Amnestilagen stöter på allt mer motstånd. Innan lagen antogs kritiserades den av Lagrådet, och sedan riksdagen i början av juni beslöt om amnestin har den slagits ned av Migrationsdomstolarna i Malmö och Stockholm, som menar att den strider mot EU-rätten och därför inte kan tillämpas.

Om riksdagen hade lyssnat på Lagrådet hade vi naturligtvis aldrig hamnat i nuvarande situation.

Johan Westerholm på Ledarsidorna menar att det var uppenbart att amnestilagen bröt mot Schengenavtalet, och att de fyra partierna bakom beslutet (S, MP, V och C) bör utestängas från alla försök att stifta lagar. Ur rent demokratisk synpunkt är det svårt att hålla med om slutsatsen, men Westerholm har utan tvivel en poäng, och hans slutsats är inte obefogad. Ett antal partier har diskvalificerat sig från det lagstiftande arbetet. De förstår varken innebörden av det eller kraven på konsekvens och omutbarhet. De föll till föga för aktivism och struntade både i Lagrådet och EU-rätten.

Det vi ser är den representativa demokratins förfall. Partierna vädjar till intressegrupper med löften om att expediera lagar enligt önskemål, utan hänsyn till konstitution eller andra lagar. Riksdagen tycks ha kapats av särintressen. I den mån man möter kritik uppfostras folket med nedsättande tillmälen om bristande värdegrund.

Det blir dock svårare när det gäller juridikens tillämpning – den juridiska sakkunskapen kan knappast avfärdas lika lättvindigt.

Politikerna har själva bäddat för denna märkliga situation. Sedan ett par decennier har man successivt flyttat politikens fokus från sakfrågor till ett postmodernt perspektiv präglat av särrättigheter, identitetspolitik, minoritetshänsyn och anpassningar till plötsliga omständigheter, genom att helt enkelt göra ”avsteg från lagen”. Det är djupt oseriöst och diskvalificerande. Det är resultatet av vänsterns idéer om ”maktordningar”, som ska balanseras av ”normbrytande” reaktioner. På så sätt har man skapat den konventionella demokratin antites.

De blocköverskridande överenskommelserna MÖ och DÖ (och i någon mån även GÖ, gymnasieamnestiöverenskommelsen) är en följd av att även de borgerliga partierna anammat den postmoderna vänsterns intersektionella syn: att samhällets stora problem utgörs av ”offren” för lag och ordning eller för samhällets förlegade normer. Politikens främsta uppgift är därför att ta ”den svages” parti och ta särskild hänsyn till alla som anses, eller själva anser sig vara, avvikande eftersom det är synd om dessa.

Politiken har således drivits till att främst handla om marginalföreteelser. Ingen gemensam ordning är längre möjlig, eftersom det alltid finns människor som skulle vilja ha ett annat samhälle. Därför vill de postmoderna inte längre erkänna vare sig enkla eller kvalificerade majoritetsbeslut. Det kan ju alltid finnas någon som blir ledsen om beslutet går dem emot. På detta sätt har politiken infantiliserats, och den enskilde får i princip vetorätt genom att ropa ”Jag är kränkt!” Vuxna människor sätter solidariskt på sig f*ttmössor, knytblusar, fotbollslandslagets tröja, hijab, gummiarmband mot våldtäkt, antisjukvårdsvåldsbroscher etc. och springer omkring och ropar besvärjelser om att ”ingen är illegal”. Andra åter spelar saxofon eller ringer i kyrkklockor, medan förnuftet lyser med sin frånvaro. Här finns en stor variation av symboliska beteenden som alla ger intryck av verklighetsfrånvänd vidskepelse med den banala funktionen av ideologiska markörer.

Detta tänkande är särskilt utbrett inom S, V och MP, men även C omfattar idealismen, låt vara från höger, och sätter sin själ i pant för att driva naiv politik. Att Alliansen ingått MÖK och DÖ beror på att till och med moderaterna kommit att omfatta det postmoderna tankegodset. Redan Bildt-Westerberg-pakten var de första stegen i denna riktning. Det är länge sedan Friggebo och Bildt stod i förorten och försökte sjunga We shall overcome, men i grunden var det ett uttryck för samma misslyckande: Idealismen kunde inte möta verkligheten.

