Det har hunnit gå mer än två århundraden sedan Sverige senast befann sig i krig. Ändå har Sverige tusentals krigsveteraner.
När Sverige har ställt upp för FN och dess föregångare i fredsskapande och fredsbevarande insatser, har dessa möjliggjorts genom att ungefär hundra tusen kvinnor och män frivilligt har lämnat tryggheten här hemma för att skydda lokalbefolkningar och återuppbygga krigshärjade länder.
I våra grannländer betraktas veteranerna som självklara ledstjärnor och föredömen. Den glesnande skaran av veteraner från andra världskriget bär sina utmärkelser med stolthet och omgivningens outtalade respekt tas för självklar. Dagens soldater förvaltar arvet från den äldre generationen, och folkets medvetenhet om soldatens betydelse för nationens fred och den egna friheten bidrar till att höja deras anseende. Veteraner möter små uppskattande tecken i vardagen – i form av lägre ränta på bostadslånet, gratis inträde på ett museum eller subventionerad kommunaltrafik.
I Sverige är situationen ofta en annan. Även de svenska veteranerna har satt sin egen säkerhet på spel för att skydda andra människor – så varför har vi trots det så svårt att visa våra veteraner respekt och aktning genom ord och handling? Kanske för att vi varken förstår omfattningen av insatserna veteranerna genomfört, eller priset de tvingats betala.
Kostnaden för vår utrikespolitik är ibland hög för den enskilde soldaten. I några fall tvingas soldaten betala det yttersta priset – att offra sitt liv. Samtidigt lämnas soldatens anhöriga utan en förälder, en äkta hälft, ett barn eller en vän.
Men inte ens soldaten som kommer hem, är exakt densamme som den som åkte iväg. Alltför många kommer hem till en vardag som aldrig blir som förr. Det är ofta svårt att anpassa sig till ”i-landsproblemen” igen, en kvarglömd lunchlåda ses sällan som ett problem för den som sett död och verkligt lidande. Ganska snart brukar veteranen upptäcka att de som aldrig själva känt skräcken och den enorma utsattheten inte kan förstå ens erfarenheter, eller ens orkar lyssna till dem. Posttraumatiska stressreaktioner, fysiska skador och spruckna förhållanden är vanliga. Unga män och kvinnor skadas ibland så allvarligt av sina upplevelser att de inte kan yrkesarbeta eller leva det som betecknas som ett normalt liv.
Det är ett högt pris att betala för den enskilde veteranen.
Från politiskt håll har dock uppmärksammandet av veteranerna varit senkommet och högst pliktskyldigt. Efter en ängslig debatt hedrades veteranerna under förra året äntligen med en allmän flaggdag den 29 maj.
Men våra svenska veteraner är värda mer än så. Våra veteraners insatser har gynnat hela vårt samhälle och Sveriges internationella anseende. De är därför en självklar symbol för vårt land som vi alla – oavsett socialgrupp, ålder och ursprung – kan enas runt.
Kanske tvingas vi vänta länge på att Sveriges politiker börjar visa sina veteraner samma uppskattning som övriga länder gör. Men vi andra kan visa vår uppskattning redan idag. Förslagsvis kan vi börja genom att följa det råd journalisten Johanne Hildebrandt gav i en kolumn för nästan tio år sedan, där hon uppmanade allmänheten att se veteranerna. Hon uppmanade till att säga hej, bjuda på en öl och lyssna till veteranernas erfarenheter. Det kan hjälpa oss att se på vardagen ur ett nytt perspektiv, eftersom deras erfarenheter ofta ger en ny syn på vad som är viktigt och oviktigt i livet.
Så vår uppmaning till dig på veteranernas flaggdag blir därför denna: Säg hej till en veteran, och bjud på en kopp kaffe eller kanske en öl. Det är en väldigt bra början.
Fredrik Sander
Veteran i Angola 1996-97
Vice ordförande Medborgerlig Samling
Helena Edlund
Veteran i Kosovo 2007-08 och Afghanistan 2010-11
Riksdagskandidat för Medborgerlig Samling
Titelbild: U.S. Air Force photo/Tommie Horton, Commons
”Krigaren – vad som händer med soldaten när han kommer hem.” Ett sorgligt reportage om att det finns saker kvar att göra för svenska krigsveteraner:
https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/663713?programid=909
GillaGilla