Visst går det att sänka skatten!

Svenska folket har i gemen stor tillit till sin ”urgamla rätt att sig själv beskatta”. Alla har nog inte, som Mona Sahlin, tyckt att ”det är häftigt att betala skatt”. Men i stort har man tolererat ett av världens högsta skattetryck – för närvarande ca 45 procent, 10 procentenheter över OECD-genomsnittet och distanserat endast av Frankrike, Finland och Belgien.

Så hade det inte varit om inte det svenska skattetrycket hade uppfattats som en oundviklig konsekvens av nödvändiga och goda åtaganden från det allmännas sida. Men frågan är om allt som våra skatter bekostar verkligen är nödvändigt. Kanske inte ens gott?

Olof Ehrenkrona skriver i SvD den 15 juni att det finns brister som gäller hela den offentliga sektorn. Han exemplifierar med den inkompetenta upphandlingen av elförsörjningen som hotar Pågens expansion. Men upphandlingskompetensen är inte ett problem enbart när det gäller elförsörjningen. ”De nya rulltrapporna i Stockholms tunnelbana står stilla, tågen klarar varken snöiga vintrar eller varma somrar. Trafikverket upphandlar ett italienskt byggföretag som går i konkurs för att bygga Förbifart Stockholm och upphandlingen av Karolinska sjukhuset är ett fullödigt fiasko.”

Att den offentliga upphandlingen är behäftad med stora brister framgår också tydligt av de granskningar som utförs av Konkurrenskommissionen, en del av Stiftelsen Den Nya Välfärden. Inkompetens, lagtrots och ibland ren korruption förekommer alltför ofta, och resulterar i att skattebetalarnas pengar förslösas på ett oansvarigt sätt.

Ett annat problem är kostsamma skrytprojekt av tveksamt värde för medborgarna. I samma tidning skriver Lydia Wålsten om linbanan över Göteborg.   ”Tanken var att linbanan skulle invigas i anslutning till stadens 400-årsjubileum. Så blir det inte. Linbanan kan vara klar tidigast 2024. Dessutom kommer den bli mycket dyrare än planerat. Kostnaden beräknades först till en miljard. Senare beräkningar visade att snarare handlar om fyra miljarder.”

Situationen känns igen. Det blev som vanligt mycket dyrare än planerat. Och det gick inte med vinst när det kom till kritan. Arenor för sport och konserter, internationella idrottsevenemang, exemplen på kostsamma ”satsningar” som skulle bli en fjäder i hatten för lokala potentater är legio.

Högskattesamhället skapar möjligheter till ett massivt flöde av bidrag och subventioner. I SvD:s pod Ledarredaktionen diskuterades den 14 juni ”Vem älskar företagen: C eller M?”. Günther Mårder, vd för organisationen Företagarna, svarar ”tveklöst ja” på frågan om han vill slopa de 30 miljarder som delas ut i olika former av företagsstöd, eftersom bidragen har visat sig vara oerhört ineffektiva.

Skattepengar rinner ut i bidrag, inte bara till företag, organisationer och föreningar utan också till fysiska personer. Den andel av befolkningen i yrkesverksam ålder som inte lyckas försörja sig genom osubventionerat arbete har ökat under senare år. Det är till stor del en följd av att den svenska arbetsmarknaden blir alltmer sofistikerad. Många misslyckas med att kvalificera sig för arbetsmarknadens krav, vilket i sin tur kan förklaras av såväl de senaste årens stora invandring av lågutbildade som den svenska skolans misslyckande. Som konsekvens stiger det allmännas utgifter för försörjningsstöd, olika slag av ”arbetsmarknadsåtgärder” och andra sociala kostnader.

Att upprätthålla ett högt skattetryck för att friska människor i arbetsför ålder långsiktigt – kanske permanent – hamnar utanför arbetsmarknaden är inte rimligt. Som det tidigare blogginlägget Egenförsörjning föreslår ligger lösningen inte i transfereringar från skattebetalarna utan i att ta bort de olika hinder som finns för arbete i egen regi. Allt arbete behöver inte handla om anställning. Allt arbete behöver inte utföras i de högteknologiska industri- och tjänstebranscher som utgör Sveriges ekonomiska motor. Det måste också finnas utrymme för enklare verksamhet inom handel, tillverkning och olika slag av tjänster som entreprenör och egenföretagare.

Allt som finansieras med våra skatter är inte nödvändigt. Det som har tagits upp här är bara exempel – det finns många flöden från statens kassakista som antingen inte behövs alls eller som i stället borde hanteras av det civila samhället. Välfärdsstaten har inte bara vuxit sig för stor, den ägnar sig numera åt mycket annat än välfärd. Och mycket är dessutom rent skadligt, som inkompetent slöseri eller sådant stöd som inte bör vara det allmännas uppgift.

Ju mer vi granskar de offentliga utgifterna, desto mer klarnar bilden: det är inte behoven som leder till det höga skattetrycket. Det är tvärtom det höga skattetrycket som öppnar dammluckorna och släpper spärrarna för ett utgiftsflöde som ofta är både onödigt och skadligt.

Så visst går det att sänka skatten. Det är inte bara möjligt utan nödvändigt för att återställa en rimlig balans mellan en stat som begränsar sig till kärnverksamheter och ett civilsamhälle som blomstrar med hjälp av frivilliga bidrag.

Vi vill bryta sönder dagens högskattesamhälle och ersätta det med ett samhälle där tillväxt, egenmakt och välfärd går hand i hand. Sveriges totala skattetryck ska vara lägre än genomsnittet för OECD och vi ska samtidigt ha den mest effektiva offentliga sektorn i västvärlden. Det är en myt att höga skatter och hög välfärd måste hänga ihop.

Lennart Göranson

ledamot partistyrelsen, Medborgerlig Samling