EXPO och de goda krafterna

Spridandet av skämtsamma – eller allvarligt menade – bilder med hot mot politiska motståndare har diskuterats intensivt på sociala medier den senaste veckan; budskap som ska ha producerats av vit-makt-miljön, men som många inte varit medvetna om och därför slarvigt eller obetänksamt sänt vidare till andra i tron att det bara var satir.

I sak har innehållet varit helt förkastligt om man känt till bakgrunden. Att detta uppmärksammats och fördömts är utmärkt. Problematiken lyftes främst av VD:n på Stiftelsen EXPO, Daniel Poohl. Emellertid beskriver han de socialdemokratiskt och borgerligt sinnade politiker som råkade begå misstaget som ingåendes bland ”populistiska ’invandringskritiker’ ”, en överilad och klart subjektiv tolkning.

Antydningar om olika kopplingar och avsikter, långt utanför vad de flesta haft minsta aning om, har lett till ifrågasättande av Poohls egna uppriktiga intentioner med den i utgångsläget i och för sig berättigade kritiken. Med tanke på hans organisations politiska slagsida, misstänker en del att målet varit att inte bara motverka fascism, utan även försöka skada politiska motståndares anseende genom orimliga insinuationer och genom att osakligt klistra på dem olika etiketter. Hur det är med den saken är svårt att bestämt veta något om, men en djupare reflexion över EXPO:s bakgrund och utveckling kan vara värd att se på.

Kartläggning av nynazister och bevakning av högerextrema miljöer är tvivelsutan av allra största vikt i en demokratisk rättsstat. En ständig beredskap till kamp mot alla fascistiska rörelser, liksom andra totalitära och antidemokratiska krafter är nödvändigt i ett civiliserat samhälle. I dessa sammanhang har EXPO många gånger kunnat ge värdefulla bidrag till debatten. Ändå har man genom åren okritiskt fått en oförtjänt uppburen position, som förment politiskt obunden aktör och objektiv sanningssägare. Att vara antirasist och antifascist räcker emellertid inte som varudeklaration, om man på ett mer heltäckande sätt vill övertyga som medmänsklig demokrat höjd över alla misstankar. Det finns många oroande exempel genom åren, som ställer motiv, ideologi och verksamhet i ett betydligt mer problematiskt ljus. Är antifascismen mål eller medel, en politisk strategi för att vitt och brett kunna anklaga motståndare för extremism och bristande demokratisyn, även utan rimliga skäl, samtidigt som man själv slipper kritiska frågor?

För egen del har jag ett långt förflutet inom svensk och internationell humaniströrelse, där vi bl a under min tid som redaktör för tidskriften Humanisten under 90/00-talet ganska ofta tog upp frågor runt högerextremism, antisemitism och framväxten av en nyfascistisk rörelse i Europa. Vi skrev artiklar, gjorde intervjuer och recenserade böcker med forskare och författare som Heléne Lööw och Stieg Larsson, samt arrangerade seminarier på temat – inte minst ihop med våra norska humanistkollegor, vilka under denna period bedrev en intensiv kampanj inom området.

Stieg Larsson hade redan från 80-talet jobbat med den brittiska tidskriften Searchlight, som var en föregångare och inspiratör för honom och EXPO, när de startades i Sverige på 90-talet. Redaktören på Searchlight, Graeme Atkinson har även varit koordinator för Antifa-Net, som samordnat antifascister över hela Europa. När jag som representant för svenska Humanisterna deltog i ett seminarium i Berlin sommaren 1993 hade jag även äran att få träffa Atkinson. Mötet avhandlade situationen för en ökande nyfascism och högerextremism och var anordnat av norska Human-Etisk Forbund och den Europeiska humanistfederationen (vilken jag långt senare skulle komma att bli vicepresident för). Bl a var ett par tysk-judiska överlevare från Auschwitz medverkande, en norsk expert på nazism och Atkinson.

