DEBATT. Vad är en rättsstat? Man brukar säga att rättsstaten karakteriseras av några få grundprinciper. Den offentliga makten ska utövas under lagarna (”rule of law”); det ska finnas konstitutionella skydd mot maktmissbruk och grundläggande fri- och rättigheter ska vara skyddade. Vidare ska likhet inför lagen råda, och fru Justitia ska vara ”blind”, dvs beslut och domar ska vara så objektiva och opartiska som möjligt. Sist, men inte minst, ska domstolarnas oberoende i förhållande till politik och politiska organ garanteras.

Rättsstaten är en hörnpelare i ett demokratiskt land, och dess grundläggande principer har knappast ifrågasatts i Sverige. Men på senare tid har landet sjunkit ned i en allt djupare politisk och administrativ kris, där rättsmedvetande och rättsväsende i allt större utsträckning tycks påverkas av relativisering, godtycke och politiska hänsyn.

Exemplen är många. I en uppmärksammad misshandelsdom i Solna Tingsrätt nyligen friade två nämndemän den åtalade, och anförde enligt uppgifter i pressen ”subjektiva skäl” rörande den misshandlade kvinnan, som inte ansågs komma från en god familj. Nämndemännen är tills vidare avstängda och föremål för utredning.

Ett annat exempel är det märkliga fallet Assange, som efterlystes misstänkt för någon form av våldtäkt eller sexuellt ofredande av Europol och Interpol, och slutligen sökte skydd på Ecuadors ambassad i London, medan den svenska utredningen hölls öppen i över sju år. Samtidigt läggs tretton förundersökningar om våldtäkt ned varje dag i Sverige, då resursbristen är stor och bevisläget oklart. I andra fall, då det ändå går till fällande dom, kan gärningsmannen ofta inte utvisas då denne skulle kunna drabbas av eventuella olägenheter i det egna hemlandet.

I vapenbrott kan situationen bli nästan lika märklig: handgranater omfattas inte av vapenlagen, men trots ett ökande antal handgranatsattacker görs inga framsteg i att få fram en verksam lagstiftning. I ett annat fall ertappades ett gäng ungdomar i Bromma med fem militära automatvapen och hundratals patroner, dock utan att dömas för ”synnerligen grovt vapenbrott” ens i Högsta Domstolen.

Det är svårt att föreställa sig att dessa fall skulle ha kunnat inträffa, och bedömas på liknande sätt, för 30-40 år sedan. Det som förvånar är hur ojämna bedömningarna är. Det är knappast likhet inför lagen som gäller. Vad som är avgörande är vem du är, vilket gäller såväl brottsoffer som gärningsman, och bedömningen tycks följa intersektionella mönster. Det innebär att det ”strukturella förtrycket” vägs in, och det kan lika gärna anses vara en förmildrande omständighet som en försvårande.

Rättsuppfattning och rättstillämpning utmanas på löpande band, men det gäller inte bara våldsbrottsligheten. Även inom den offentliga förvaltningen tar man lätt på lagen, och Transportstyrelsen beslöt således att göra ”avsteg från lagen” när det gällde upphandling av IT-tjänster.

Men den stora förskjutningen i rättsstaten har skett i samband med asylpolitiken. Sverige förklarade sig vara humanitär stormakt med obegränsad kapacitet. Den som kom till Sverige behövde inte styrka sin identitet – detta ansvar föll på staten. Inte heller tillämpades Genève-, New York-, eller Dublinkonventionerna. Svenska politiker ansåg Sverige bundet av ”internationella konventioner” att ta emot alla som kom till landet.

År 2015 ledde detta till en akut kris. De öppna dörrarnas politik ledde till att många sökte sig en ny tillvaro i Sverige utan att ha asylskäl. Trots att Sveriges villkor var långt mer generösa än i övriga Europa, avvisade Migrationsverket ansökningarna från ett stort antal afghaner vilket också överprövades och fastställdes av Migrationsöverdomstolen. Detta till trots vägrade dessa personer att acceptera utslaget.

I stället tog aktivism och symbolpolitik över på Medborgarplatsen. Riksdagsledamöter infann sig och protesterade mot den lagstiftning de själva medverkat till. Och det nu aktuella beslutet, att ge ”amnesti” åt 9000 personer som utan legitima skäl uppehåller sig i landet, synes vara resultatet av ännu en juridisk kris, där den lagstiftande församlingen är en del av problemet.

Sverige är inte längre en fullödig rättsstat. Lagen gäller inte lika för alla, och den tillämpas inte konsekvent. I stället för ”rule of law” har vi hamnat i aktivism och godtycke, där det gäller att vinna det enskilda fallet utan hänsyn till vilka konsekvenser det får, eller vilka prejudikaten kan bli.

