De senaste dagarna har sociala medier uppmärksammat att en kvinna på Värmdö inte blivit påsläppt på en buss strax före avgång för att busschauffören bad med sina barn i bussen. Låt oss först konstatera att chauffören inte gjort något formellt fel som bad i bussen och väntade med att släppa på passagerare till väldigt kort inpå avgång, vilket denna artikel förklarar.  Det finns frågetecken kring bemötandet från både busschaufför och kvinnan, men jag väljer att inte ta upp det i min text eftersom en utredning pågår och vi inte säkert vet vad som hänt. Jag väljer att inte heller ta upp det som handlar om servicenivån i kollektivtrafiken i allmänhet, dvs om det är rimligt att man väntar med att öppna dörrarna vid ändhållplatsen till 30 sekunder innan avgång oavsett om det är strålande sol, minus 20 eller ösregn. Den diskussionen kan förtjäna en egen artikel.

Här vill jag fokusera på hur vi ska kunna leva tillsammans i det mångkulturella land Sverige har blivit, med så lite friktion i vardagen som möjligt. Jag tror att vi behöver föra den diskussionen eftersom det är uppenbart att vardagskonflikter relaterade till religionsutövning har ökat.

Denna text är en personlig reflektion, men den är grundad i Medborgerlig Samlings politik på så vis att partiet förespråkar att staten ska vara sekulär. Medborgerlig Samling har dock inte tagit ställning till flera av de detaljerade förslagen i texten.

I diskussionen på sociala medier om busschauffören har jag sett flera som hävdar att det inte spelar någon roll vad busschauffören gör på sin rast, om han ber, löser korsord, lyssnar på musik eller läser en bok. Jag är av en annan uppfattning, jag tycker att det är OK med korsord på rasten, men inte med bön. Jag tror att det är mycket viktigt att vi börjar göra åtskillnad på det privata och det offentliga. Jag tänker specifikt på alla oss som arbetar i verksamhet finansierad med skattemedel, låt oss benämna detta offentligfinansierad verksamhet eller ”det allmänna”. Jag anser inte att anställda i offentligfinansierad verksamhet ska syssla med religionsutövning på jobbet och jag inbegriper även raster i detta när dessa tillbringas i arbetsgivarens lokaler (eller som i Värmdöfallet i arbetsgivarens fordon). Om man på sin rast förflyttar sig från arbetsgivarens lokaler och inte längre kan förknippas med arbetsgivaren så är det förstås en annan sak. Men när det gäller betald arbetstid måste det vara en självklarhet att den ska ägnas åt arbete, inte åt annat, framförallt inte åt religionsutövning. Därför anser jag att beslutet av Bromölla kommun att inte tillåta bön på arbetstid är ett steg i rätt riktning.

Jag anser vidare att anställda i offentligfinansierad verksamhet inte ska få bära religiösa attribut på jobbet. Jag tror att det är helt avgörande för att vi ska slippa en massa onödig vardagsfriktion att de som är satta att tjäna allmänheten inte skyltar med sin religion på jobbet och därmed påtvingar kunder och brukare denna. Om jag tvingas prioritera anser jag att det som är allra mest angeläget är att de som antingen har ett uniformsyrke eller håller på med myndighetsutövning av något slag inte ska bära religiösa attribut på jobbet.

Vad gäller privata arbetsgivare anser jag att det är upp till var och en att avgöra så länge man är rättvis och konsekvent. Om man förbjuder slöjor på jobbet ska man inte heller tillåta bärande av kors, kippor el. dyl. På vissa arbetsplatser kanske det inte passar med religiösa attribut med hänsyn till kunderna, på andra behöver det inte vara något problem alls. Och kunder till privata företag kan alltid rösta med plånboken om man inte är nöjd. Det valet har inte kunder och brukare som använder sig av offentlig verksamhet.

Vad gäller för kunder och brukare då? I princip ska de kunna ha vilka religiösa attribut som helst på sig, när de besöker vårdcentralen, går på en föreläsning på universitet eller handlar på Ica. Samhället ska inte göras sekulärt utan det är staten och ”det allmänna” som ska vara sekulärt – dvs det som bekostas med våra gemensamma skattemedel. Det ska vara fritt fram att åka med kollektivtrafiken i slöja eller med ett kors om halsen, men inte att köra bussen med dessa attribut. En skola eller en statlig myndighet ska inte tillhandahålla bönerum, den typen av aktiviteter får elever och besökare till myndigheten ägna sig åt på fritiden.

Huvudregeln bör alltså enligt min uppfattning vara att det allmänna inte ska tillhandahålla bönerum/gudstjänstlokaler till kunder och brukare och inte tillåta personalen att ägna sig åt religionsutövning på jobbet, ej heller på rast i arbetsgivarens lokaler eller fordon. Det är dock intressant att diskutera undantagen. En läkare skrev på Twitter att han besökt sjukhuskyrkan på sin rast och menade att det var hans ensak. Tycker jag att det är fel att han kan göra det?  Nej, jag tycker inte det är fel. Jag anser att om det finns en sjukhuskyrka/bönerum så ska personal kunna gå dit på sin rast. Man behöver inte vara dogmatisk utan man ska kunna diskutera rimliga undantag. Sjukhus är en plats där patienter vårdas i livets slutskede. Det är en plats där patienter lider och har det tufft och många gånger har de ingen möjlighet att ta sig till en gudstjänstlokal även om de så önskar. Det är också en plats där anhöriga får dödsbud och kan behöva söka omedelbar tröst och stillhet i sin religion. Då måste det allmänna kunna tillämpa en pragmatisk hållning för patienternas och de anhörigas skull. Och finns det en sjukhuskyrka/ett bönerum för patienternas skull anser jag att det är orimligt att förbjuda sjukhuspersonal att gå dit på sin rast. Det finns säkert andra undantag som finns anledning att diskutera. Så låt oss diskutera vilka undantag som är rimliga för att få ett bra samhälle, men det får inte tas som intäkt för att låta religionsutövning breda ut sig i den offentligfinansierade verksamheten i stort. Religion ska vara en privatsak och i takt med att samhället blir mångkulturellt blir det allt viktigare att vi står fast vid det.

