DEBATT. Tillgängliga förskolor var en viktig fråga för svenska feminister på 1960-1970 talet. Detta för att det underlättade kvinnors deltagande på arbetsmarknaden, vilket sågs som nyckeln till kvinnors frigörelse. Efter år av feministiska påtryckningar skedde det ett exempellöst snabbt utbyggande av förskolor i Sverige ända fram till början på 2000-talet. Idag tillhör svenska förskolor de mest tillgängliga i världen. År 2012 var 85% av alla barn under 3 år inskrivna.
Förskolornas tillgänglighet är en del av förklaringen till att Sverige utmärker sig internationellt beträffande kvinnligt arbetsmarknadsdeltagande. På så sätt har det fört med sig något gott. Men att utvärdera förskolorna utifrån hur det gynnat kvinnor tar bort fokusen från barnens perspektiv. Det svenska upplägget är inte alltid det bästa arrangemanget för alla småbarn, särskilt inte när de är under 3 år gamla.
Redan i tidigt skede varnade många experter att det svenska dagisexperimentet var illa genomtänkt och saknade ett barnhälsoperspektiv. Otaliga studier har visat att ett stort antal barn riskerar att utveckla psykiska problem senare i livet om de lämnas till förskolan för tidigt. De tre första levnadsåren är avgörande för barns framtida välmående då det sker en enormt stor utveckling i deras hjärnor under den tiden. För att barn ska få en hälsosam emotionell utveckling menar många experter att det är viktigt att de får en god anknytning till sina föräldrar under dessa tidiga år. Förskolan kan rubba denna anknytning.
En för tidig separation från föräldrar kan av vissa barn upplevas som en kränkning. Barnet känner sig avvisat och blir rädd för att förlora föräldrarna. Forskaren Maarit Johnson på Psykologiska institutionen vid Stockholms Universitet menar att detta kan leda till en livslång jakt på självkänsla och yttre bekräftelse, genom exempelvis personlig framgång eller andra personers hyllningar. Internationell forskning visar även att förskolemiljön kan orsaka förhöjda stressnivåer hos småbarn. Stress hos småbarn kan i värsta fall medföra permanenta strukturförändringar i hjärnan, vilket kan öka risken för depression.
Samtidigt har vi sett en explosionsartad ökning av psykisk ohälsa bland barn och unga vuxna de senaste åren. Mellan 2006 och 2016 ökade den psykiska ohälsan bland barn mellan 10-17 år med över 100%, och hos unga vuxna med 70%. Den största drabbade gruppen är unga tjejer mellan 18-24 år. Ökningen kan givetvis ha många olika förklaringar. Maarit Johnson menar dock att en hel del av detta mycket väl kan kopplas till för tidig, icke-moderlig barnomsorg. En god självkänsla, menar hon, fungerar som ett skydd under hela livet. Det är grunden till sunda förhållanden och ett skydd mot psykisk ohälsa. Då förskolan kan rubba självkänslan hos många småbarn kan detta förklara en stor del av ökningen av psykisk ohälsa i samhället.
Att unga tjejer drabbas hårdast av psykisk ohälsa är särskilt intressant. I Sverige ses det mer eller mindre som en naturlag att tonårstjejer blir lättretade och arga under en viss period. Det har blivit en märklig stereotyp att tonårstjejer ’bara är sådana’. Men detta tror jag är ett sätt för föräldrar att skjuta ifrån sig sin del av ansvaret för att deras barn har utvecklat problem. Människor föds inte arga, oavsett kön. Ilska eller problembeteende kan vara ett tecken på trauma, eller att något har gått snett i ett tidigt skede. Här måste föräldrar våga vara självkritiska och se över hur de själva har agerat. Detta innebär inte att man är en dålig förälder, alla kan göra misstag. Det viktigaste är att man vågar erkänna sina fel.
Tanken här är inte att vi ska avveckla förskolan. Däremot bör samhället och framförallt föräldrar omvärdera den syn vi har på dagis idag. En del barn uppvisar inga problem när de börjat på förskolan. Men vissa barn kan behöva börja senare, ha kortare vistelsetider eller pröva helt andra barnomsorgsarrangemang, beroende på hur de individuellt reagerar.
Det finns mycket ensidig information som sprids om förskolan idag. Det sägs ofta att dagis endast är positivt för barn, ju tidigare desto bättre, ungefär. Vi har valt att enbart lyfta fram de feministiska fördelarna med förskolan där barnens perspektiv hamnat i skymundan. Vi måste kunna vara kritiska mot den etablerade doktrinen, läsa på ordentligt och ta hänsyn till våra barns känslor och perspektiv innan vi skickar iväg dem på dagis i för ung ålder.
