Rom lyckades etablera pax romana, med enhetlig lagstiftning, enhetligt språk och enhetlig kultur i stora delar av den europeiska subkontinenten under tvåhundra år. Karl den store, Napoleon och Hitler försökte upprepa konststycket utan bestående framgång. Under det senaste dryga  halvseklet pågår ett nytt projekt med målet att ”förena Europas folk”, denna gång med fredliga  medel.

Genom fördraget i Verdun år 943 delades Kontinentaleuropa i en västlig del – Karls rike som senare blev Frankrike – och Ludvigs rike i öster som utvecklades till det Heliga romerska riket av tysk nation, i dag känt som Tyskland. Mellan de båda sträckte sig Lothars rike, från Nederländerna till norra Italien. I tusen år plågades Europas folk av de återkommande krigen, där efterföljarna till Karls och Ludvigs riken ofta var huvudkombattanter. Lothars rike upplöstes däremot snart och blev i stället det område där många av de stora krigen utspelade sig.

Paneuropeismen fick ny styrka efter andra världskriget

Första världskrigets fasor gav näring åt rörelser för fred och samarbete mellan Europas nationalstater. Under mellankrigstiden grundades Paneuropeiska unionen i Österrike, som efter hand utvidgades till länder i Syd- och Centraleuropa. I Frankrike skapade Aristide Briand en motsvarighet i Ligue d’union européenne. År 1930 lade han fram en plan för Paneuropa, Europas förenta stater. Det krävdes ännu ett världskrig för att viljan att samla Europas länder i fredligt samarbete skulle vinna tillräckligt politiskt stöd. Det första konkreta steget togs år 1950 genom Schumandeklarationen, som ledde till inrättandet av den Europeiska kol- och stålgemenskapen, EKSG. I deklarationen sägs att förslaget kommer att skapa de första konkreta grundvalarna för en europeisk federation. Ursprungstanken var att samordna Tysklands och Frankrikes kol- och stålindustrier på ett sådant sätt att framtida krig mellan Västeuropas kärnländer  skulle omöjliggöras. Sedan har utvecklingen gått vidare via EEG och EG till EU, och samarbetet har efter  hand utvidgats till allt fler områden.

Skilda motiv för EU-medlemskap

Europasamarbetet började med sex länder; dagens EU har 28 medlemmar. De 22 länder som senare har anslutit sig till organisationen har i allmänhet haft andra motiv än de sex grundarländerna. För många länder i Europas periferi handlade det i första hand om frihandel. Sju av dessa länder, bl.a. Sverige, valde år 1960 att bilda den Europeiska frihandelssammanslutningen EFTA i stället för att ansluta sig till EEG. Tre av EFTA-länderna blev EG-medlemmar år 1973, och följdes av ytterligare tre under 1990-talet. Grekland, Spanien och Portugal blev medlemmar under 1980-talet som ett resultat av att fascistdiktaturerna i dessa länder hade avvecklats och för att befästa en fortsatt demokratisk utveckling. Åren 2004 och 2007 utvidgades EU med sammanlagt tio länder som tidigare hade tillhört östblocket och som såg medlemskapet som både en väg till ekonomisk utveckling och som ett skydd mot ryska geopolitiska ambitioner. Huvuddelen av EU:s nuvarande medlemmar har alltså haft andra förstahandsmotiv för sin anslutning än att omöjliggöra framtida krig mellan västeuropeiska länder. Trots det har samarbetet under mer än ett halvsekel utvecklats i linje med Schumandeklarationens mål att skapa en federation.

Målet att skapa en federation

En federation, eller förbundsstat, är en statsbildning där en betydande del av makten ligger på den högre nivån, med viss bibehållen makt för de länder eller stater som ingår i federationen.  Maktfördelningen regleras genom en konstitution. Tyskland och USA är exempel på federationer. En konfederation är en annan form av statsbildning där medlemmarna behåller sin suveränitet och relationen mellan dem regleras genom ett fördrag. Meningarna är delade när det gäller EU:s nuvarande status i statsvetenskapliga termer. De övernationella, federativa inslagen är utan tvekan starkare än som är normalt i en konfederation. Även om EU idag inte kan betecknas som en fullödig förbundsstat är det uppenbart att färden alltsedan Schumandeklarationen 1950 har gått, och fortsätter att gå, i den riktningen.

EU upplever idag starka inre spänningar. Brexit är bara ett av symtomen. Italiens motstånd mot att underordna sig den Ekonomiska och monetära unionens regler ett annat. Ungerns åtgärder till följd av EU:s oförmåga att hantera en omfattande migration ett tredje. I många länder finns en djup skepsis mot det som man uppfattar som Bryssels hegemoni. I grunden är alla dessa motsättningar följden av den långa marschen mot en fullödig federation, en marsch som redan kommit lång väg mot sitt mål och som kommer att fortsätta genom sin inneboende dynamik om den inte hejdas.

