Arbetslösheten och dess spegelbild sysselsättningen är centrala begrepp i den politiska debatten om nationens hälsotillstånd. Arbetslösheten går ned när sysselsättningen ökar. Men sysselsättningen kan öka av andra orsaker än att fler människor får en reguljär anställning. Som sysselsatta räknas även de som arbetat så lite som en timme under mätveckan och de som deltar i vissa arbetsmarknadspolitiska program. Ett intressantare mått är därför hur många som uppnår egenförsörjning, dvs. har en inkomst som täcker levnadsomkostnaderna utan tillskott av subventioner eller bidrag från skattemedel.
Statistiska centralbyråns arbetskraftsundersökningar ger inget besked om nivån på eller utvecklingen av egenförsörjningen. Men redan arbetslöshetstalen ger anledning till missmod. Arbetsförmedlingen kritiseras för att man inte lyckas matcha arbetssökande med lediga jobb. Arbetsmarknadslagstiftningen skapar inlåsningseffekter och motverkar flexibilitet. Vi har hamnat i ett läge med både brist på arbetskraft och arbetslöshet.
Problemet är idag större än bara bristande flexibilitet. Sveriges ekonomi blir alltmer sofistikerad och förutsätter i hög utsträckning att arbetskraftens kompetens motsvarar godkänt avgångsbetyg från gymnasieskolan. Samtidigt saknar ca en tredjedel av dem som söker sin första anställning den kompetensen. Det är delvis ett resultat av en stor invandring från länder där skolan är bristfällig, såväl kvantitativt som kvalitativt. Men även den svenska skolans misslyckanden bär en stor del av skulden.
Sverige behöver bättre möjligheter till egenförsörjning också för dem som inte når upp till den nuvarande arbetsmarknadens kompetenskrav. Tre slag av lösningar har föreslagits av riksdagspartierna: sänkta ingångslöner, utbildning och arbetsmarknadspolitiska program. En lägre lön löser inte problemet om den arbetssökande saknar förutsättningar för att klara det erbjudna jobbet. Utbildning löser inte problemet om en vuxen person skulle behöva komplettera sin kompetens motsvarande tolv års studier i svensk skola. Och åtgärder som i realiteten ofta innebär livslång skattefinansierad ersättning för sysselsättning som inte efterfrågas på marknaden är ekonomiskt ohållbart. Därför utgör inget av förslagen någon hållbar lösning på dagens största problem på det arbetsmarknadspolitiska området.
Lösningen ligger i stället i att ta bort de olika hinder som finns för egenregiarbete. Allt arbete behöver inte handla om anställning. Allt arbete behöver inte utföras i de högteknologiska industri- och tjänstebranscher som utgör Sveriges ekonomiska motor. Det måste också finnas utrymme för enklare verksamhet inom handel, tillverkning och olika slag av tjänster som entreprenör och egenföretagare.
Två slag av hinder motverkar etableringen av nya småföretag. Dels byråkratiska hinder, exempelvis administrativa krav, anställningsregler och svårhanterliga myndighetskontakter. Dels ekonomiska hinder, genom att även verksamhet som generar låga intäkter är föremål för beskattning och avgifter. Det kan handla om såväl inkomst- och bolagsskatt som arbetsgivaravgifter och olika punktskatter. Med nya öppningar för många att etablera egenregiverksamhet blir det också möjligt att radikalt rensa i floran av bidrag och skattefinansierade program som statistiskt höjer sysselsättningsgraden men som i realiteten utgör ett hinder för egenförsörjning.
I det goda civilsamhället strävar alla att göra rätt för sig och den som är vuxen och frisk försörjer sig själv utan stöd från skattebetalarkollektivet.
Lennart Göranson
Marknadspolitisk talesperson för Medborgerlig Samling
MED tycker
Medborgerlig Samlings arbetsmarknadspolitik är inriktad på att göra det smidigare och mer kostnadseffektivt för arbetsgivare att anställa arbetskraft, att underlätta för större flexibilitet avseende arbetstillfällens innehåll omfattning och ersättning, och att skapa större ekonomisk trygghet för arbetstagare som byter jobb.
MED-bloggen 
De som inte behöver betala skatt och inte heller betungas med stora arbetsgivaravgifter på grund av för låg bruttoinkomst, kan mycket väl försörja sig själva. Detta utan bidrag eller subventioner från skattebetalarna.
Men de kommer ändå att belasta skattebetalarna då de blir sjuka och vill ha ersättning från försäkringskassan eller ersättning från A-kassan och även i slutändan när de skall få sin pension.