Källor:
https://sjunne.com/2012/09/12/franvaro-av-forskning-om-sma-barns-socio-emotionella-utveckling-och-halsa-i-svensk-forskola/
http://www.socialstyrelsen.se/nyheter/2017/kraftigokningavpsykiskohalsahosbarnochungavuxna
http://www.varldenidag.se/nyheter/tidig-forskolestart-kan-leda-till-psykisk-ohalsa/repqkh!D6BH78T2QvqmPQRrTsCMw/
Emmie Mikaelsson, medlem Medborgerlig Samling
MED tycker
Medborgerlig Samling har ännu ingen utarbetad politik kring de frågor som skribenten tar upp och kan därför inte redogöra för partiet ställning i frågan. De synpunkter och förslag som ges i artikeln är skribentens egna och kan, men behöver inte, sammanfalla med partiets uppfattning när frågan väl genomarbetats.
MED-bloggen 
Jag håller med er om mycket men nu kände jag att det här inte är ett parti för mig. Att ytterligare skuldbelägga mammor som måste arbeta för att försörja familjen passar sig inte i en modern politik. Att lämna barn på förskolan är inget man gör för att man ledsnat på barnen på något sätt.
Det här var den i särklass sämsta, okunniga och mest ogenomtänkta artikel jag läst.
Inget parti för mammor.
GillaGilla
Maria, detta är ett blogginlägg och som det står under ”Med tycker” under inlägget så har partiet inte utarbetat någon politik på området ännu. Detta är alltså skribentens egna åsikt.
GillaGillad av 1 person
Ja, jag ser det men hon skriver ändå i en Med-blogg. Eftersom jag inte läst om hur just Med ser på förskola så har jag nu bara hennes debattinlägg att utgå ifrån. Nu utgår jag från att skribenten är ung och kanske inte har barn men det känns oerhört gammalmodigt att skriva om bristande modersomsorg. Jag trodde samhället kommit längre än så.
GillaGilla
Men kanske för barn, Maria? Otroligt o sorgligt att man, som sker i artikelrubriken, ska behöva användas ordet ”våga” när man vill värdera barns situation lika högt som en eventuellt skuldbelagd förälders.
GillaGilla
Blir konfunderad, på vilket sätt skuldbelägger eller ”shame:ar” skirbenten mammor? Du läser in något som inte finns där,
GillaGillad av 2 personer
Jag kan inte alls se att skribentens syfte är att skuldbelägga mammor. Det hon diskuterar är barnens välmående. Själv är jag inte insatt i frågan, så jag vet inte om det är stressande för barn att vara på dagis. Rent spontant känner jag mig emellertid skeptisk till att (vilket ofta verkar vara fallet) barn lämnas på dagis åtta timmar om dagen fem dagar i veckan från ett års ålder. Är barnen verkligen mogna nog att hantera sådana miljöskiftningar och så långa perioder av separation från föräldrarna så tidigt? Är de mogna nog att befinna sig i en större grupp med massor av olika relationer? Hur påverkar det dem? Sådana frågor måste vi kunna ställa.
GillaGillad av 2 personer
För mig och säkert fler människor är det viktigt att veta hur och på vilka premisser barn vistas i kommunala institutioner eller i privat regi i det liberalkonservativa, Sverige? Vilka valmöjligheter finns för föräldrar? Likaså kan det finnas intresse i vem som skall fostra barnen, institutionen eller föräldrarna? Inom dagens kommunala, men säkert inom en del privata förskolor råder ett expertvälde. Föräldrars roll som fostrare får stå tillbaka för ett kollektivt tänk om experter. Ansvaret att forma den goda samhällsmedborgaren anses idag, med någon slags självklarhet, vara detta expertväldes uppgift. De har ett självutnämnt tolkningsföreträde i barns väl och fostran. Naturligtvis är detta befängt, men hur ser alternativen ut?
GillaGillad av 1 person
Maria65a…samhället har kommit långt…men barnen? De är fortfarande barn som behöver lugn o ro och sina föräldrar de första åren. Den evulotionen kan vi inte skynda på eller förändra…barn är barn, oavsett om samhället förändras.//Lärare inom förskolan.
GillaGillad av 1 person
Jag är 27 år och mamma. Barnets pappa är min make och vår son är nu nästan tio månader. Jag var hemma åtta månader, nu ska han vara hemma lika länge. Sen är pojken ett år och fyra månader och ska börja på förskola. Det är helt absurt tycker jag. Jag vill se en skattepolitik med sambeskattning så att vi har råd att låta den ena föräldern vara hemma. (I ärlighetens namn skulle vi givetvis kunna välja det nu med men en av oss hade fått så sjukt mycket sämre pension än den andre och vi hade förlorat mer i skatt om en av oss hade båda våra inkomster än vi gör om vi har varsin). Dagens skattepolitik gynnar inte vårt barn.