Förutsättningar för en fungerande federation

En enhetsstat, dvs. en statsbildning med gemensamma lagar och gemensam ekonomi, behöver ett förenande kulturellt kitt för att ge legitimitet åt rättstillämpning och beskattning. Det kittet kan se olika ut och handla om språk, traditioner, historia eller annat. Även förbundsstater som USA eller Tyskland behöver på samma sätt institutioner som ger acceptans för den federala makten. EU har på olika sätt försökt stödja utvecklingen av en europeisk identitet. Det europeiska medborgarskapet, flaggan, Europahymnen och olika kulturprojekt är exempel på en sådan strävan. Men man har inte lyckats. Mycket få människor i Europa uppfattar sig idag som i första hand européer, och i andra hand fransmän, tyskar osv.

I Sverige har den motsvarande processen att göra svenskar av landets medborgare, i stället för i första hand tunabergare eller gotlänningar, tagit lång tid och krävt ett målmedvetet arbete. EU är inte där än, och kommer inte att bli det på mycket lång tid.

Den kris som idag präglar det europeiska samarbetet tyder på att det ambitiösa projektet att skapa en förbundsstat av 28 europeiska nationalstater framstår som alltmer orealistiskt, och möjligen var ett feltänk redan från början.

Alternativa vägar framåt

Kritiken mot EU och kraven på reformer har vuxit sig allt starkare under senare år och har ytterligare accentuerats genom Storbritanniens beslut om utträde och framgångarna för EU-kritiska partier i många medlemsländer. Inför toppmötet i mars 2017 presenterade EU-kommissionen Vitbok om EU:s framtid – tankar och scenarier för EU-27 fram till 2025.

Scenario 1: Fortsätta som förut
EU-27 fortsätter förverkliga sin positiva reformagenda i överensstämmelse med kommissionens Ny start för EU från 2014 och Bratislavaförklaringen som alla 27 medlemsländerna ställde sig bakom 2016.

Scenario 2: Enbart den inre marknaden
EU-27 skiftar gradvis fokus till den inre marknaden.

Scenario 3: De som vill ha mer gör mer
EU-27 fortsätter som vanligt, men grupper av medlemsländer kan fördjupa sitt samarbete på specifika områden, såsom försvar, inre säkerhet eller sociala frågor.

Scenario 4: Göra mindre men göra det effektivare
EU-27 satsar på att göra mer och göra det snabbare inom utvalda områden, och gör mindre där det inte medför något mervärde. Man inriktar sina begränsade resurser på utvalda politikområden.

Scenario 5: Göra mycket mer tillsammans
Medlemsländerna bestämmer sig för att i ökad utsträckning dela befogenheter, resurser och beslutsfattande inom alla områden. Besluten fattas snabbare på EU-nivå och verkställs snabbt.

EU:s framtid frånvarande i samhällsdebatten

Vitboken var början på en process där EU-27 skulle besluta om unionens framtid. För att främja diskussionen planerade EU-kommissionen tillsammans med Europaparlamentet och intresserade medlemsländer en rad debatter om EU:s framtid över hela EU, i städer och regioner. Sådana debatter, i den mån de har förekommit i vårt land, har inte satt något märkbart avtryck i den svenska samhällsdebatten. EU är snarare en icke-fråga när det gäller s.k. etablerade media. Däremot finns en tämligen högröstad opinion för Swexit, dvs. utträde ur unionen, i sociala och alternativa media. Möjligen är den opinionen orsaken till att många föredrar att ”sitta still i båten” framför att som god EU-medborgare bidra konstruktivt till diskussionen om alternativa utvecklingsmöjligheter.

Inte heller för riksdagspartierna är EU:s framtid någon stor fråga. Man intar traditionella positioner, men visioner saknas när det gäller inriktningen av unionens fortsatta utveckling.

En annan vision för EU

I valet till EU-parlamentet våren 2019 kommer Medborgerlig Samling driva en linje som i grunden skiljer sig från alla nuvarande riksdagspartier. Den politik som beskrivs i partiets valmanifest kan sammanfattas som ”ja till EU – men ett annat EU”. I stället för att välja mellan Swexit och fortsatt marsch mot Europas förenta stater vill Medborgerlig Samling reformera unionen inifrån, med radikalt minskad överstatlighet, utveckling av den inre marknaden och effektivisering av EU:s kärnområden. En nedläggning av program som saknar betydelse för dessa områden gör det möjligt att banta EU-budgeten drastiskt, med motsvarande minskning av medlemsavgiften.

