Det sägs att det är viktigare att ställa rätt frågor än att ge rätt svar. En djupdykning i morgontidningen ger i varje fall ofta upphov till många obesvarade frågor. Exempelvis Svenska Dagbladet Näringsliv den 17 januari.

En fet rubrik utropar ”Nytt rekord: 636 000 i bostadskö i Stockholm”. Vem sätter inte kaffet i vrångstrupen vid ett sådant besked? Att den bostadsbrist som många talar kan ha nått sådana höjder! Vad betyder egentligen 636 000? Stockholms stads nuvarande befolkning uppgick den 30 september 2018 till 960 031 personer. Så 66 procent av stockholmarna skulle sakna bostad? Sover under en gran? Nej naturligtvis inte. Varför står de då i kö? Förmodligen för att de vill ha en annan bostad – större eller mindre, dyrare eller billigare, eller kanske i en annan del av Stockholm? Många kanske rentav köar i fåfängt hopp om något som inte finns, därför att de inte är beredda att betala vad det kostar. Kanske den långa kön egentligen inte har något alls att göra med någon bostadsbrist utan snarare med den bristande flexibiliteten på bostadsmarknaden. Frågor, frågor.

Längre ner i samma artikel får vi veta att Bostadsförmedlingen under det senaste året bara förmedlade 7 900 vanliga hyresrätter som inte var öronmärkta. Dock gick många av dessa till internköer. Det är naturligtvis glädjande för de ca 8 000 stockholmare (eller färre) vars bostadshopp gick i uppfyllelse. Mindre roligt för de andra 628 000. Att ha hjälpt 1,25 procent av de köande låter inte så imponerande, som kvantifierad måluppfyllelse. Hur nu målet ser ut. En naturlig fråga borde vara varför Bostadsförmedlingen överhuvudtaget existerar. Den måste förmodligen dra en del resurser, även om resultatet är magert. Är det skälet till att fastighetsägare i olika delar av Sverige nu skapar sin egen bostadsförmedling? Fler frågor.

En annan artikel berättar om Marie Linders varning med anledning av januariöverenskommelsen. Marie Linder är ordförande för hyresgästföreningen, och hon är djupt besviken.

– Inför man fria marknadshyror i nyproduktionen så kommer samhället att tvingas ge stöd för att människor inte ska hamna på gatan, säger hon.

Resonemanget är lite svårt att förstå. Om en nybyggd hyreslägenhet erbjuds till bostadskonsumenterna har de – eller snarare en av dem – möjlighet att acceptera erbjudandet, om man anser sig kunna klara den föreslagna hyran. Hur skulle det kunna innebära att man hamnar på gatan? Alla de andra bostadskonsumenterna hamnar naturligtvis inte heller på gatan för att man tackar nej till en lägenhet med marknadshyra. Sedan finns alternativet att ingen är intresserad av erbjudandet. Då kan fastighetsägaren välja mellan att sänka hyran (till en nivå som också är en marknadshyra) eller att låta lägenheten stå tom. Det senare blir naturligtvis kostsamt i längden. Om det får till konsekvens att fastighetsägaren kommer på obestånd blir det en tydlig signal till andra aktörer på marknaden att akta sig för att hamna i samma situation. Men vad som än händer, hur skulle det kunna leda till att någon hamnar på gatan?

Påståendet att frågorna är viktigare än svaren gäller nog mer för vetenskaplig forskning än för media. Min förväntan på media är snarare att de ska hjälpa mig att bättre förstå vad som händer i världen. Inte att de okritiskt ska återge påståenden och fakta som bara reser följdfrågor. De frågorna borde journalisten i stället själv ha ställt, vridit och vänt på, diskuterat möjliga svar, och på så sätt bidragit till att skingra dimridåerna.

 

Lennart Göranson

medlem i Medborgerlig Samling

7 reaktioner till “Bostadspolitiska dimridåer

  1. Om man byggde mer ägarrätter och folk fick köpa dem, då skulle bostadsbristen bli mindre. Man kan ju köpa 2 av dem, den ena för sig själv och den andra för uthyrning. Men det går inte i Sosse-Sverige där endast hyresrätter, bostadsrätter och villor är tillåtna.

    Gilla

    1. Personligen tycker också jag att vi borde ha många fler ägarlägenheter. Jag upplever att många som bor i bostadsrätt i grunden är ointresserade av den daterade föreningsformen, med gemensam skötsel av det hus som föreningen äger. Förr i tiden turades man t.o.m. om att skura trappan, numera att ofta trycket hårt att man åtminstone ska skotta snö, klippa gräs osv. Men det man egentligen vill ha är en bostad där man slipper bekymra sig om förvaltningen och de gemensamma utrymmena. Och även få lagfart på lägenheten. I andra länder är ägarlägenheter det dominerande alternativet till hyreslägenheter, där det löpande sköts av ett förvaltningsföretag och de övergripande besluten tas i en samfällighet.

      Gilla

  2. Här behöver du läsa på bättre! Bostadsförmedlingen jobbar med boende i HELA Storstockholm och här behövs klart mer och bättre analys för att styra upp MED:s bostadspolitiska ställningstaganden!

    Gilla

    1. @Jan G Jag vet att Bostadsförmedlingen har fler kunder än de som är skrivna i Stockholms stad. Det här är inte ett bostadspolitiskt ställningstagande från MED, det är en medlemskrönika, dvs. en personlig reflexion om medias sätt att rapportera om komplexa förhållanden. Dessutom tycker jag att ”du behöver läsa på” är ett osnyggt sätt att kommentera.

      Gilla

  3. De som använder ”marknadshyror” på samma sätt som man en gång använde högerspöket, har inte förstått vad en ”marknad” är: ett sätt för säljare och köpare att komma överens om vad som är ett rimligt pris för vara eller tjänst.

    Gilla

    1. @Kristian Så sant! Och dessutom förstår de inte att marknadshyran kan betyda en lägre hyra när ingen är villig att betala det som begärs.

      Gilla

Lämna ett svar till Kristian Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s