GillaGillad av 4 personer
Underbart att någon äntligen kopplar ihop dagis-reformen med den ökande psykiska ohälsan vi har idag! Tack för detta inlägg med barnperspektivet i fokus.
GillaGillad av 2 personer
@maria65a
Nej Maria, det är nog så att MED inte är något för dig. MED vill ju att fakta och inte känslor ska ligga till grund för hur politik utformas. Emmie hänvisar till en vetenskaplig rapport som säger att det kanske inte är nyttigt att låta barn börja alltför tidigt på dagis. Fakta alltså. Du reagerar med att känna dig kränkt. Emmie säger inte att det är fel på kvinnor. Hon menar att den dagismodell som finns idag kanske behöver studeras, ifrågasättas och ses över. Inte att kvinnorna i Sverige ska känna skuld för att de är dåliga föräldrar. Emmie pekar på något intressant, något som kanske behöver rättas till för att bidra till bättre psykisk hälsa hos vissa unga. Med fakta som stöd vill hon verka för förändring. Emmie ifrågasätter inte dig, eller någon annans föräldraskap, hon ställer frågan om dagismodellen går att förbättra. Att reagera känslomässigt bidrar inte till att dagismodellen ses över. Att känna sig kränkt bidrar inte till att förbättra ungas psykiska ohälsa, utan det exakt omvända. Men det är klart: om du tycker det är viktigare att föräldrars känslor ska skyddas istället för att fakta ska användas för att skydda svenska barn så har du naturligtvis rätt att göra det. Jag tycker personligen att det är ett beklagansvärt ställningstagande. Hade det inte varit bättre att säga: ”Det här verkar inte bra. Som vuxen vill jag vara MED och diskutera alternativen” istället för att reagera som ett barn och skrika att man är kränkt?
/BW
(Observera att jag inte skriver för MED: s räkning. De åsikter jag uttrycker är mina egna. Och jag blir inte kränkt)
GillaGillad av 4 personer
Att utmana förskolenormen är ett måste. Föräldrar måste få tillbaka makten över sina egna barn. Detta genom att vara de självklara fostrarna. Att kunna göra detta är i medvetna val förutsätter en barnomsorg och föräldraförsäkring som innehåller fri val av omsorg och hur respektive familjebildning väljer hur småbarnstiden skall se ut för dem. Det är bara i totalitära samhällen som staten/kommunen anses vara goda fostrare av sina medborgare, aldrig i ett liberalkonservativt. Så för att kunna utmana på allvar behövs handlingsprogram för en utmaning värd namnet. Vi vet idag att den känslobaserade och identitära politiken inte är bra för varken barn eller deras föräldrar, så varför finns inte MEDs politiska handlingsprogram? Ingen tror eller utgår ifrån att ämnet är oviktigt, eller?
GillaGillad av 1 person
Artikeln tar upp psykisk ohälsa för unga vuxna och att nuvarande förskola kan vara en tänkbar orsak till detta. Vidare så finns ett fokus på unga kvinnor (18 – 24 år) och deras bristande självkänsla. Det framgår inte hur stor andel av unga kvinnor som upplever psykisk ohälsa, endast att de är en växande grupp. Jag är allergisk mot stereotypa och feministiska orsaksanalyser, ofta gjorda ur intersektionella perspektiv och metoder där skillnader är målet mer än orsaken till psykisk ohälsa. Unga kvinnor jämförs med unga män i samma åldersspann. Här blir ett generalfel om det är orsaker som ska vara i fokus och huvudsyfte. Det är, i detta sammanhang, inte intressant att undersöka könsskillnader och dra orsaksslutsatser i mått av skillnader baserat på kön. För mig blir det mer intressant att studera och jämföra unga kvinnor med unga kvinnor. Förslagsvis genom att använda intrasektionella analysverktyg. Vilken ny kunskap kommer då fram? Varför drabbas inte alla unga kvinnor av psykisk ohälsa? Kan omsorg och huvudman vara en skillnad när unga kvinnors ohälsa analyseras och hur ser den i så fall ut? Ja, frågeställningarna kan säkert göras både intressantare och mer mångfacetterat än mina, men alltid en början. Vi måste, enligt mig, först hitta fakta grundad i tvärvetenskap som är evidensbaserad för förändring av förskolan. Inte som dagens utgå från sociologi och konstruktioner, utan även med naturvetenskaperna. Utan den är det bara spekulationer och feministiskt flum, fast med annan förpackning. En utmaning bör ha som mål att förändra med grundfrågorna, för vem eller vilka? Varför? Hur? När? Alltså är min grundinställning att, MED måste äga fakta innan utmaning av förskolan i dess nuvarande form och vara tydlig med hur den liberalkonservativa förskolan ser ut. Detta är vår plikt!
GillaGilla