Ologisk S-regering med högerdominerad väljarkår

En borgerlig eller högerinriktad regering är i nuvarande parlamentariska läge den enda logiska slutsatsen. Tendensen efter de senaste valen är klar och allt starkare. 2014 avgick ändå Alliansen efter en förhastad slutsats, pga. att den var mindre än de rödgröna. Nu är de i och för sig fortfarande mindre och önskar inte heller idag tala med SD – som har blivit bortåt 40% större – men ändå avsatte man äntligen Löfven. Varför han överhuvudtaget fick makten i första läget kan man fråga sig och hela debatten har framstått som tämligen förvirrad sen förra valet. Hur kom det sig att politiker, medier och stora delar av allmänheten kom fram till att valresultatet för fyra år sedan berättigade ett regeringsskifte från borgerliga till rödgröna partier?

Strömningarna i väljarkåren feltolkades på ett mycket märkligt sätt efter valet 2014.  Vänstern var redan då historiskt svag och efter årets val svagare än någonsin i modern tid. Med tanke på att S och MP hade utmålat SD som ömsom ett högerextremt, ömsom ett rasistisk och fascistiskt parti, med rötterna i nazismen, så vore det i alla händelser helt orimligt att se dem som tungan på vågen åt vänsterblocket. I fjol sommar inkluderade dessutom Löfven, under en presskonferens, SD som ingåendes i ”de fem borgerliga partierna”. Ändå satt han kvar. Hur såg räknestycket ut? I årets partiledarintervju i SVT placerade Åkesson också SD till höger i politiken, ungefär på samma plats som M på höger-vänsterskalan. Ett tydligt självdeklarerat högerparti alltså.

Utifrån Socialdemokraternas beskrivning av SD som högerextremt borde resultatet i valet 2014 ha tolkats som en kraftig högerförskjutning, där 29 av de 32 mandat Alliansen tappade gick till SD, endast 3 till de rödgröna. Löfven påstod för fyra år sedan, att väljarna hade gett ett klart besked om att de önskade se en förändring – men vilken förändring ville de då verkligen se? Sossarna själva hade knappt rört sig ur fläcken och har i årets val sjunkit till en lägre nivå än på 100 år. Om folk önskade förändring, så var det knappast att gå tillbaka till ett socialdemokratiskt styre. Ändå fick denna föreställning företräde, vilket ledde till att regering från och med hösten 2014 kom att ha ett rekordsvagt demokratiskt stöd. Alliansens budget gick dessutom igenom under den rödgröna regeringens första år och de borgerliga partierna borde alltså bara på grund av detta faktum ha kunnat sitta kvar.

Om inte Reinfeldt totalt hade saknat statsmannaskap och ansvarskänsla för landet, så borde Alliansen ha fortsatt att regera, med nödvändig anpassning i den fråga som gjorde att SD växte, nämligen migrationspolitiken. Något som ändå i panik fick läggas om året efter, med resultatet att MP pushades över gränsen för nervöst sammanbrott. Litet mer realism och förutseende hos Alliansen hade varit allt som behövdes, för att slippa rödgrön röra med stöd av Sjöstedts sörja.

Varför släppte Alliansen initiativet, helt i onödan? Inte var det av respekt för de egna väljarna i alla fall. Det allvarliga strategiska misstaget ledde olyckligt nog till att Socialdemokraterna i den officiella retoriken gavs tillfälle att associera borgerligt regeringsinnehav med SD-stöd och det moraliska dilemma detta ansetts medföra, i stället för tvärtom. Hade inte Alliansen avgått frivilligt, så hade nämligen i stället Löfven varit tvungen att förlita sig på aktivt stöd från Sverigedemokraterna för att kunna fälla Alliansen och få möjlighet att bilda ny rödgrön regering. Den fortsatta debatten hade då vänts till de borgerligas fördel, vilka helt hade sluppit de ensidiga anklagelserna om att vara ”beroende av SD”.

Övervikten för mitten-höger i antal riksdagsplatser var hela 190-159 den gångna mandatperioden, ändå hade vi alltså en S-ledd, rödgrön regering, en av de allra svagaste i modern tid. Detta trots att de borgerliga med någon form av stöd från SD hade kunnat ta makten vilken dag som helst och aldrig hade behövt avgå och ge bort makten till Löfven utan strid. Fälldins första regering 1976 hade som jämförelse en mandatställning på 180-169 för de borgerliga, som grund för maktövertagandet. Fälldin 2 hade ett enda mandats övervikt, 175-174. Idag har partierna till höger om nyss avsatta regering vuxit till 205 mot 144 mandat. Så svag har vänstern inte varit i Sverige någonsin i modern tid. Då får man också betänka att MP inte uteslutande kan räknas som vänster- eller socialistparti. Den helt röda delen av riksdagen har bara 128 stolar.

Då jag läste statskunskap på universitetet i Göteborg, så lärde vi av den gamle folkpartistiske, liberale riksdagsmannen Björn Molin att realpolitik aldrig handlar om ideologi, bara om att få igenom sina sakfrågor, ingenting annat. Det är det uppdrag man har från väljarna, med de program man redovisat och så som demokratin fungerar. Man kan även minnas Per Ahlmarks ord efter valet 1991, då den borgerliga fyrpartiregeringen skulle bli beroende av Ny Demokrati i riksdagen. ”Varför skulle inte de borgerliga kunna bilda regering med stöd av Ny Demokrati? Så har ju Socialdemokraterna alltid gjort med hjälp av kommunisterna!”

En fortsatt vänsterinfluerad regering vore mot all logik och historiska perspektiv. Det är dags för borgerliga att strunta i sossarnas och förståsigpåares taktiskt betingade upprördhet och börja regera med det stöd som finns att uppbringa i riksdagen för sin politik!

Staffan Gunnarson,

talesperson Medborgerlig Samling