Eftersom jag uppfattade hans presentation som i vissa delar rätt kontroversiell och kraftigt vänstervriden på ett sätt som jag som mer liberalt sinnad humanist inte kunde hålla med om, påpekade jag för den norske generalsekreteraren som hade lett mötet, att han nog inte så oreserverat borde ha tackat Atkinson för att han hade ”gett oss sanningen” om situationen i sitt inlägg, utan mer redogjort för att det var hans egna personliga åsikter och analys, vilket norrmannen höll med om. Senare på kvällen gick vi alla ut och åt tillsammans vid Alexanderplatz.

Där fick jag möjlighet att diskutera vidare med Atkinson och få litet förtydliganden på vad han egentligen hade menat. Med råge jag fick mina farhågor besannade. Som kommunist beklagade han att DDR var borta och att Tyskland sedan ett par år var enat. Murens fall var tydligen inte någon positiv tilldragelse enligt honom. Nu skulle nämligen fascisterna ta över. Men, invände jag, är det inte väldigt välkommet att diktaturen äntligen har fallit och att landet har kunnat återförenas? Det har väl inget med fascism att göra? Jovisst, detta bäddar bara för ett nytt hotfullt Stortyskland, där nazisterna redan låg startklara för ett maktövertagande. Jag trodde nästan att han skämtade, men förstod att det faktiskt var på fullt allvar. Det hade varit bättre om angivarsamhället Östtyskland hade fått vara kvar.

Likadant med EU, en fascistisk konspiration var hans bestämda mening. Men alla liberaler och socialdemokrater inom unionen som vill ha fred, fri rörlighet och handelsutbyte, de är väl inte fascister? Atkinson vidhöll sin åsikt, vi var alla lurade, förda bakom ljuset. Det var som att ta del av en av de mer knasig konspirationsteorier jag hade hört, bortom all rim och reson. En fullkomligt urspårad alarmism, som måste bottna i allt annat än en saklig analys och styras av bitterhet över kommunismens fall och en grotesk bild av en fiende, som visserligen existerar, men inte på långa vägar antar sådana uppblåsta proportioner.

Den allt annat än balanserade analysen presenterades senare i boken ”Reunited Germany – The New Danger” (1995). Demokratiska ledare i Tyskland, som hjälpt till att avskaffa diktaturen i Öst ses här som potentiellt hotfulla nationalister, trots att man även hårt hade knutit sig till sina gamla fiender Frankrike och en gemensam europeisk union, med gemensam valuta och godtagande av att avskaffa den tyska marken. Medan demokrater över hela Europa jublade åt murens fall och frihetens seger, såg Atkinson bara potentiell fascism. I förordet till boken beskrivs läget i Tyskland så här:

”Chancellor Helmut Kohl is not remotely a Hitler. He is not even a fascist. But he is a nationalist. He wants an expansion of German power and an extension of German influence and he is not afraid of pushing other nations around when given the chance.” 

Till historien hör även att Atkinson på 80-talet hade tvingats lämna en kommunistisk dagstidning, pga kontakter med sovjetiska agenter. Så pass extrem och opålitlig ansågs han vara. När jag nu tänker tillbaka på denna episod uppstår den paradoxala insikten, att exakt de människor som Atkinson då varnade för skulle ta över EU och som han idag säkerligen skulle beskriva som åtminstone högerpopulister, är just dem som jag dagligen får försvara EU:s existensberättigande för, när de anser unionen odemokratisk och med totalitära tendenser. Fascistvurmen för EU som verktyg för maktövertagande tycks ha haft en övergående karaktär – eller var Atkinsons analys helt enkelt totalt undermålig, en synvilla orsakad av färgade förstoringsglas och en vilja att flytta fokus från socialismens misslyckande?

