. De som inte gör det blir kvar, och får allt svårare att hitta försörjning.

Den så kallade flyktingvågen för fem år sedan kom i det läget som en frälsare för många mindre och medelstora kommuner. Nya statliga bidrag till budgeten – visserligen tidsbegränsade – ny användning för bostäder som de utflyttade lämnat efter sig och inte minst: nya arbetstillfällen. Inte arbetstillfällen för de nyanlända, men för dem som kunde engageras i de olika tjänster som omhändertagandet av de nya kommuninvånarna krävde.

Det som först verkade vara en lösning vändes snart till ett problem. En kommuns olika utgifter har inte samma prioritet. Sociala kostnader, t.ex. försörjningsstöd, måste ges företräde framför välfärdskostnader som äldrevård. Det är det grundläggande skälet till att välfärden nu hotas i många mindre kommuner: Där andelen nyanlända är hög i förhållande till den totala befolkningen tränger olika slag av sociala kostnader ut den traditionella omsorgen.

Kraven att staten ska träda in när kommunernas ekonomi sviktar är inte nya. Bakgrunden är en konflikt mellan två oförenliga mål: å ena sidan det kommunala självstyret, å andra sidan krav på samma nivå på olika slag av offentliga tjänster i alla delar av landet. Men om kommunen har frihet att besluta om användningen av sina skatteintäkter blir besluten inte likadana överallt, eftersom prioriteringarna kan se olika ut. Och tvärtom, om resultatet ska bli detsamma överallt finns ingen frihet att besluta. Den konflikten har staten sökt lösa på två sätt. Dels genom detaljerade regler som inskränker kommunernas handlingsfrihet och dels genom tillskott av pengar – antingen från statsbudgeten eller genom omfördelning från andra kommuner, den så kallade Robin Hood-skatten.

Det har i sin tur lett till att incitamenten för ansvarsfull hushållning med den kommunala budgeten har urgröpts. När röda siffror hotar i kommunens ekonomi vore det i första hand naturligt att rikta uppmärksamheten mot utgiftssidan. Nationalekonomen Stefan Fölster har i olika artiklar och rapporter hävdat att det finns en rationaliseringspotential i kommunal ekonomi på upp till 30 procent. I stället fylls hålen genom nya tillskott från det kommunala utjämningssystemet. De största bidragen går till Malmö och Göteborg – två kommuner som utmärkt sig genom ekonomisk misshushållning – och inte till de mindre orter där befolkningsunderlaget i produktiv ålder sviktar.

Kommunernas problem är inget som har uppkommit den senaste veckan. De är strukturella och långsiktiga. De är också resultatet av politiska beslut som har lett fram till dagens situation. Den situationen förändras inte av att en riksdagsmajoritet brådstörtat beslutar att fylla på kommunernas kassor med ett antal friska miljarder. Pengar som i slutändan knappast kommer att täckas genom besparingar utan i stället tas ut i form av skattehöjningar.

Den dag då den offentliga förvaltningens hela effektiviseringspotential tas till vara, den dag då skatteslöseriet i form av orealistiska statusprojekt upphör, den dag då flödet av sociala bidrag till friska personer i arbetsför ålder begränsas till en rimlig nivå, den dagen kommer kommunerna att kunna känna större tillförsikt över sin ekonomi. Den dagen kommer vi också att kunna förena en trygg omsorg om sjuka och gamla samtidigt som skattetrycket sänks. Men den dagen är inte i dag, och inget av det som nu händer i riksdagen tyder på att den är nära förestående.

Lennart Göranson
Ledamot partistyrelsen
Marknadspolitisk talesperson

2 reaktioner till “Skatten, staten och kommunerna

  1. Om inkomsterna icke förslå till utgifterna, är valet tufaldt: öka intäkterna eller minska utgifterna eller både och (att låna bort underskott går icke, utan det leder till undergång, uteslutet alltså). Det senare ligger hart när alltid närmast som förverklingsbart. Att göra detta åt Sveriges kommuner är i stort en enkel sak: man befriar dem från afrisatinvasiverna och hvarje krav att underhålla dessa med nuvarande sinekuriska lyxlif. Kommuner i Sverige skola visserligen få tillfyllest stöd från staten, O M de i öfrigt äro välskötta, men deras hushållning likväl icke går ihop. Kommuner, som skyffla pengarna å dem, som från afrikas och asien hafva invaderat vårt land och nu åtnjuta en all-inclusive-tillvaro till Sveriges men och skada, äro v a n s k ö t t a; dessa skola icke få ens ett öre. Först befriar man alltså kommunerna från ”bosättningslagen” (och från hvarje skyldighet till utgift för afrisatinvasiverna: socialbidrag, skola, sfi; ja, från allt), sedan låter man kommunerna sjelfva handla derefter. Malmö får väl redan 3-4 miljarder? Icke en örtug till skall den kommunen få. Fortsätta kommunerna sedan -då alltså efter eget val- illdåda bort pengarna å invasiverna från afrika och asien, skola de icke hafva mage att kräfva och skola än mindre få något stöd från staten alls. Den enda utgiften, man kan bestå dem, är de belöningssökande ”flykting”-låtsarnas hemfärd till afrika och asien.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s