Katerina Janouch: Vi måste kasta ut dagens politiker

Katerina Janouch, författaren och relationsexperten som gick in i politiken, är en person som både rör om och upprör. Kritikerna kallar henne lögnerska. Själv ser hon sig som en ofrivillig dissident i ett Sverige där utvecklingen går åt fel håll och många människor mår dåligt. Människor vars röst hon vill artikulera och hjälpa ur ett politiskt förtryck. I höstens val står Katerina som oberoende kandidat på Medborgerlig Samlings riksdagsvalsedel, på plats 11. Det innebär att hon inte är medlem i partiet och inte heller måste följa en partilinje. Tidigare har Mauricio Rojas kandiderat på liknande sätt för Liberalerna. Tanken bakom är att personer med en viss karaktär ska ha möjlighet att gå in i politiken utan att partiet suddar ut det som gör dem speciella och uppskattade.

Författare och opinionsbildare. Från början känd genom sexspalter i Veckorevyn och Expressen och ofta med i tv och radio. Sedan alla böckerna, barnmorskeserien och bilderböckerna om Ingrid. Idag en av etablissemangets mest högljudda kritiker och kandidat till riksdagen via Medborgerlig Samling. Katerina Janouch har en onekligen en annorlunda karriärbana.

Från sexrådgivare till barnboksförfattare och nu politiker. Hur blev det så här, det kan knappast ha varit SYO-konsulenten…?

Verkligen inte! Jag har aldrig behövt någon rådgivning i fråga om yrkesval. Att jag skulle skriva har jag vetat sedan jag lärde mig att läsa. Jag har också alltid intresserat mig för relationer och sexualitet som drivkraft. Först ville jag bli utrikeskorrespondent. Men barnafödande kom emellan så det fick bli arbete i veckotidningsbranschen och mindre riskfylld journalistik.

Som författare och kändis, kan man säga att du ingick i kultureliten?

Jag var nog aldrig varit riktigt accepterad i den eftersom det finns en snobbism där. Sen skrev jag om sexualitet och sånt kan bli jobbigt i de fina salongerna. Kulturens kotterier gillar böcker som är omöjliga att ta sig igenom, jag skriver böcker som folk vill läsa. Men visst, jag har ofta varit i tv-soffor och bjudits in som föreläsare på bibliotek och så.

Men sedan runt 2016-2017 intog du en tydligare position som samhällskritiker. Vad hände då?

Jag har ju alltid varit en bråkstake som stått på barrikaderna. Först för att stötta kvinnlig sexualitet och även feminism. Den feminism som i dag är sviken av dem som säger sig företräda den. Sedan om missbruk och anhörigskap. Idag ser jag hur yttrandefriheten stryps och att många kvinnor drabbas av att attityder och värderingar som aldrig skulle accepteras i majoritetssamhället breder ut sig. Men eftersom det är människor från andra länder blundar vi för det. Politikerna har bedrivit en migrationspolitik utan en tanke på konsekvenserna. Det medger de ju indirekt själva, men vill nu slippa kritiken.

Många kallar din kritik för extremism. Vad säger du om det?

Sverige är ju mitt land och det land där mina barn och barnbarn ska kunna leva. Det är ett bra land som jag vill kämpa för. Därför kan jag inte låta mig skrämmas till tystnad av brunsmetning och lögner. Att jag hörs och syns och använder ett frodigt språk – Herregud, jag är ju författare – är inte extremism. Det är bara vänsterns metod för att tysta sina motståndare. Se på Hanif Bali! Där vek sig Moderaterna.

Hur kändes det att bli stämplad som landets fiende av statsministern? 

Först blev jag chockad av reaktionen, ja av alla reaktionerna, att jag hängdes ut som lögnare fast jag bara sa det som stått på löpsedlarna tidigare. Jag berättade hur det såg ut i Sverige. Men detta var tydligen fel, så fick man inte göra. Plötsligt insåg jag hur den politiska makten styr i Sverige och hur förljugen mainstream-media är. Hur rädda de flesta är för att säga ifrån. Börjar du ifrågasätta eller bli besvärlig, då är det tack och hej och du kan förlora både jobb, vänner och anseende.

