Medborgerlig Samling (MED) antog tidigare i år ett universitets- och högskolepolitiskt program. MED ser universitetet som en institution som vilar på, och förkroppsligar, en djup tradition vars bärande ideal måste förvaltas med omsorg i varje tid för att bibehålla sin funktion och kontinuitet. Vi ser därför med oro på hur universitetet och högskolor alltmer kommit att ses som instrument för social utjämning och diverse andra politiska målsättningar. MED anser att samhället bäst gynnas om universitet och högskolor fokuserar på sina kärnuppgifter, det vill säga att framställa, förvalta och förmedla kunskap, samt att vara en plattform för upplyst debatt som kastar ljus även på de svåra och djupa problemen i samhället, naturen och livet. Det är i denna roll som universiteten har spelat en unik roll i framväxten av Västerlandets liberala demokratier.

Den utveckling mot instrumentalisering och ideologisk likriktning som vi beskriver i programmet underminerar universitetens förmåga att fylla sin traditionella funktion. De förlorar sin vetenskapliga relevans, något som på sikt undergräver medborgarnas förtroende för forskning och högre utbildning. Instrumentaliseringen och den ideologiska likriktningen medför även i längden att urvalet av forskare och universitetslärare sker allt mindre utifrån akademiska kriterier utan utifrån alla de sidokriterier som uppstår i en alltmer vildvuxen flora av målsättningar. Istället för självständiga, drivna och kunniga forskare och lärare riskerar vi att få en alltmer utslätad skara karriärister och kommunikatörer.

Behovet av högt utbildad arbetskraft växer stadigt, vilket ger upphov till friktion mellan kvantitet och kvalitet inom högre utbildning. En ökad efterfrågan på utbildningsplatser har på många sätt uppnåtts genom att tumma på kvaliteten. Lägre krav, enklare resonemang, mindre djup, mer tillrättaläggning och en förlust av en grundläggande kontakt mellan läromästare och adept. Så länge man bara räknar examina kanske detta inte märks – men i det långa loppet blir följderna förödande och förrädiska. MED eftersträvar fokus på kunskap och meriter, vilket är en röd tråd som löper hela vägen från vår politik för förskola upp till universitet och högskola.

Universitetens och högskolornas uppdrag skall renodlas så att yrkesnära utbildningar förflyttas från universitet till högskolor, vilka samtidigt får ett utökat uppdrag att även bedriva mer erfarenhets- och praktiknära utbildningar.

Behovet av utbildad arbetskraft skall i högre grad planeras nationellt. Detta för att mer effektivt tillgodose behov och för att undvika en konkurrens mellan statliga universitet där fakulteten hamnar i kläm mellan studenter och ledning. Det nuvarande finansieringssystemet som är uppdelat mellan forskning och utbildning premierar ensidigt kvantitet och måste bytas ut mot ett samlat anslag som i högre grad fångar kvalitetsaspekter. Lockelsen att dra ned på kraven och godkänna studenter för att lärosätet inte skall gå miste om finansiering måste elimineras. Kontinuerlig kollegial granskning av utbildningarnas kvalitet samt ett censorssystem för examensarbeten, vilka skall betraktas som studentens ”mästarprov”.

En viktig dimension av universitetens och högskolornas renodling är att stärka och utveckla fakulteternas och lärosätenas oberoende. Lärosätenas styrelser skall ha en majoritet av lärare och forskare från det egna lärosätet och rektorerna skall vara förankrade i fakulteten snarare än vandrande karriärsrektorer.

Vidare formuleras idag de frågor som forskningen har att behandla alltmer utanför universiteten med en växande flora av riktade forskningsmedel som styrmedel. Forskaren blir en expert som förväntas svara på – men inte formulera – frågorna och tvingas att osjälvständigt springa på alla bollar som slås. Akademin förlorar därmed sin oberoende ställning som samhällets kritiker och analytiker och tvingas dansa efter maktens pipa. En mångfald av ideologiska ståndpunkter och en instinkt att utmana byts mot ett ängsligt inrättande i ledet, ett ständigt gissande om vart vinden blåser samt vart den kan tänkas kantra härnäst.

Andelen forskningsanslag som tilldelas via ansökningar skall därför minskas och överföras till ökade direkta anslag till lärosätena. Inom den minskade andelen konkurrensutsatta medel skall samtidigt andelen tematiskt riktade medel starkt begränsas till förmån för mer öppna utlysningar där forskare själva bestämmer frågor, teori och metodik. På detta sätt stärks fakulteten som helhet samtidigt som en balanserande effekt uppnås inom fakulteten – en liten skara professorer skall inte kunna monopolisera fält och discipliner och lägga hinder för innovativa och excellenta idéer.

Claes Andersson

Talesperson för högskola och forskning

 

 

 

Titelbild: Dr. Mirko Junge, Carolina Rediviva in summer, CC BY-SA 3.0

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s