Detta utan att ha deltagit i finansieringen av dessa ”föräkringar” i välfärden. Det föreslagna systemet skjuter bara kostnaderna på framtida generationer. Det är då ärligare och förmodligen billigare att ta kostnaderna direkt när dom uppstår. Detta under förutsättning att man menar att även dessa ”egenregiverksamheter” skall ha rätt att åtnjuta samma välfärd som alla vi andra.
Men tanken var god om än fel!
GillaGilla
Man skall i detta sammanhang inte glömma att även en helt skattebefriad, men produktiv, verksamhet mycket väl kan bli en nettobidragare samhällsekonomiskt då det ändå genereras skatteintäkter genom moms och punktskatter på vissa varor (t.ex. bensin).
Se t.ex. på UK, där är grundavdraget motsvarande ca 135 000 kr, jag har för mig det är något liknande i Schweiz, men hittar inte siffrorna nu. Det innebär alltså en ren netto-inkomst på över 11 000 per månad. En ensamstående person med en hyra på 5000 kan klara sig mycket väl på 11 000. En sådan person kommer likväl att pytsa in några tusenlappar per månad till det allmänna bara i Moms. Kanske inte några jättesummor, men i alla fall ett nettobidrag. Dessutom minskar behovet av bidrag och utgifter för att hålla personen under armarna. Så personen går ifrån att bli en stor utgift till att bli en liten inkomst.
Förmodligen skulle man med en sådan grundläggande skattebefrielse också få många positiva sekundäreffekter som minskad psykisk ohälsa, bättre social integrering osv.
GillaGilla
Du har ju rätt i att dom också bidrar till samhällets inkomster. Dock bara i samma utsträckning för amma saker som alla andra som dessutom betalar skatt och sociala avgifter .
Men tanken tangerar samma problem som om jag kräver att få köpa en bil för 30% av priset med motiveringen att ”jag betalar ju ändå 30% av priset”.
GillaGilla
Tja, vad föredrar man, en person som betalar lite i skatt, men ändå är en nettobetalare i slutänden, eller en person som betalar full skatt, men i slutänden är en nettokostnad?
Skall vi tala om rättvis skatt så ser jag bara tre alternativ som kan anses vara rättvisa: 1) alla betalar samma belopp. t.ex. att varje person betalar 100 000 i skatt. Vilket lär bli svårt för en som tjänar 120 000 om året. 2) en rak procentsats som tas ut av alla. Då betalar automatiskt de som tjänar mer in mer i skatt, men det är i proportion till vad de tjänar. 3) helt frivillig skatt.
Jag anser alternativ 3 vara det enda rätta.
GillaGilla
Som heraldikern skriver ovan: problemet är erosionen av skattebasen. Även om det kan låta lovligt med lägre beskattning av små (enmans?)-företag så skulle det snabbt bli missbruk genom att anställningar skulle fortsätta att ombildas till inhyrning av enmans-”konsulter” som inte gör pensionsavsättningar etc. Det är redan ett växande problem, och vi behöver verkligen inget som spär på det.
GillaGilla
@Peter Hjalmarsson Vi står inför ett problem som inte kan lösas med mindre än att vi förmår tänka ”utanför boxen”. Om vi fortsätter att se anställning som den arbetsform som helt ska dominera vårt samhälle, om vi fortsätter att se ett högskattesamhälle med bredast möjliga skattebas som självklar, om vi definierar uppdragsverksamhet som ”missbruk” och ”växande problem” – då fixar vi inte problemet.
GillaGilla
Frågan är vad som är alternativet till egenförsörjning med begränsat bidrag till ”skattebasen”. Om det är livslång arbetsfri försörjning med hjälp av försörjningsstöd, förtidspensionering m.m. bidrar det inte heller till våra gemensamma kostnader.
GillaGilla
Har väldigt svårt att tänka mig att alternativet till livslång arbetslöshet och att leva på A-kassa och/eller levnadsbidrag skulle vara att personen i fråga skulle få bilda ”eget företag” som befrias från både skatt och sociala- och arbetsgivaravgifter.
Vilken sorts företag, inom vilka brancher skulle ett sånt företagare vara så pass ”lönsamt” så att personen kan försörja sig själv?
Om detta skulle vara möjligt så förstår jag inte varför personen ifråga inte skulle kunna försörja sig på ett ”vanligt låglönejobb” där alla skatter och avgifter betalades marknadsmässigt.
GillaGilla
@heraldikern Lyfter man blicken utanför Sveriges gränser och våra extremt egalitära förväntningar, är det inte svårt att finna exempel på hur människor kan tjäna sitt uppehälle som småföretagare. Den lilla kvartersbutiken med nattöppet, hushållstjänster, enklare hantverk – det finns många öppningar för egna initiativ i andra länder. Kanske inget man blir rik på, men säkert mer än den nivå som våra garantipensionärer förväntas klara sig på.
GillaGilla