EU som dagens rätt eller buffé

Vitbokens scenario 3 anknyter till en pågående diskussion om huruvida EU måste vara enhetligt eller om medlemmar ska få välja de delar som passar, ibland betecknat som russinplockning. Uttrycken ”variabel geometri”, ”Europa à la carte” och ”Europa med flera hastigheter” betecknar alla en modell där EU:s struktur inte är enhetlig.

Principen om anpassat medlemskap tillämpas redan i dag i vissa avseenden. Endast 19 av de 28 medlemsländerna deltar i eurosamarbetet. Danmark och Storbritannien står utanför på grund av förhandlat undantag, sex nya medlemsländer uppfyller ännu inte villkoren för deltagande och Sverige, som uppfyller villkoren, står utanför utan formell grund.

Schengensamarbetet, som innebär att de inre gränskontrollerna avskaffas, omfattar 22 EU-länder och fyra länder utanför EU. Storbritannien och Irland står utanför Schengensamarbetet och ytterligare fyra EU-länder avser att ansluta sig när de tekniska förutsättningarna finns. För närvarande har ett antal Schengenländer återinfört tillfälliga gränskontroller, bl.a. Sverige.

Polissamarbetet Europol omfattar alla EU-länder utom Danmark. Danmark står utanför på grund av det undantag som innebär att överstatliga rättsakter inom området frihet, säkerhet och rättvisa inte omfattar landet.

Exemplen på områden där vissa medlemsländer står utanför EU-samarbetet har alla undantagskaraktär. I vissa fall är grunden att alla länder inte uppfyller villkoren för deltagande – men på längre sikt förväntas göra det – i andra ett framförhandlat specifikt undantag. De har i samtliga fall uppfattats som avsteg från EU:s grundläggande strävan mot enhetlighet och konvergens med en federation som långsiktigt mål.

Anpassat medlemskap som ledande princip för EU-samarbetet skulle innebära att utvecklingen mot en federation bryts. Om varje medlemsland får rätten att bestämma vilka delar av EU-samarbetet som man har behov av och vilka delar man vill stå utanför kommer unionen i stället att återgå till en mer konfederativ modell. För Sverige, som redan står utanför eurosamarbetet och tillsvidare inte tillämpar Schengenreglerna, vore en sådan förändring gynnsam och ett skydd mot att inlemmas i nya övernationella projekt som inte är förenliga med vårt lands grundläggande intressen.

Sveriges behov av europeisk samverkan

Sverige är ett litet land i Europas periferi med ett högteknologiskt näringsliv och en väl fungerande marknadsekonomi. Vi har till stor del andra historiska erfarenheter än länderna i Central- och Västeuropa. Våra marknader präglas av effektiv konkurrens, begränsad korruption och liberala traditioner, i motsats till delar av södra Europa.

Det EU i första hand har att erbjuda vårt land är därför tillgången till den inre marknaden, med fri rörlighet för varor, tjänster, kapital och arbetskraft. Det är också skälet till att vi en gång aktivt stödde grundandet av EFTA, att vi tre decennier senare drev på tillkomsten av det Europeiska ekonomiska samarbetsområdet EES och att vi slutligen anslöt oss som medlem i EU. Den inre marknaden är ännu inte fullbordad, bland annat finns kvarvarande hinder på tjänsteområdet och när det gäller kvalificerad arbetskraft.

Kärnverksamheten behöver vidareutvecklas

Även ett EU som avbrutit marschen mot en fullödig federation behöver vidareutveckla det europeiska samarbetet. EU har fram till våra dagar utvidgat sin verksamhet till att omfatta en lång rad politikområden som bättre kunde hanteras på den nationella nivån. Men det finns också kärnområden som bör bibehållas och där Sverige har betydande intresse av en effektivisering.

Ett sådant område är den gränsöverskridande brottsligheten och terrorismen. EU tillhandahåller ett polissamarbete genom Europol, men verksamheten är begränsad till expertstöd, informationsutbyte och analys. Europol är således inte något europeiskt FBI.

Ett annat gränsöverskridande problemområde handlar om miljön. De miljöproblem som Sverige drabbas har ofta sitt ursprung i andra länder och det ligger därför i Sveriges intresse att EU effektiviserar det gemensamma skyddet mot miljöproblem.

EU har också viktiga uppgifter på IT-området när det gäller att finna den rätta avvägningen mellan kraven på effektivitet och hoten mot medborgarnas integritet. Existerande och planerade regleringar på IT-området har blivit föremål för berättigad kritik.

