Varför kallas socialistisk politik progressiv?

Jag lyssnade på P1-morgon om Socialdemokratins vägval. Det var ganska intressant att höra tre (s- färgade) statsvetare diskutera hur man ska hantera det rådande parlamentariska läget och vilken eventuell regering Sverige ska ha och vilken politik som bör föras under mandatperioden.

Det som slår mig är att man använder sig av ord som progressiv för socialistisk politik. Om man slår upp ordet progressiv i Svenska Ordboken, så hittar man följande förklaringar: ”positiv till förändringar och utveckling, särskilt i politiska eller sociala sammanhang, ofta i riktning mot fördjupad demokrati och avskaffande av orättvisor”.

Här känns det verkligen som att vi är nära George Orwells 1984 och nyspråket.

Utveckling bör ju i politiska termer vara positiv, dvs. saker ska bli bättre. Är det någon som på fullt allvar påstår att det har blivit bättre för pensionärerna? Har brottsligheten minskat i samhället? Får våra barn en fullgod utbildning i skolsystemet? I en allt oroligare tid, har vi fått ett fungerande försvar? Får vi den vård som vi betalar världens högsta skatter för? Den socialistiska politiken är snarare regressiv på dessa områden. Trots mycket höga skatter så blir inte saker bättre. Eller betyder progressiv att skatterna blir högre, och det offentligas tjänster – det som kallas för samhällskontraktet – blir sämre?

Trots att socialistisk politik har lett till allt högre (progressiva) skatter, så har samhällstjänsterna inte blivit bättre i samma takt. Tvärtom, de grundläggande tjänsterna har blivit sämre medan de tjänster som inte efterfrågas har blivit fler. Jag känner ingen, och då menar jag ingen, som anser att menscertifiering av arbetsplatser behövs. Det känns som terapiarbete för någon med akademisk examen, som inte har orkat studera till något samhällsnyttigt, som till exempel sjuksköterska.

Den andra delen av betydelsen av ordet progressiv är också intressant: fördjupad demokrati. Smaka på den. Känns det som om vi har en fördjupad demokrati idag? Nej, socialismen har lett oss till en annan väg. Politiker vill styra individers fria livsval avseende yrken, studier, föräldraskap med mera. Socialister och identitetspolitiker saknar förståelse för att lika möjligheter inte betyder lika utfall, utan att individen  själv måste få välja vad man vill göra av sitt liv.

Där valfriheten begränsas anser man sig föra en progressiv politik genom att tvinga på folket ett utfall, som folket inte efterfrågar. Människor som däremot verkligen saknar lika möjligheter och skulle behöva hjälpinsatser offras lätt på identitetspolitikens altare. Enligt vissa undersökningar lever var sjätte svensk skolelev i en miljö med hedersproblematik, där familjens värderingar begränsar barnens och ungdomarnas möjligheter att själv skapa och forma sin framtid.

Så det här med socialismens progressivitet i form av en positiv samhällsutveckling och fördjupad demokrati för individer vill jag påstå är bara nyspråk, för att inte säga ren lögn.

Den enda progressiva politiken är en hälsosam liberalkonservatism, där man erkänner individens rättigheter och skyldigheter gentemot sina medmänniskor och samhället.

Kai Rämö

Försvarspolitisk talesperson Medborgerlig Samling