Efter att vi som parti har upplevt vår första valrörelse så framstår det tydligt att det svenska demokratiska systemet har sin förbättringspotential.

Att starta upp ett nytt parti är inte helt olikt Davids kamp mot Goliat. Eller snarare David mot en grupp stridslystna jättar. Det är snålt med pengar, sponsorer och erfarenhet och de enda resurser som finns att tillgå är de du lyckas samla in bland familj, vänner, bekanta och de människor vars intresse du lyckas fånga genom att dela ut flygblad på gator och torg.

Det går inte att omnämnas eller få ett reportage om partiet i tidningar på ett normalt sätt. Ja, utom möjligen de du inte vill ha. Omnämnande eller reportage där partiet tillskrivs ideologier eller åsikter som inte står att finna i någon av partiets politiska program. TV-bevakning kan du bara drömma om!

Media har inget intresse att rapportera om partiet innan det har uppnått några resultat och utan mediebevakning är det svårt att nå ut med budskapen till nya potentiella medlemmar och väljare. Det är ett klassiskt moment 22. För ingen väljare kommer rösta på ett parti vars namn eller politik de inte känner till.

De som följde valet i media såg säkert ett antal av de incidenter där valaffischer och valstugor saboterades. I några fall av andra partier, men förmodligen främst av odemokratiska aktivister som ansåg sig berättigade att tysta ett partis politiska budskap.

Eftersom MED Malmös valbudget bestod av medlemsavgifter och några få privata donationer, så valde vi bort affischering och valstugor. Till skillnad mot de etablerade partierna fick vi ingen del i de 1 200  miljoner i partistöd som de etablerade partierna tar emot varje år. De hade med andra ord betydligt mer att lägga på affischer, postutskick, mediareklam m.m. för att nå ut till väljarna med sina budskap. Som även vi får bekosta.

I media hänvisades ofta till olika valkompasser under veckorna inför valet. Tyvärr framgick det inte att valkompasserna oftast bara inkluderar de etablerade partierna. Någon valkompass hade med F! utöver de åtta riksdagspartierna, men ingenstans framgick att det bara gällde ett fåtal av tillgängliga alternativ. I riksdagsvalet 2018 fanns det 39 registrerade partibeteckningar att välja mellan. Hur demokratiskt är det att bara presentera en fjärdedel av kandidaterna i ett val för väljarna?

Inte ens när det är dags för den demokratiska processen att ta vid i och med valet så är villkoren lika för alla partier. Etablerade partier som har fått minst en procent i tidigare val får sina valsedlar tryckta, distribuerade till alla vallokaler och påfyllda av valförrättarna. Nya partier får själva stå för kostnaden att trycka upp valsedlarna samt arbetet med att dela ut dem till vallokalerna. Det är minst sagt ett digert jobb då det finns drygt 6 000 vallokaler i landet. På vissa håll räcker det inte heller att lämna valsedlarna en gång i vallokalen, utan det får max lämnas vad som får plats i stället. Detta gör att man måste återvända med jämna mellanrum till vallokalerna för att se om det behöver fyllas på. Detta gäller självklart både om valsedlarna skulle ta slut eller om någon har avlägsnat en bunt, något som vi sett ett antal gånger bara i Malmö under årets val.

Som sagt så finns det förbättringspotential i det svenska valsystemet.

Medborgerlig Samling ställde redan i det här valet upp med ett starkt demokratiprogram innehållande ett femtontal punkter för stärkt demokrati i Sverige. Efter valet är det tydligt att det också finns praktiska problem, som i förlängningen är demokratiska problem, i samband med kampanjandet och även själva valprocessen.

Det är kanske mycket begärt av radio och TV att de måste ge lika mycket tid till alla kandidater, som är krav på USA. TV4 visade dock i år att det går att dela upp partierna i flera debatter, så det skulle gå att hålla flera även med nya mindre partier.

Det minsta vi kan begära av medierna är att partiet får proportionerligt utrymme att besvara vad som sägs om partiet. Medborgerlig Samling har t.ex. under valrörelsen flera gånger pekats ut av media som högerextremt, när vi i själva verket är emot all typ av identitetspolitik – oavsett om den kommer från den politiska höger- eller vänsterflanken. Ofta från tidningar som varken tar in våra svar, eller debattartiklar. Det är ohederligt och ett konkret problem.

Det borde vara obligatoriskt att ha en innehållsförteckning på alla valkompasser som säger vilka partier som ingår, samt hur många det totalt finns att rösta på.

Det finns redan goda förslag kring hur valsedlarna bättre skulle kunna distribueras till vallokalerna. Ett sådan förslag är att sätta ut skrivare i valbåsen som kan skriva ut en valsedel till väljaren från en lista. Då skulle man samtidigt kunna få ett väldigt snabbt preliminärt resultat utan att valhemligheten hotas.

Om vi kan få en bättre distribution av valsedlarna så kan vi också låta traditionen med valarbetare som står utanför vallokalen och delar ut valsedlar att falla i glömska. Kampanjarbete är förbjudet i vallokalen, så varför ska det vara tillåtet precis utanför? Varför inte införa en ”tyst period”, som finns i vissa europeiska länder? Vore det inte skönt om vi förbjöd aktivt valarbete och valreklam i radio och TV under valhelgen så att vi som väljare får tid att tänka igenom alternativen innan vi lägger vår röst?