Efter ett tag övergick det i ilska. Istället för att vika mig och pudla, vilket kändisar tyvärr brukar göra, slog jag tillbaka. Det sitter djupt hos mig, att aldrig böja sig för makten. Det har jag fått hemifrån från mina föräldrar som vägrade vika sig för kommunisterna i mitt gamla hemland Tjeckoslovakien. Ju vidrigare maktmissbrukarnas beteende var, desto större blev min beslutsamhet.

 

 

 

 

Katerina Janouch bok ”Bilden av Sverige”

 

Så blev du en slags svensk politisk dissident, inte helt olik din familjs historia?

Precis, det är ganska märkligt det där hur arvet ändå tycks påverka. Jag såg upp till pappa, tyckte han var modig och cool och det tycker jag fortfarande. När vi bodde i Tjeckoslovakien blev han intagen till timslånga förhör, vår familj förföljdes och trakasserades. Till slut fick han ett ultimatum: Ge er av eller åk i fängelse. Vi gav oss av. 1974 kom vi till Sverige och pappa blev av med sitt tjeckiska medborgarskap och sökte då politisk asyl, vilket vi fick 1975. Tjeckiska samhället som ockuperats av Sovjet 1968 var farligt för oss. Pappa, som tidigare hade varit kommunist, blev engagerad i Pragvåren och anhängare av Dubcek. De ville ha ”socialism med mänskligt ansikte”, lite mer frihet. Men Sovjetunionen var rädd att detta skulle sprida sig till andra länder så man valde att ockupera Tjeckoslovakien och slå ner de politiska reformerna. Det var en brutal tid, ”diktaturens kreatur” som Palme kallade dem. Varken yttrande- eller åsiktsfrihet fanns. Många klassades som statens fiender och sattes i fängelse. Självklart har allt det där påverkat mig och gjort att jag är extra uppmärksam på totalitära tendenser i Sverige.

Inte längre välkommen i de fina salongerna och Sverigebildens sabotör. Då blev det politiken istället?

Det var inget jag valde till en början, men det blev en logisk konsekvens. När Löfven och hela sossemaskineriet attackerade mig var jag tvungen att markera min ståndpunkt. Jag förklarade hur jag såg på saker och ting, jag hade ju rätt. Jag berättar sanningen medan de ljuger. Det visade sig nästan omgående när BRÅ kom med sin statistik och när Löfven, Dan Eliasson och BRÅ i sin Nationella trygghetsundersökning (NTU) själva medgav hur illa det såg ut i våra förorter. Idag är Löfven till och med riktigt förbannad på bilbrännarna… Pinsamt och patetiskt måste jag säga. Hyckleriet är så uppenbart. Ändå säger varken den så kallade oppositionen eller media någonting om det. Sverige börjar mer och mer likna Gökboet – det sjuka blir det nya normaltillståndet. Politikerna saknar mod och handlingskraft.

Du är själv mamma till fem barn och har sett missbruk på nära håll. Hur har det påverkat ditt förhållningssätt till politiken?

Självklart känner jag ett stort ansvar för att Sverige ska förändras till det bättre. Jag vill inte gå omkring med den oro jag i dag känner när brottsligheten ökar och blir allt grövre. Jag förstår inte argumentet att allt är bra om man personligen inte drabbas! Landet är allas vårt ansvar. Att ha fem barn har gjort mig mer ödmjuk inför livet, jag vet vilken gåva det är. Men föräldraskapet har också gett mig inblick i att det är viktigt att sätta gränser. Det gör inte svenska politiker och det svenska samhället idag. Jag vill ha hårdare och längre straff, det måste bli kännbara konsekvenser för de kriminella. Slut på daltet med dem som förstör för alla andra.

Varför Medborgerlig Samling?