Det postmoderna tänkandet har många bottnar, alla på väg bort från den konventionella demokratin. I liberalernas fall handlar det om den transnationella idealismen, med EU-federalism och vaga drömmar om ”världsregering”. Sveriges ledande politiska partier har kommit att se FN:s MR-deklaration som ett dokument som står över vår egen grundlag. Vi ska inte insistera på självbestämmande i landet, utan gå på känslan. Om det verkar stämma med något FN eller Greenpeace har påstått sluter politikerna genast upp. Skattebetalaren är skyldig att ställa upp, oavsett vad kostnaderna eller konsekvenserna blir. Värdegrunden uttolkas med ensamrätt på Helgeandsholmen, med ivrigt stöd i media.

När man lägger ihop pusslet ser man att svensk politik inte längre handlar om att bygga land med lag, och att bygga lagen på en konstitution, med landets bästa för ögonen. Vi har en ny form av ”polsk riksdag”, som dock inte bygger på att fatta beslut under absolut enighet, utan att inget beslut är möjligt om någon intersektionell grupp inte kan anses ”inkluderad”. Det räcker med att någon uttalar en magisk fras, som ”Fattigdom kan inte förbjudas”, och plötsligt är handlingsförlamningen total. Landet kan inte längre göra något, och saken får driva vind för våg, år ut och år in. Kritik möts med undanflykter, som att vi är ”bundna av internationella konventioner”, vilket förhindrar åtgärder, beslut, och till och med debatt. Vi är helt enkelt inte herrar i eget hus. Vi kan inte följa vår egen lag. Viljan finns inte. Den enklaste utvägen blir att göra ännu ett ”avsteg från lagen”. Om kostnaderna så uppgår till miljardbelopp är vi ändå tvungna att ta notan.

Den mentala låsningen tycks bottna i att all rationalitet lagts åt sidan till förmån för känslomässig idealism. I Sverige har vi sedan decennier varit idealister som trott det bästa om oss själva, och hävdat att resten av världen borde följa vårt exempel. Men till sist har idealismen drivit ut i sekterismens underligheter. Dagens postmoderna idealism med särrättigheter för alla fungerar inte i praktisk politik, oavsett om den kommer från höger eller från vänster. Realism har möjlighet att lyckas, men idealism är dömt att misslyckas. Därför måste vi återgå till den beprövade formen för demokratin, där vi utgår från verkligheten, och på nytt bygger en reell beslutsförmåga.

Det är svårt att se hur landet ska komma ur denna återvändsgränd. Den postmoderna idealismen med särrättigheter för alla som politisk kompass har kommit till vägs ände. Då flertalet partier diskvalificerat sig och en förändring inifrån knappast är möjlig, återstår endast nya alternativ.

Medborgerlig Samling är det nya alternativet, med en pragmatisk politik som bygger på konstitutionalism och rationella beslutsprocesser. MED skyr inte politikens grundläggande uppgift som är att prioritera och att hantera målkonflikter, det somliga kallar att ”ställa grupp mot grupp”. MED tar avstånd från identitetspolitik och särintressen. Likhet inför lagen och samma rättigheter för alla har nämligen fungerat väl tidigare, utgör de principer som modern demokrati baserats på och är det fundament som MED vill bygga framtidens Sverige på.

 

Gustaf Söderlind

Professor i numerisk analys vid Lunds Universitet
Styrelseledamot MED Skåne
Riksdagskandidat för Medborgerlig Samling

10 thoughts on “Idealism och realism – Kan svensk demokrati återuppbyggas?

  1. ”Då flertalet partier diskvalificerat sig och en förändring inifrån knappast är möjlig, återstår endast nya alternativ.”

    Partierna är förstås körda, men samma sak gäller ju i stort sett hela samhället. Varenda institut har ju brutit mot sina och förnuftets principer för att följa ”värdegrunden”. Det är inte bara partierna som måste ersättas utan i stort sett allt.

