Nästa strid om yttrandefriheten närmar sig

DEBATT. Den 27 mars 2018 gick alliansen gemensamt ut mot regeringens proposition om nya inskränkningar i yttrande- och tryckfrihetsgrundlagarna. Lagändringarna ifråga innebar en gradering av tryck- och yttrandefriheten och medborgarnas tillgång till information och skulle ha öppnat dörren för framtida censur, vilket MEDs Ilan Sadé påpekade i Sydsvenska Dagbladet redan i juli 2017 och i Nyheter Idag den sjunde februari i år. När alliansen nästan två månader senare nyktrade till i frågan och gick på MEDs linje var ett slag vunnet för yttrandefriheten. Kriget fortsätter emellertid med regeringens betänkande SOU 2017:70, där utredaren föreslår nya lagändringar som kan komma att olagliggöra känslig journalistik som utlandsspioneri.

Den föreslagna lagstiftningen innebär att den som begår ”spioneriliknande gärningar” och orsakar ”avsevärd skada” för Sveriges internationella relationer ska kunna straffas för utlandsspioneri eller grovt utlandsspioneri. Kontexten som lagen presenteras i indikerar att dessa ”spioneriliknande gärningar” skulle kunna innefatta rapportering som en lekman skulle anse omfattas av yttrandefriheten.

Till exempel så har den socialdemokratiske debattören Johan Westerholm påpekat att hans synliggörande av missriktad svensk biståndspolitik mycket väl skulle kunna bli olagligt. Johanne Hildebrandt, en av Sveriges mest erfarna krigskorrespondenter, beklagar sig i DN sjätte december 2017 över att lagen kan komma att omöjliggöra krigsrapportering från fältet – om sådan rapportering röjer något obekvämt om ett annat lands krigsmakt skulle det nämligen kunna åsamka Sveriges relation med det landet ”avsevärd skada”. Hildebrandt har även korrekt kallat lagstiftningen en ”farlig lagstiftning som makthavare i framtiden kan använda hur som helst”. I sin kritik får hon sällskap av bl.a. tryckfrihetsexperten Nils Funcke, som påpekat att inga konkreta exempel där lagen skulle ha behövts har presenterats i utredningen, samt att man inte bereder detta genom en parlamentarisk kommitté (vilket är tradition).

Allt detta föranleder en att undra hur seriöst regeringen egentligen ser på yttrande- och tryckfrihetsgrundlagarna. Att vi i tal och skrift ska kunna förmedla tankar och observationer är inte bara ännu en värdering – det är den mekanism vi använder för att korrigera hela vårt samhälle som medborgare. Inskränkningar i detta ska ske ytterst sparsamt, och om det ens ska komma på tal ska det vara under noggrant övervägande och med en bred folklig medvetenhet. Det ska inte som i detta fallet ske under tystnad, genom gummiparagrafer som kan komma att missbrukas och expanderas av framtida regeringar.

Frågan är hur önskvärd den här typen av lagstiftning ens är som utrikespolitik. Ett argument för motsatsen är fallet med Jan Böhmermann, en tysk satiriker som år 2016 riktade en blandning av kritik och förolämpningar mot Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan i en dikt. Den turkiske statschefen lyckades på grund av de tyska bestämmelserna om ärekränkning få delar av dikten censurerad genom domstolsföreläggande, och det var inte långt ifrån att Böhmermann åtalades enligt en gammal lag om förbud mot förolämpning av utländska ledare av diplomatiska skäl. Yttrandefrihetsinskränkningar som är menade att bevara goda relationer med andra länder kan alltså bli ett verktyg för främmande makter att dra i inrikespolitiska trådar med.

Med allt detta framför sig undrar man hur detta förslag överhuvudtaget har kunnat se dagens ljus. Regeringens inställning till yttrandefriheten tycks vara en slags lättja, där man gärna offrar våra rättigheter för första bästa ändamål. Detta måste tas på allvar.

Theo Gleisner

Medlem i Medborgerlig Samling

MED tycker
Den föreslagna grundlagsändringen som gör det möjligt att censurera medier, är en fråga som Medborgerlig Samling är starkt emot och vill göra till en valfråga.