EU-kommissionen har föreslagit att medlemsländernas avgifter höjs med anledning av Brexit. För Sveriges del skulle det handla om ytterligare 15 miljarder kronor per år, en höjning av den nuvarande avgiften på 40 miljarder kronor med 38 procent. Motiveringen är att ett av 28 länder lämnar unionen, låt vara ett av de större.
Bara den som tror att priset bestäms av de egna kostnaderna, inte av prestationens värde för den som betalar, kan resonera på det viset. Men sanningen är att redan den nuvarande avgiften gör det möjligt för EU att driva oerhört kostnadskrävande projekt som inte har något värde för Sverige.
Ett exempel är programmet för sammanhållning och värden. Det är den största posten i EU:s långtidsbudget och svarar för drygt 440 miljarder euro eller 35 procent av totalt 1280 miljarder euro.
Vad sammanhållningspolitiken i grunden handlar om är att Sverige och övriga medlemsländer ställer resurser till EU-institutionernas förfogande för att de via olika fonder ska kunna dela ut bidrag och subventioner till olika ändamål som traditionellt har ansetts vara statens ansvar. I många fall handlar det dessutom om ändamål som många stater inte anser alls ska subventioneras utan ska klara sig på marknadens villkor.
Bland de områden som EU-medlemmarna inte är betrodda att sköta på egen hand återfinns städernas, landsbygdens och regioners utveckling, turism, kultur, offentlig förvaltning, sysselsättning, hälsa, innovationer, småföretags utveckling och social sammanhållning. Den som kan presentera en aktivitet inom något av dessa områden, och många andra, har goda förutsättningar att få del av det som EU:s ymnighetshorn har att erbjuda.
Ur ett svenskt perspektiv finns tre allvarliga invändningar mot EU:s slöseri med budgetmedel.
För det första får Sverige i liten utsträckning del av de olika slagen av ekonomiskt stöd. Sveriges ekonomi står stadigt på egna ben, tack vare att vårt näringsliv har gått igenom en eklut av strukturrationalisering och effektivisering. EU-pengarna går i första hand till länder som inte har velat lösa sina egna problem utan därför har fastnat i svag utveckling och ineffektiva strukturer. Att låta dessa delar av EU fastna i bidragsberoende är ingen välgärning utan något som snarare fördröjer nödvändiga reformer.
För det andra är Sverige en liberal marknadsekonomi som inte har någon anledning att finansiera det slag av bidrags-, subventions- och omfördelningspolitik som har blivit allt mer tongivande på gemenskapsnivån. Förutom att en sådan politik motverkar marknadskrafternas sunda utveckling skapar den en grogrund för fusk, korruption och missbruk.
Den tredje invändningen är den allvarligaste. Genom sina stora program, som programmet för sammanhållning och värden, har EU flyttat beslut från den nationella nivån till gemenskapsnivån. På det sättet har Sveriges och andra medlemsländers suveränitet allt mer kringskurits och EU har mer och mer utvecklats till en överstatlig federation. Det är en utveckling som har pågått under många decennier och som, om den inte hejdas, kommer att sluta i ett Europas Förenta Stater där Sverige har reducerats till en roll motsvarande Tysklands eller USA:s delstater.
Medborgerlig Samling säger bestämt nej till den utvecklingen. I valkampanjen inför EU-valet i maj säger vi ja till EU, men till ett annat EU. Ett EU som åter blir ett mellanstatligt samarbete. Som prioriterar EU:s inre marknad och ett djupare samarbete på ett begränsat antal kärnområden, men som säger nej till den nuvarande stödkarusellen.
Bland riksdagspartierna finns flera som liksom Medborgerlig Samling säger nej till en höjning av EU-avgiften. Men vi är ensamma om att kräva en drastisk sänkning av den nuvarande avgiften.
Fredrik Sander
förste vice partiledare och 1:a på listan för Medborgerlig Samling i EU-valet
Lennart Göranson
marknadspolitisk talesperson för Medborgerlig samling
MED-bloggen 
Bra rutet! Ni representerar MED bra!
GillaGilla