Det är inte bara politikerna som ställt till det, utan media och kändisar gör allt för att vara med i kampen för ”social rättvisa”, ett begrepp som inte är kodifierat i vare sig grundlag eller allmänna lagar, men som ändå antas trumfa lagstiftningen på moraliska grunder. Till och med ett glassföretag gör politiska deklarationer till stöd för den politiska aktivismen. Det är inte längre den lagstiftande makten som har initiativet; det ligger i stället hos aktivistiska grupper och media, som stämplar politiker som ”inhumana” om de inte ger efter för aktivisternas krav.

Hur hamnade vi här? Varför tar inte riksdag och regering den lagstiftande makten på allvar? Hur kan tredje statsmakten, som ska ”granska” politiken och hur makten utövas under lagarna ge sitt godkännande?

Här har landets grundläggande värden som rättsstat åsidosatts och offrats åt anarkistiskt godtycke. Advokatsamfundets generalsekreterare, som borde vårda sig om rättssäkerheten snarare än om politiken, ger sitt stöd åt aktivismen, möjligen inte som princip, men väl i den aktuella frågan. Problemet är stort, och det hjälper inte heller att högprofilerade politiker inom L och KD fronderar mot försöken till uppstramning. C har redan övergett tanken på en rättsstat. Tillsammans med de partier som förordar ”social rättvisa” har C i princip ansett det vara svenska skattebetalares skyldighet att omhänderta tiotusentals personer som i högsta instans bedömts inte ha den rätten.

Sverige har blivit ett moras av politisk aktivism och godtycke, utan hänsyn till konsekvenser. Ansvaret faller tungt på riksdag och regering. Aktivister, kändisar och media kan hävda egna åsikter utan hänsyn till lag och rättsstat. Men de som valts till den lagstiftande församlingen har till sin enda uppgift att leda och ta ansvar för lagen och dess opartiska tillämpning.

Deras ansvar är att stå för ledarskap och landets konstitutionella principer. De som nu omfattas av amnestin har fått sin sak prövad, rättssäkert, i laga ordning. Deras sakskäl har inte befunnits hålla. Då kan inte riksdagen sätta sig till doms över rättsstatens prövning och stifta särlagar, särskilt inte som samma riksdagsmän säger sig ”värna om asylrätten”.

Den som värnar om asylrätten borde naturligtvis vinnlägga sig om att värna rättssäkerheten, och förvissa sig om att Sverige är och förblir en omutbar rättsstat, där lagen är att lita på. Svensk lag är inte den åsikt som ett transnationellt glassföretag för tillfället förespråkar i sin marknadsföring.

Människor får vara aktivister, men förtroendevalda har ett ansvar. Det är deras skyldighet att se till att rättsstaten upprätthålls. Deras uppgift är inte att böja sig för aktivistiska strömningar och ge efter för media. Riksdagen måste kunna stå för lagen och även kunna fatta obekväma beslut som aktivisterna stämplar som ”inhumana”. Med amnestibeslutet har detta ansvar svikits.

Gustaf Söderlind
Professor i numerisk analys vid Lunds Universitet
Riksdagskandidat för MED

 

MED tycker
Medborgerlig Samling anser att beslutet att särbehandla 9 000 Afghanska män utan asylskäl är både felaktigt och skadligt. Beslutet undergräver rättsstatens funktion och bidrar långsiktigt till en uppmuntran att inte följa fattade beslut. Sannolikt kommer detta bidra till att ännu fler personer som inte kan identifieras söker sig till Sverige eftersom identifikation inte längre är ett krav för uppehållstillstånd. Lärarkåren sätts nu under press eftersom deras bedömningar av om männen medverkar under gymnasietiden och dess betygsättning kommer att väga tungt vid kommande asylprövningar. Detta ansvar har inte lärarkåren bett om och kan dessutom bidra till en sämre psykosocial miljö för lärarkåren.

 

4 reaktioner till “Lex Ben & Jerry – rättsstatens sluttande plan

  1. Tack för viktig text. Har förstått att oerhört många svenskar i landet i dag, precis som jag, sörjer vårt förlorade fungerande Sverige. Det som i decennier var god etik och ett gott moraliskt beteende i vårt hemland har skjutits i sank. Förstorandet för politiker, media och rättsväsendet har förbytts till förakt. Vi behöver nya kloka politiker som tillsammans med svenska medborgare återupprättar ett fungerande trovärdigt Sverige igen.

    Liked by 2 people

  2. Sverige är idag redan en religiös fanatismstat under vänstertalibanismen. Jag är helt säker derom, att de ”svenska” domstolarna döma efter ras och politiskt. Alla i det ”svenska” ”rätts”-systemet, alla som hafva sin utkomst derifrån (åklagare, domare, advokater med mera), som tillhöra fi, mp, l, vpk, s, c, ”nya” m och kds, måste man tillrikta den största misstro. Sverige är INGEN ”rätts”-stat; kanske hafver det aldrig varit det; kanske kommer det aldrig varda det. Men i den väntertalibanistiska propagandan är ju Sverige alltid bäst och fläckfritt. Vi fåm se, om jag hamnar i fängelse för dessa rader.

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s