Jo, vi vill visst ha opolitiska tjänstemän

De 261 UD-tjänstemännens upprop med uppenbart syfte att påverka regeringsbildningen har väckt berättigad uppmärksamhet. De som ledde uppropet är knutna till Socialdemokraterna och hänvisningen till Regeringsformens bestämmelser om människors lika värde kan inte handla som något annat än den upplevda risken för att en icke-socialistisk regering kan tillträda genom passivt stöd från Sverigedemokraterna.

I en analys i SvD den 21 oktober (https://www.svd.se/vill-vi-ens-ha-den-opolitiske-tjanstemannen) ställer Jenny Nordberg frågan hur långt vi egentligen kan räkna med opolitiska tjänstemän. ”Men kanske det i själva verket är mer renhårigt att i högre grad redovisa åsikter än att försöka vara ett osynligt neutrum. Skulle kanske politiker också i högre utsträckning välja tjänstemännen?”

När förtroendet för den oförvitlige och politiskt neutrale ämbetsmannen sviktar är det lätt att vända blickarna mot USA:s ”spoils system”. Varför inte gå hela vägen när det ändå inte fungerar med opolitiska tjänstemän?

Den amerikanska modellen innebär att inte bara statstjänstemän utan även domare tillsätts politiskt. Det får i sin tur till följd att utgången av en rättslig prövning kan bli helt olika beroende på om domaren är republikan eller demokrat. Turbulensen runt den pågående tillsättningen av en domare i USA:s högsta domstol visar att det inte bara handlar om lämplighet utan också om politisk agenda. Däremot är det inte allmänt känt i vårt land att förhållandena är likartade på lägre nivåer i det amerikanska rättsväsendet och att advokater därför lägger stor vikt vid att få fall prövade av ”rätt” domstol, s.k. ”forum shopping”.

Även om det inte saknas kritiska synpunkter på de svenska domstolarnas ställning som politiskt oavhängig tredje statsmakt (med media som den fjärde) vore en förändring i riktning mot det amerikanska systemet helt främmande för vår svenska och västeuropeiska rättstradition. På motsvarande sätt är den svenska ämbetsmannatraditionen värd att slå vakt om eller, i den utsträckning den har urvattnats, återinföra.

Problemet med våra ämbetsmän är inte att de är opolitiska, det är att de alltför ofta inte är det. Det är i sin tur resultatet av två mekanismer: styrning och utnämning.

Försäkringskassan och Transportstyrelsen har under senare tid erbjudit två flagranta exempel på hur styrningen fungerar. Chefsbytet på Försäkringskassan visar hur en professionell hantering av ämbetet, med respekt för gällande regler och givna direktiv, väger lätt när generaldirektören inte längre ”har regeringens förtroende”. Det exempel som statuerades har helt säkert inneburit ett memento för andra verkschefer. Men lojaliteten har sina risker, som Transportstyrelsens generaldirektör fick erfara när hon lät ”signaler från departementet” väga tyngre än gällande regelverk.

Utnämningsmaktens betydelse framgår av att under hösten inte mindre än sex statssekreterare, dvs. politiska tjänstemän, har fått nya och formellt opolitiska jobb. Två har av regeringen utnämnts till generaldirektörer och en till ambassadör. En har gått till en hög post vid FN, en till hovet och en har blivit chef för ett stort fackförbund. Även i de fall där regeringen inte har den formella utnämningsmakten är det högst troligt att regeringens informella stöd har spelat in.

Den svenska ämbetsmannatraditionen har sin grund i Axel Oxenstiernas reformering av statsförvaltningen. Till den traditionen hör strävan efter ”nit och redlighet”, myndighetsutövning på saklig grund och ett visst mått av självständighet mot regeringen.

Missbruk av utnämningsmakten kan bara motverkas genom en radikal reformering av reglerna för utnämning av de högsta tjänsterna och strikta bestämmelser om ämbetsmannaansvar. Förtroendet för att den svenske ämbetsmannen utför sitt uppdrag med integritet, sakkunskap och ansvar inför uppgiften – inte inför uppdragsgivaren – måste återupprättas. Om regeringens politisering av ämbetsmännen tillåts fortsätta skadas tilltron till landets myndigheter och i förlängningen även till demokratin.

Lennart Göranson,

maknadspolitisk talesperson, ledamot distriktsstyrelsen Stockholm