Hur mycket har dessa skeva, starkt vänstervridna och anti-borgerliga perspektiv påverkat EXPO och antifascismen i Sverige? Atkinson och Larsson stod nära varandra, hade jobbat länge ihop och den förre var bland de första att kondolera vid den senares plötsliga och tragiska bortgång 2004. Stieg Larsson framstod alltid personligen som en genomgående pålitlig demokrat och hans intresse och arbete mot högerextremism som äkta, utan andra motiv. Ändå rörde han sig i kretsar med ganska hårdföra och militanta antifascister. Han var även själv trotskist och medlem i ett kommunistiskt förbund. I Afrika hade han hjälpt till med att utbilda gerillasoldater på 70-talet. När den marxistiska motståndsrörelsen till slut tog makten i Eritrea, utvecklades den i rask takt till en stenhård diktatur.

Atkinson beskrev Larsson som en ”revolutionär socialist [som] trodde på ett bättre liv”, men Larsson blev väldigt besviken när Eritrea efter befrielsen etablerade en förtryckarregim. Här måste man höja på ögonbrynen över naiviteten inför extrema odemokratiska rörelser på ena kanten, samtidigt som man har alla sina tentakler ute för att känna av minsta tendens till sådant på den andra. Hur är detta möjligt, en intellektuell bildad man, som 70 år efter bolsjevikernas statskupp, med påföljande terror, massmord och förtryck och trots Lenin, Stalin, Mao och Pol Pot kunde göra sig några som helst illusioner om hur en marxistisk gerillarörelse skulle utveckla sig? Det framstår som ett mysterium. En blind fläck, en lucka i förståelsen av verklighetens beskaffenhet och människans natur.

Totalitarism och demokratihot till höger är man ständigt vaken på, men vänsterut visar man i praktiken stor tolerans och förståelse för sådana idéer och hoppas att det inte ska vara så farligt och nog gå bra till slut, kanske t o m vara ett nödvändigt eller gångbart medel – mot allt bättre vetande. Hur kunde han se så fel angående vad som leder till ett verkligt demokratiskt samhälle med den goda humanism och frihetlighet som var hans uttalade ideal?

Stieg Larsson påstår i nr 3-4/2002 av Tidskriften Humanisten att antirasism och antifascism är den enda fråga som hela det demokratiska spektrumet kan enas kring. Detta är ett oerhört intressant och avslöjande konstaterande. Varför kan den demokratiska högern entydigt ställa sig bakom samma kritik och avståndstagande mot den extrema högern, som vänstern framför, men inte tvärtom? Hos vänstern finns en revolutions- och våldsromantik, särskilt hos ungdomar, även bland demokratiska partier. Man kan t ex bära kommunistsymboler eller porträtt av diktatorer och massmördare på sin t-shirt, som vilken kitsch som helst, medan motsvarande motiv från fascistiska eller nazistiska sammanhang vore otänkbart att fronta av en borgerlig politiker.

Vidare på frågan om hur han ser på vänsterextremism och Antifascistisk Aktion, svarar Stieg Larsson i nämnda nummer att ”Expo fastslår uttryckligen att vi granskar högerextremism, rasism och antisemitism – inget annat. Det betyder att vi… inte tar ställning till övriga grupper i det politiska spektrumet.” Givetvis är det fullt legitimt att prioritera att ägna sig åt granskning av rasism och högerextremism, men om försvar av demokrati och frihet vore det primära räcker det inte som förklaring. När man samtidigt inte är konsekvent i hur man förhåller sig till andra förtryckande system, rent av försvarar eller bagatelliserar dem, så blir trovärdigheten i kritiken och dess bevekelsegrunder lidande.

Friheten riskerar ju inte att vara mindre hotad av någon som hyllar Mao eller militanta revolutionära socialiströrelser än av någon som inte håller rågången mot antisemitism eller nynazism. Hur kan man tolerera eller bejaka det ena, medan man reagerar på minsta tendens till glidning på det andra?

I en skrift om diskussionen kring hedersmord som EXPO publicerade för drygt tio år sedan försökte man problematisera om detta egentligen handlade om feminism eller rasism och ett par av författarna undrade om hederskultur överhuvudtaget existerar. (”Debatten om hedersmord: feminism eller rasism?”, 2004). Stieg Larsson själv hamnade också fel i diskussionen och misstänkliggjorde en viktig kamp för människors, inte minst kvinnors frihet; ”i debattens bortre utkant avvaktar specialtrupperna som är beredda att inleda den etniska rensningen”- som om de som vill skydda offren skulle springa rasistiska, fascistiska och totalitära krafters ärenden.