    Ta till exempel rättssystemet. Straffen som döms ut är ett hån mot offren, och det handlar inte bara om att lagen är lam eller rent antidemokratisk, utan även alla som arbetar inom rättssystemet är fast i ett osunt tänkande kring vård av förövare och godtycklighet. Samma sak med polisen som vant sig vid att undvika konfrontationer och låta stenkastarna hållas.

    Hela samhället måste göras om. Till att börja med måste man byta ut partisystemet, men man bör se över hela demokrati-konceptet och reda ut vad det är i systemet som är så trasigt att det går så här illa. Partisystemet är förstås den största anledningen, men även medias odemokratiska makt och själva demokratins viljeförlamande och likriktande effekt. Där allt ska kompromissas och förhandlas och inget får vara kontroversiellt, och där man till sist lurar sig själv med sin egen marknadsföring.

    Men det avgörande är kanske om det går att programmera om människor igen, och hur det ska gå till. Det kommer krävas väldigt tuffa beslut, och jag är tveksam till om MED är de som klarar av den uppgiften. Frågan är om inte demokratin förlamat alla möjligheter att lösa problemen alls.

    Liked by 1 person

    1. Du är ute och cyklar faktiskt. ”Samma sak med polisen som vant sig vid att undvika konfrontationer och låta stenkastarna hållas.”
      SK-Tsnack. Detta är effekten av att politikerna styr Polisen, vilket vi skall vara tacksamma för MEN det är media-eliten som styr med sina wolfpack, SR/SVT fullständigt urspårat kärringstyre, norskköpta överlöpare, resten lyder en enda familj.
      Polisen har i åratal varnat, försvaret, har varnat, MKB har varnat osv, osv.
      Detta passar inte Liiberaler av alla sorter, de vill inte att landet skall ha en fungerande demokrati.¨och framför allt inte vill betala något, det ska ”andra”, underklassen göra. Frälset kan t.o.m. ha barnporr fritt i sina datorer !
      Således blir detta effekten med underbetalda politiker och överbetalda tjänstemän som mutar sk journalister. Där har du problemet.
      Det är ju barockt hur sedan hur det i förlängningen blir med det absolut värsta exemplet korrupta Reinfeldts med Svenonius som god 2:a. Muta journalister och allt är frid o fröjd.
      Att som du ge sig på på polisen är inte bara fel utan riktigt dumt,
      nästa gång gnäller du väl på brandkåren också.
      Vi får vad vi förtjänar och så länge du konsumera de produkter som annonserar i TV4, Expressen, AB osv., grattis.
      Fortsätt med facebook osv, och gnäll på de som gör något så går det dig väl här i livet skall du se.

      Gilla

  2. Tack för utmärkt text om vår samtid. Vore fint om den kunde läsas av fler t ex en version för SVD, även om de är njugga med att ta emot andras texter, eller någon av de andra tänkbara offentliga morgontidningarna som GP eller Kristianstadbladet och givetvis Nyheter idag. ( Många andra morgontidningar som Sydsvenskan, HD etc är inte ens tänkbara pga de har inte lämnat aktivismens tid ännu). Fint om folk fick möjlighet att läsa detta efter semestrarna i slutet av augusti och före valet.

    Gilla

  3. ‘Alla trappor ska städas uppifrån och ner’ som det heter. I betraktandet av den (s.k.) svenska ‘demokratin’, som en gång var – numera (enl. Moberg) demokratur – måste då frågan resas; vem ska/kan/vågar hålla i kvastskaftet? I dagens genom-marinerade politokrat-värld finns där näppeligen någon/några person/-er att tillgå. Så, tyvärr ser det alltmer ut som ‘it has to get worse before it can get better’ och hur mycket värre det tvingas måsta bli kan knappast tillåtas skrivas här.
    Alldeles oavsett kommer processen att ta rejält med tid, tippar på 2-4 generationer av mer/mindre anarki o/e etter värre.