Sverige är ett av de länder som bär en tung börda på grund av okontrollerad migration från utomeuropeiska länder. De åtgärder som har vidtagits nationellt har visat sig otillräckliga så länge EU:s yttre gräns inte kontrolleras effektivt. En fungerande gränskontroll måste kompletteras med åtgärder som minskar incitamenten till ekonomisk migration. EU måste därför utveckla stödet till ekonomisk och demokratisk utveckling i ursprungsländerna, inte minst i Afrika. När det gäller människor som flyr från krig och katastrofer är hjälp i närområdet långt effektivare än åtgärder i Europa, och når framför allt de mest behövande.

Vårt EU

Sverige behöver EU. Men vi behöver inte ett EU på väg mot Europas förenta stater. Europas styrka är olikheterna mellan de länder som tillsammans formar vår del av världen – historiskt såväl som idag. Risken för krig mellan EU-länder är inte längre en realitet, däremot risken för motsättningar, konflikter och misstro – inte bara mellan utan också inom våra länder. Medborgerlig Samling anser att dagens politiker måste erbjuda svar på vår tids utmaningar och problem, inte på en 70 år gammal vision.

Därför går vi till EU-val i maj under parollen ”Fix it – inte Swexit”.

 

Lennart Göranson,

marknadspolitisk talesperson för Medborgerlig Samling

 

Fredrik Sander,

kandiderar till EU-parlamentet för Medborgerlig Samling

 

4 reaktioner till “EU-valet: Europasamarbete i kris

  1. Det mest tragiska med EU eller rättare sagt medlemsländerna är väl ändå att man skickar dit någon sorts andrasortering. Politiker som tjänat ut, gjort bort sig , är inkompetenta, eller är kompis med höjdarna och får uppdraget som en fömögenhetsodling. Där sitter de och nästan sover bort dagarna och bevakar att dom fyller i alla blanketter som ger höga skattefria traktamenten och andra ersättningar.

    Kanske något överdrivet beskrivet. Men det ligger mycket i det.

    Parlamentet har inte särskilt mycket att säga till om. Man måste helt enkelt bejaka vad kommissionen lägger fram efter att de flyttat något komma några gånger.

    Och oftast så är parlamentsledamöterna och även rådets medlemmar upplurade på läktarna.

    EU sysslar inte med det som medlemsländerna vill.

    Här måste en revidering av hela beslutsgången ske och inte bara peta lite. Det kommer alltid att bli en avstjälpningsplats för mindre dugliga politiker.

    Gillad av 1 person

  2. Som helhet en bra och intressant artikel, som komplement kan dock en förtydlighet göras. Att Eu:s yttre gräns inte kontrolleras effektivt är ett ”understatement” av stora mått, den är i södra Europa i stort sätt helt obefintlig. När sedan globalisten George Soros och hans bankimperium finansierar och trycker upp tiotusentals broschyrer som delas ut i nordafrika om hur man på bästa sätt ska ta sig till Europa och få stanna, bla genom att slänga sitt pass och påstå att man söker politisk asyl, så är den okontrollerade massimmigrationen ett fakta. Eftersom där inte är någon avvisande gränskontroll alls fortsätter immigrantströmmen att öka och öka. Vi har bara sett början.

    Detta gör oligarken Soros och hans hejdukar av ekonomiska skäl, man vill ha billig arbetskraft till Väst och ”slå i sönder” arbetsrätt och fackföreningar, allt för göra ännu större vinster i framtiden. Tyvärr sker allt detta med Eu:s goda minne vilket ger en indikation på korruptionsnivån inom EU och på våra ledande politiker.
    Om man är bara lite intresserad av ämnet är Douglas Murrays bok ”The strange death of Europe” ett måste.
    Thomas Olsson

    Gillad av 1 person

  3. ”EU måste därför utveckla stödet till ekonomisk och demokratisk utveckling i ursprungsländerna,”

    Nja.
    Ekonomisk utveckling är det som gjort de möjligt för många att ta sig andra länder!
    Håller med i övrigt, men tron att man kan ”utveckla” dessa länder så snabbt att folk inte hellre chansar på Europa är missriktad.

    PS. Enligt Wikipedia var Verdunfördraget 843. Gissar att någon slant på tangentbordet.

    Gilla

    1. Nu är du alldeles för pessimistisk. Om EU värnar om EUs yttre gränser och inriktar flyktingverksamheten på att man måste söka från annat land samt inrättar läger för dem som ”bryter sig in”, läger för snabbt återsändande, så kommer det att funka. Dessutom måste U-länderna utvecklas på ett eller annat sätt. det är ett måste.

      Gilla

Lämna ett svar till heraldikern Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s