Spelbolagen har fram till den sista mars på sig att dämpa den kritiserade spelreklamen. Gör de inte det börjar regeringen jobba på nya regler för spelbranschen, uppgav civilminister Ardalan Shekarabi under en pressträff den 14 februari. Bakgrunden till utspelet är de nya regler för spelmarknaden (Spellag 2018:1138) som trädde i kraft den 1 januari i år. Bland annat föreskriver lagen (15 kap. 1 §) att ”vid marknadsföring av spel till konsumenter ska måttfullhet iakttas”.
Civilministern är inte nöjd med hur spelbolagen tolkar bestämmelsen om måttfullhet. Vid mötet med branschens aktörer på Finansdepartementet ställde han ultimatum.
– Vi förväntar oss, utöver det självklara att bolagen följer lagen om måttfull marknadsföring, att de också jobbar med självreglering vad gäller omfattning och utformning av marknadsföring, var beskedet vid en presskonferens efter mötet. Han gav branschen respit till utgången av mars för att presentera ett eget initiativ som leder till en märkbar förändring. I annat fall kommer regeringen att börja arbeta med att ta fram nya regler för reklamen.
I en fungerande marknadsekonomi som den svenska bör aktörerna kräva tydliga och långsiktiga regler för beteendet på marknaden. Civilministerns initiativ är oroande i tre avseenden: För det första kommer utspelet redan sex veckor efter lagens ikraftträdande, vilket rimmar illa med kravet på långsiktighet. För det andra kräver ministern ett samordnat förslag, vilket strider mot grundprincipen att det är det individuella företaget som ansvarar för att följa regelverket. Att konkurrerande företag gemensamt kommer överens om marknadsföringen är dessutom betänkligt ur konkurrenssynpunkt. Och för det tredje innebär utspelet att marknadsaktörer förväntas anpassa sitt beteende på marknaden till uttalanden från en enskild regeringsmedlem i stället för gällande lag tolkad av domstol.
Styrning av marknader genom diffusa hot har dessvärre en lång tradition i vårt land. Ett av de mest flagranta exemplen är en modell för inflationsbekämpning som tillämpades under hela 1970-talet och en bit in på 1980-talet. Grunden var en bestämmelse i regeringens instruktion till Statens pris- och kartellnämnd, SPK, att myndigheten skulle ”genom överläggningar med företag, organisationer och andra prissättare söka påverka prissättningen i en för konsumenterna gynnsam riktning”. I praktiken innebar uppdraget att myndigheten drev en omfattande förhandlingsverksamhet med såväl enskilda företag som konkurrerande företag i grupp. Om SPK ansåg att företagen inte lyckats redovisa övertygande kostnadsskäl för planerade prishöjningar gick en inofficiell PM till det ansvariga departementet, vilket oftast resulterade i regeringsbeslut om selektivt prisstopp på det berörda varuområdet.
Försöken att genom hot om prisstopp hejda inflationen dömdes ut av prisregleringskommittén i betänkandet Prisreglering mot inflation? (SOU 1981:40) och prisförhandlingarna upphörde i och med nedläggningen av SPK. Men förhandlingsmodellen lever kvar på andra områden, bland annat hos Konsumentverket som delar tillsynsansvaret över Spellagen med Spelinspektionen (f.d. Lotteriinspektionen).
Den statliga konsumentpolitiken etablerades i början av 1970-talet, då det nybildade Konsumentverket skulle driva en modell som tog avstånd från det tidigare konkurrensekonomiska synsättet. Den ideologiska linjen skulle i stället vara att konsumenterna generellt är svaga och kräver statens stöd. Det stödet skulle inte utgå från konsumenternas egna önskemål, som de kommer till uttryck genom efterfrågan, utan i stället formuleras normativt med utgångspunkt från samhällets ambitioner om individernas välbefinnande. Konsumentverkets främsta verkningsmedel är information, förhandlingar och lagtillämpning. Den senare uppgiften innebär att Konsumentombudsmannen som åklagare för talan i domstol om brott mot den marknadsrättsliga lagstiftningen.
Förhandlingar och information är alltså fortfarande viktiga inslag i statens styrning av marknaderna. Och förhandlingarna förs ofta med stöd av ett underförstått hot om lagstiftning ifall företagen inte anpassar sig ”frivilligt”.
Medborgerlig Samling slår vakt om grundläggande marknadsekonomiska principer. I det samhälle som vi vill bygga fokuserar staten på kärnverksamhet och civilsamhället har en framträdande roll för samhällsbygget. Marknadskrafterna ska ha huvudansvaret för att styra resursfördelningen, med frihet för företagen att agera inom ramen för tydliga och långsiktiga regler. Myndigheternas verksamhet på det konsumentpolitiska området ska i huvudsak inriktas på en effektiv lagtillämpning.
Var och en som stöder en liberal marknadsekonomi byggd på rättsstatens principer borde se civilminister Ardalan Shekarabis initiativ för att styra marknadsaktörers beteende genom politiska hot som en styggelse. Det är en principfråga, oavsett vilken bransch det handlar om. Spelreklam är kontroversiell – många skulle föredra att den helt förbjuds. Men företag ska styras av regler, inget annat. Vill man stoppa spelreklamen handlar det om förbudsbestämmelser, vill man begränsa den ska lagreglerna vara kristallklara. Uttolkningen av lagen och beslut om sanktioner vid överträdelser blir sedan en sak för domstolarna, inte för politiker.
Lennart Göranson,
marknadspolitisk talesperson för Medborgerlig Samling
MED-bloggen 