    Arma Land !
    Mvh/TJ

    Gilla

  4. Professor Söderlind beskriver väl det jag själv kallar ”minoritetens diktatur”. Det är uppfriskande läsning. Att däremot, som Johan Karlström indikerar i sin kommentar, underkänna demokratins förmåga att själv åtgärda problemet, det är att ge upp. Sund politik måste bygga på en tro om förbättring, inte bara problembeskrivning. Tankarna på ett annat system än demokrati, med argument som ”att byta ut partisystemet”, ”demokratins viljeförlamande och likriktande effekt” och ”medias odemokratiska makt”, det går stick i stäv med det som professor Söderlind förespråkar: respekt för demokratin och dess lagar.

    Gilla

  5. Öhm… Va?
    Vilka ord bör användas istället enligt dig? Värdegrund är direkt refererat till dem som nyttjar ordet, och post-modernism är den akademiskt korrekta termen för vad som diskuteras.

    Gilla

  6. ”Värdegrund” = vänstertalibanismens vänsterreligiösa dogmer. Sverige är idag just och intet mindre än en RELIGIÖS fanatismstat under vänstertalibanism. Om någon faktiskt icke ännu hafver insett detta, måste han sjelf vara ett af vänsterasen och sjelfblind. Religiösa sakna ju sjelfinsikt om sina villfarelser. Vänstertalibanerna hafva sina heliga grupper, som äro oantastliga, ofelbara och heliga. Vi vetum alla, hvilka dessa äro. Det är dessa, som allt deras horribla vanstyre syftar till att gynna. En ”minoritetens diktatur”, som scrambleroftheunknown ofvan skrifver, är riktigt sagdt; jag hafver sjelf snarlikt kallat det minoriteternas diktatur. Hvad gäller regler, förordningar, domstolar och till och med lagen sjelf, anse sig vänstertalibanerna stå öfver allt sådant. De äro ju religiösa fanatiker och hafva ett öfver allt detta högre mandat, att nämligen utverka ”värdegrunden” den moraliska sanningen, som blott de besitta och äga att uttolka. Så hafva andra religiösa genom tiderna alltid betett sig och förfarit. Och, som jag hafver sagt annorstädes i medbloggen, är demokrati dessa as’ sjelfbildsbegrepp. När vänstertalibanerna (fi, mp, c, l, vpk, s, ”nya” m och kds) tala om demokrati, tala de alltså om sig sjelfva och om sin ”värdegrund”. Hvad helst de göra enligt sin ”värdegrund”, det är och blifver också det demokratiska. Alla illdåd de begå, grymma och lagvidriga, de ske enligt dem enligt demokratin; de äro enligt vänsteristerna demokratin behagliga välgärningar. Deras ”värdegrund” ÄR enligt dem demokratien sjelf. Alla tro mig: de skulle gärna förbjuda alla partier och organisationer, som motstånda dem i deras ”värdegrunds”-fanatism. Alla svenskar, som säga dem emot, vilja de straffa. Artikelförfattaren, Professor Söderlind, skall veta, att det finnes vänstertalibanistiska krafter å Lunds Universitet, som nu vilja för hans sanningspamfletts skull (ett brott mot vänstertalibanismens ”värdegrund”) sparka ut honom från detta södra Sveriges lärdomssäte. Att icke underkasta sig ”värdegrunden” är för dem kätteri.

    Vänstern är totalitär.

    Liked by 1 person

  7. Jag tror mig ha läst att MED önskar seriösa samtal om politiken; en debatt präglad av saklighet vilket bland annat torde inkludera åtskillnad mellan argument och åsikter.
    Efter att ha läst ovanstående tillåter jag mig att undra. Magnus Ström, du har ju uppenbarligen en viss förmåga att skriva så varför detta dravel?
    ”Om någon faktiskt icke ännu hafver insett detta, måste han sjelf vara ett af vänsterasen och sjelfblind.” Du framför burdust ett icke-argument. Eller denna: ”Vi veta alla, hvilka de äro”. Nej, det vet vi inte och genom det debattknepet behöver du själv inte förklara dig.
    Att du sen, med ett undantag, klumpar ihop samtliga riksdagspartier under etiketten ”vänstertalibaber” är en åsikt, inte ett argument.
    Nej, det här duger inte. Ska MED ha min röst (och jag är faktiskt intresserad) vill jag se betydligt bättre spänst i kommentarsfälten. Dravel och halvsmält tankesörja kan jag få i SD:s kommentarsfält.

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s