Den gångna helgen var det Pride-parad. Under någon vecka var det Pride-flaggor överallt. På bussar, bibliotek, den nya chefens kavaj. Stad och stat står tydligt bakom. Så har det varit i augusti så länge jag kan minnas, och inget jag har tänkt så mycket på. Är inte särskilt engagerad utan har upplevt stödet för hbt-rättigheter som en självklarhet, i de flesta kretsar närmast en icke-fråga.
Nu är jag dock inte längre välkommen till Pride, eftersom mitt liberalkonservativa parti MED på något vagt sätt ”bryter mot värdegrunden” enligt Prides ledning. Kanske får vi representeras av en uppblåsbar flodhäst jämte den uppblåsbara elefant till SD-totem, som övriga partiledare på scen skulle göra kulturrevolutionära fingerpekningar mot förra året. Noshörning vore fräsigt annars.
Detta är ett av många exempel på hur en målmedveten och auktoritär minoritet av kulturradikala aktivister har kapat liberala självklarheter som hbt-rättigheter, jämställdhet, flyktinghjälp, icke-diskriminering, miljöhänsyn med mera – för att driva sin revolutionära agenda utan diskussion och intellektuell mångfald. Intentionen må ofta vara egalitärt välvillig, men vi vet att när målet helgar antidemokratiska medel så blir resultatet mindre eller obefintlig frihet, inte mer.
Det stämmer nog som sägs att politiken idag handlar mindre om vänster och höger. Ibland kallas den nya konflikten GAL versus TAN, där TAN är inte bara nationalism/patriotism och traditionsvänlighet, utan även auktoritär politik. Medan GAL är inte bara grön och alternativ utan liberal. Men varför är det då hela tiden ”gröna och alternativa” kulturradikaler i V, MP, Fi, på nymarxistiska universitetsinstitutioner och på 68-inrökta public service-redaktioner, som vill utestänga, utfrysa, radera, blockera, förbjuda alternativa åsikter?
Sanningen är ju den att kulturradikalerna har sina rötter i kommunismen, och inte har gjort upp med den utan nöjt sig med strategiska modifikationer. När man förlorade kalla kriget så förlorade man den egentliga tron på socialismen, och dumpade även den olydiga arbetarklassens intressen i diket. In kom istället radikalfeminism, multikulturalism, queerteori och civilisationsfientlig miljökamp. Fienden är densamma: ”patriarkatet” (läs den västerländska kulturen) inklusive den ”borgerliga” (läs liberala) demokratin. Aktivisterna är desamma: framförallt den tyckande klassen med inkomster från det offentliga.
Detta förklarar varför de är de mest intoleranta, mest folkuppfostrande, mest auktoritära – och minst liberala. Kalla kriget har övergått till det somliga kallar kulturkriget – en kamp inom västvärlden mellan demokratisk liberalkonservatism och auktoritär kulturradikalism som siktar mot upplyst despoti.
I detta läge är den viktigaste politiska frågan yttrandefriheten, eftersom alla andra frågors lösning i demokratisk anda bygger på denna. Det viktigaste skälet till att jag gick med i Medborgerlig Samling var att detta parti är det som – i idé och handling sammantaget – klart starkast företräder yttrandefriheten.
Om Sverige ska sluta glida mot diktatur så behöver DU som informerad och delaktig medborgare vara med i diskussionen, helst MED.
Emil Eldebrink,
Medborgerlig Samling, Huddinge
MED-bloggen 
”Sanningen är ju den att kulturradikalerna har sina rötter i kommunismen, ”
Jag slutar aldrig att tröttas med att påpeka att de personer som är aktiva inte fram för allt är inspirerade av något politiskt system oavsett land, för kommunism är ett politiskt system knutet till en faktisk existens i ett land. Samtliga har dock en gemensam utgångspunkt i en ideologi som heter marxism. Och det är denna ideologi som måste konfronteras. Genom denna bodelning mellan politiska system och ideologi når inte kritken fram till värdegrunden då det gäller den extrema vänstern, 68-vänstern. Då det gäller nazism, fascism så har ideologi och politiskt system samma namn. Denna förvirring har gjort att marxism fallit under radarn och frodas idag med i en hydras gestalt med en rad ansikten. Inte minst söker den ikläda sig friheten och humanismens vackra fjädrar.
GillaGilla