MED är det partiet som ligger mig närmast i fråga om var jag står politiskt. För mig är det helt omöjligt att rösta för dem som förstört Sverige. Jag vill ha ett nytt alternativ. Ny kraft. Mod. Beslutsamhet. Men också ett borgerligt parti som verkligen levererar borgerlig politik. Moderaterna har tyvärr tappat kompassen – de som jag har röstat på i hela mitt liv. Jag förstår uppriktigt sagt inte hur någon idag kan rösta på Alliansen eller de rödgröna. De som skapat problemen lär ju knappast kunna lösa dem.

Vilka är dina viktigaste frågor?

Yttrandefriheten är a och o. På grund av att den i dag styrs av den osynliga åsiktskorridoren har vi hamnat i en negativ spiral där man mobbar politiska motståndare och det inte längre går att diskutera sakligt. Det är det som är skälet till att samhället spårat ur. Sen är det kvinnors och barns trygghet, samt migrationspolitiken. Överskottet på män är ett ökande problem. Vi ser utvecklingen med kriminalitet, gängvåld och social oro. Det behövs ett stopp för asylinvandring. Arbetskraftsinvandring är något annat, där politiken idag är att skötsamma invandrare utvisas. Det är för mig ologiskt, absurt och fullständigt obegripligt. Jag anser också att vi måste värna den sekulära staten. Särlagstiftning är ett otyg som inte ska få gro sig starkare.

Du har blivit hårt attackerad, hur tar du det?

De som slänger ur sig påhopp har inga argument. För mig är de där metoderna välkända från kommunistdiktaturer. Smutskasta och galenförklara. Det är effektivt, det skrämmer folk. Det som är riktigt illa är att de aldrig diskuterar i sak, hela tiden är det mig som person de angriper. Redan Margaret Thatcher uppmärksammade detta som ett tecken på vänsterns svaghet, de har inget sakligt att komma med och då är det bara personangrepp som återstår. De målar ut mig som tokig, kallar mig ”Katla”(monstret i Bröderna Lejonhjärta), de publicerar nidbilder med Hitlermustasch och säger att jag mår dåligt, att jag ”tappat det” och att jag fantiserar, ljuger och hittar på.

Jag har egentligen ingenting emot att man driver med sina motståndare, jag publicerar också memer och nidbilder ibland, så måste det få vara om vi har yttrandefrihet. Fast deras aggressiva uttryck är så desperata.

De mest aggressiva verklighetsförnekarna blir tack och lov allt färre. Allt fler inser allvaret och att vi tillsammans måste jobba för att få landet på rätt köl. Vi måste kasta ut dagens politiker. De har blivit en egen klass som bara bryr sig om sitt och sina egna intressen. Det är därför som SD växer så starkt. De uppfattas vara de enda som inte tillhör denna privilegierade klass. Ju mer de stöts ut desto mer växer stödet för dem. Vilket också visar hur inkompetenta våra politiker är, de klarar inte ens av att se de enklaste orsakssamband. Hur ska de då lösa den allvarliga situation som landet befinner sig i?

Vi behöver människor som kan ta ansvar för det här landet. Det krävs konstruktiva lösningar och samarbete. Där kan MED fylla en viktig funktion som brobyggare, att hitta lösningar och bidra till de förändringar som måste till i Sverige.

Hur ser du på Sverige idag?

Jag känner sorg över samhällsutvecklingen. Så många människor mår dåligt på så många olika sätt. Jag växte upp i ett annat Sverige, ett välfungerande och tryggt land där det var småtråkigt och lugnt. Visst har det funnits sociala problem men inte som det ser ut idag. Människor skriver till mig, för många är jag ett sista hopp – en ventil där de kan få berätta. Om sjuka som utförsäkrats, om gamla som inte vågar gå ut, om sexuellt våld, om en icke-fungerande skola, om polisens frustration, om kommuners sparkrav, om bristen på bostäder och orättvisa prioriteringar, om daltet med vuxna män som utger sig för att vara barn och samtidigt noll resurser till riktiga barn som far illa. Små orter och samhällen som tidigare varit lugna har förvandlats. Jag bryr mig och lyssnar, en politiker kan aldrig sätta sig på höga hästar. Kanske är det min bakgrund som relationsexpert och mitt intresse för människor som gör att jag engagerar mig så mycket.

Tack Katerina!

Redaktionen