Han som annars var feminist förminskade här mönster och strukturer som innebar dagligt förtryck och hot mot kvinnor. En blind fläck eller förnekelse, alltså. Framför allt står detta i bjärt kontrast till vad han uttryckte i Humanisten-intervjun, där han betonade rationalitet, vetenskap, godhet och altruism, men plötsligt tappade han kompassen i hedersproblematiken, där de utsatta sveks och han inte ville eller orkade beröra de verkliga orsakerna.

Även i andra texter ligger det nära till hands att tolka EXPO som att även högst befogad kritik av islam eller hederskultur ses som rasism/”islamofobi” (som vore saklig kritik av kultur och religion något suspekt eller sjukligt). T ex när organisationen Glöm Aldrig Pela och Fadime anses vara ”ett redskap för antimuslimska idéer” och man vänder sig mot idén att bruket av själva ordet ”islamofobi” skulle fungera som en strategi för att kunna fördöma all kritik mot islam, något som trots allt har skett i många fall, där ledande muslimer velat skydda religionen mot ifrågasättande. 

I en text i Arbetaren för några år sedan om kursmaterial som påstås utgöra vaccin mot SD och andra ”rasistiska diskurser” – ett material EXPO och ABF tagit fram – sägs att det är den vanliga medborgaren som måste ”ta upp kampen för de goda värdena”. Det låter förstås bra, men också här haltar analysen, när man presenterar detta som ”Hjälpmedel mot tendensen att utpeka vissa grupper av människor som orsak till samhällets förfall. För står vi emot de enkla förklaringarna är mycket vunnet.” 

Det skulle nog inte skada om alla antifascister själva reflekterade ett ögonblick över hur mångfacetterade de egna analyserna om samhället verkligen är. Ibland försvinner alla gråskalor och människor reduceras till antingen förment goda eller förmenta rasister – en överförenkling så god som någon. När man själv inom antifascismen inte har några problem med att liera sig med eller kalla sig kommunister och inte är rädda för att gynna patriarkalt kvinnoförtryck i hederns eller islams namn genom att förneka eller förringa dess betydelse, tecken och omfattning, då blir den motsatta hypersensibiliteten för allt som skulle kunna tolkas som acceptans av något som ens påminner det allra minsta om rasism eller fascistiska idéer, en besvärande obalans för varje demokrat och äkta humanist. Den som motverkar högerextremism, men har förståelse för vänsterextremism och skyddar utslag av islamism eller hedersförtryck blir svaret skyldig.

Det finns vargar och det är högst befogat att ropa när vargen verkligen kommer, men som bekant kan det ha motsatt effekt om man ropar varg för många gånger – utan att någon varg kommer. Att relativisera allvaret i nazistiska och fascistiska hot eller brott, genom att grundlöst utmåla demokratiska politiker som ”bruna” protofascister och smygnazister, är det sämsta en äkta antifascist kan göra. Dels leder det till normalisering via inflation i begreppet fascism, dels försvårar man möjligheten att samarbeta konstruktivt med de samlade krafter som måste till för att bemöta hotet från extremismen. Ibland kan man uppfatta antifascister som att de mer söker konflikt och vill öka motsättningarna i samhället än att eftersträva konstruktivt samarbete. Här har EXPO och andra som säger sig enbart arbeta mot högerextremism ibland haft svårt att besinna sig och litet mer eftertanke kunde vara på sin plats. För tänk om andra på samma sätt började avfärda EXPO och andra antifascister som bara ett gäng smygkommunister, vilka saknar demokratisk anständighet och inte håller rent vänsterut? Hur skulle det se ut?

 

Staffan Gunnarson, 

idéhistoriker/statsvetare och talesperson Medborgerlig Samling