Det nuvarande valsystemet är uppbyggt på ett sätt som bevarar status quo genom att införa en tröghet som motverkar förändring. Det skapar politisk stabilitet, men bidrar också till framväxten av en politisk adel. Politiker som från studier kliver in i ungdomsförbund, börjar jobba för partiets kansli för att till slut kandidera i val, utan att ha erfarit verkligheten utanför partiet. Lägg till det ekonomiska partistödet som gör att partierna inte längre är finansiellt beroende av sina medlemmar och det leder ofrånkomligen till att politikerna och partierna får allt mindre verklighetsförankring.

Det är främst etablerade politiker och partier som vinner på ett system som förhindrar att nya ideologier och idéer når väljarna. Om väljarna bara ges de vanliga alternativen så är risken mindre att politikerna blir av med sina anställningar.

Frågan är hur du som medborgare vill att det demokratiska systemet ska se ut i Sverige. Vill du ha ett statiskt system, där förändringarna är små eller ett mer dynamiskt system där nya goda krafter snabbt kan få genomslag och åstadkomma förändring? Hur vill du att alternativen ska se ut på valdagen och under valrörelsen?

I slutänden handlar det om att du som väljare sitter med makten att utse vem du vill ska få styra över kommunen, landstinget och landet.

Martin Frid

styrelseledamot Medborgerlig Samling Malmö

 

 

Titelbild: Riksdagshuset Riksvapen 2011, av Holger ElgaardCC BY-SA 3.0 (beskuren)

8 reaktioner till “Rapport från demokratins slagfält

  1. Var hade MED lagt sina synpartier om ni hade varit i riksdagen. L och C är ju opålitliga i sina ställningstagande. Vill de ha en Alliansregering eller ska de stödja det röda laget. Hur hade ni gjort i denna fråga? Ett klart besked vore tacksamt

    Gilla

    1. Svaret på denna fråga är så uppenbart, att frågan närmast får betraktas som felställd. Chansen att MED skulle stödja någon form att röd regeringsbildning måste vara 0%. Något annat går inte att föreställa sig. (Jag betraktar detta som helt klart, trots att frågan inte var ställd till mig).

      Gilla

      1. Det var ett klart besked. Sådana behövs i dagen politik. Partier som utger sig för att vara ett, men som sedan kan tänkas göra något annat, deras dagar är förhoppningsvis räknade

        Gilla

  2. Medborgerlig Samlings till-lika alla andra nya partiers största problem är den oskäliga 4%-spärren. Om den icke funnes, skulle det med 349 riksdagsplatser för ett parti räcka med att få 0,29% för att komma in, alltså få 1 plats. Denna spärr skulle vara skälig, om det funnes endast 25 platser. Få menniskor våga rösta å ett parti, om de icke tro, att det kommer komma in, äfven om det är det parti, som de vilja rösta å; i stället rösta de å något af de gamla partierna. Så verkar 4%-spärren som ett skydd för vanstyret i Sverige. Medborgerlig Samling kommer dock att komma in; det är säkert. Det är främst ”nya” moderaterna, som kommer förlora väljare till Medborgerlig Samling. Detta parti, som fram till 1970-talet faktiskt hette Högerpartiet (!), är ju idag hvarken höger, borgerligt eller konservativt. Det kommer det få betala för. Det hafver redan å 2 val förlorat öfver 10 procentenheter; Medborgerlig Samling, som är såväl höger, borgerligt som konservativt, kan komma att sänka ”nya” moderaterna till att blifva ett subtioprocentsparti.

    Gilla

  3. Den/de som distribuerat valsedlar för MED till vallokalerna i göterborgsområdet förefaller ha gjort ett utmärkt arbete. Jag bor i en för MED ”svår” stadsdel och även där fanns valsedlarna!

    Gilla

    1. En intressant kommentar från valkampanjsarbetaren. Och många små förändringsförslag. En del bra, en del som tål att funderas mer på, och en del som vi bör kunna ta avstånd från redan nu. Förslagen på inskränkningar av yttrandefriheten och pressfriheten tar jag starkt avstånd från — och förväntar mig att också Medborgerlig Samling som parti gör i en sådan officiell kommentar som ofta kommer till bloggposterna. Fria media skall ha tillåtelse att publicera vad de vill efter den nyhetsvärdering de fritt själva väljer. Oavsett om man själv anser att alla kandiderande partier skall ges lika stor eller olika stor rapportering skall det beslutet fattas av varje utgivare själv, inte tvingas på med en pressfrihetsinskränkande lagstiftning. (Dessutom anser jag personligen faktiskt att det är en korrekt nyhetsrapportering att de partier som har en större sannolikhet att få faktiskt makt ges större utrymme i medier än sådana som har mindre sannolikhet. Att alla c:a 40 partier som kandiderade till riksdagen skulle ges samma täckning anser jag personligen inte vore en rimlig nyhetsvärdering. Men oavsett vad jag själv anser om det eller inte, så är den större frågan inte vilket beslut man tar i frågan, utan vem som skall besluta: varje medium självt eller lagstiftaren?)

      Gilla

      1. Jag läser inte in några krav på inskränkningar i yttrandefriheten i artikeln. Det skribenten hovsamt begär av media (inte lagstiftaren) är att partiet ska ges utrymme att besvara oseriösa påhopp på partiet. Det är en anständighetsfråga för media.
        Vad skribenten däremot påtalar som problem och en fråga för lagstiftaren är de generösa partistöden som konserverar systemet och skapar en politisk adel som har förlorat kontakten med väljarna. MED driver linjen att partistöden successivt ska minskas för att slutligen helt tas bort.

        Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s