Medborgerlig Samlings integrationspolitiska program finner du här.

 

Monika Råberg Hellsing,

partisekreterare Medborgerlig Samling

 

 

 

9 reaktioner till “Hellre korsord än bön på bussen

    1. Tillstyrker denna krönika. Men tillägger att även uniformen är en slags lokal. Den vill jag se precis såsom ordet indikerar – uni. Iklädd en uniform, är jag inte längre representant för mig som subjekt, jag är representant för flygbolaget, sjukhuset eller polisen. Uniformen skall vara ren från religiösa, politiska eller andra personliga uppfattningar.

      Om läkaren går till bönerummet i sin uniform, är det inte längre hen som går dit, det är sjukhuset som organisation.

      Gilla

  1. Som alla synpunkter från MED bra text om egentligen självklara saker. Ska vårt framtida multikulturella samhälle fungera måste vi diskutera och börja med gränsdragningar mellan det privata och det allmänna.

    Gilla

  2. En principiell förankring kan sökas i bl a Achbita v G4S, där Europadomstolen slog fast att även organisationer har rätt att bestämma sin religiösa – eller sekulära – profil, och att anställda som representera organisationen utåt är bundna av relevanta policies om klädsel och uppförande.

    När det gäller den offentligfinansierade verksamheten torde den naturliga inställningen vara sekulär och formell, tydligt signalerande att man tjänar skattebetalarna – alla skattebetalare. Detta innebär rimligen att uniformen behöver vara politiskt och religiöst neutral.

    Det där med politisk neutralitet är förstås ett härke, med tanke på vänsterns ”långa marsch genom institutionerna” och envisa förkastande av ekonomiska (liberala) fundamenta. Liberala grundprinciper återspeglas iofs i de universella mänskliga rättigheterna och principen om likhet inför lagen, så egentligen borde det gå att enas kring en tillräckligt stark ”värdegrund” som alla offentligfinansierade tjänstemän skall representera. Lite enklare då att definiera vad ‘sekulär’ betyder? Kanske, men jag gissar att vårt kristna arv kommer att skina igenom en smula.

    Gilla

  3. Svartklädd fr topp till tå med huvudduk som endast lämnar ansiktet fritt är ingen ovanlig förekomst i hemtjänsten (Stockholms). Hur ska man hantera det? Detta är något jag möter när jag besöker min god vän.

    Gilla

  4. När jag läser detta känner jag mig nöjd med mitt beslut att lämna detta främlingsfientliga parti. Hoppas ni aldrig kommer in i politiska församlingar – det räcker väl med att vi måste stå ut med SD…

    Gilla

    1. När jag läser detta känner jag mig nöjd med mitt beslut att lämna detta främlingsfientliga parti.

      Fokus i artikeln var på hur olika kulturer skall kunna samexistera med minsta möjliga friktion. Vad har du för förslag, annat än att svartmåla personer som påtalar att vi inte är där idag?

      Gilla

      1. Vad skulle det ”främlingsfientliga” vara?
        Regeringsformen 1 kapitlet: ”9 § Domstolar samt förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör offentliga förvaltningsuppgifter ska i sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet. Lag (2010:1408).”

        Regeringens dokument ”Den gemensamma värdegrunden för de statsanställda”:
        ”Varje statligt anställd har, liksom alla andra medborgare, en grundlagsskyddad åsiktsfrihet (se 1 kap. 1 § andra stycket och 2 kap. regeringsformen) och frihet att omfatta vilken åsikt han eller hon vill i politiska, religiösa och andra ideologiska avseenden. I sin egenskap av företrädare för myndigheten är den anställde däremot skyldig att handla med saklighet och opartiskhet och hålla sina personliga åsikter utanför.”

        Det borde vara en sjävklarhet att offentliganställda som har kontakt med allmänheten skall upplevas som neutrala (man får ha värdkulturen som utgångspunkt, eftersom ingen sann neutralitet finns). Det gäller inte enbart religion, utan alla uttryck för personliga värderingar, livsåskådning och åsikter.
        Det bör självklart gälla religiösa symboler som bärs synligt, kulturellt avvikande klädsel (om inte uniform är anbefalld, då sådan givetvis skall användas utan avvikelser), politiska uttryck såsom t-shirts eller knappar med politiska budskap (oavsett om det handlar om nazisters hakkors eller miljöpartisters regnbågsflaggor), synliga tatueringar, uttalat politiska frisyrer (såsom regnbågsfärgat hår).
        T.o.m sådana saker som t-shirts som propagerar för särskilda filmer eller musikgrupper bör undvikas.

        Offentliganställda skall i arbetet vara neutrala, det är inte bara min åsikt, det är också vad vår grundlag (citerad ovan) föreskriver. Synd bara att myndigheter struntar i den.

        Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s