Vård på kort eller lång sikt?

DEBATT. Det brukar heta att vården står inför utmaningar. Ofta pratar man om köer men vidare analys saknas ofta från offentliga debatter. De lösningar som brukar presenteras handlar inte alltför sällan om att lösa akuta brister. Men för att få bukt med problemen inom vården kanske man behöver ändra fokus från vårdpolitik till folkhälsopolitik.

Begreppet folkhälsopolitik innefattar betydligt mer än bara vård, det handlar också om förebyggande arbete och rehabilitering till ett fungerande liv efter sjukdom. Men för att få en riktigt effektivt fungerande folkhälsopolitik behöver den också grundas på evidens, dvs att man ställer sig frågan: Har vi goda skäl att anta att denna insats kommer att fungera? Det är ju trots allt en fråga all personal av legitimationsyrken i vården enligt lag måste ställa sig.

Den goda nyheten är att det finns sätt att räkna på nyttan för en insats kontra kostnaden. Begreppet kallas hälsoekonomi. Den dåliga nyheten är att detta mycket sällan diskuteras i vårddebatter, åtminstone inte offentligt. Samhället har som bekant begränsade resurser, och då vore det klokt att använda dessa så att man fick maximalt med hälsa för varje skattekrona. Därför behöver man i vissa fall tänka nytt och långsiktigt, och prata öppet om det.

För att förtydliga vad jag menar kan vi diskutera äldres fallolyckor. Ett fall kan ofta resultera i inläggning på sjukhus, operation, kostnader för rehabilitering, kostnader för läkemedel och uppföljning, ökat behov av hjälpmedel och ökat behov av hemtjänst. Ibland kan ett fall innebära att man inte kan bo hemma längre eller att man till och med dör. Notan för fallolyckor beräknas till cirka 14 miljarder varje år och beräknas fortsätta att öka i framtiden.

Men fall är någonting som till stor del går att förebygga med insatser såsom träning, läkemedelsgenomgångar, sociala aktiviteter med mera. Dessa insatser kostar som regel en bråkdel av vad ett fall gör, men på detta vis kan man minska vårdkostnaderna betydligt: vården behövs ju inte från början. Samma princip kan tillämpas på andra sjukdomar och tillstånd som kan förebyggas och kontrolleras, och som kostar samhället enorma resurser, såsom psykisk ohälsa, missbruksproblematik, fetma, brist på fysisk aktivitet – för att bara nämna några få. Här anser jag att samhället har en del att jobba med, för en friskare befolkning där problemen upptäcks och åtgärdas tidigt är väldigt mycket billigare än motsatsen.

Det finns dock två bromsklossar som jag ser det. Det ena är ett ointresse från etablerade politiker och partier, som förr verkar vara intresserade av att ”satsa” på åtgärder som ger effekt omedelbart och som gärna syns utåt. I riksdagen pratar man om kömiljarder och i kommuner bygger man ståtliga spaanläggningar. Det andra problemet är att folkhälsopolitiken inte nödvändigtvis gör det tydligt vem som är huvudman för olika insatser. Är det skolans ansvar att identifiera riskfaktorer för psykisk ohälsa bland barn och ungdomar, eller är det primärvårdens? Vem ska ansvara för sårförebyggande arbete hos äldre: kommunen eller landstinget, eller båda? – Ansvarsfrågan måste vara glasklar.

Därför är det hög tid att debatten förändras från utspel till mer långsiktigt tänk. Det är också hög tid för reformer kring hur vården styrs. Politiker bör ha mindre att säga till om vad gäller vårdapparaten, dels för att många politiker faktiskt inte har någon som helst erfarenhet eller nämnvärd kunskap av vård eller vårdarbete. Men även för att de ofta är mer drivna av att klamra sig kvar vid makten än att fatta långsiktigt kloka beslut som gagnar vården och medborgarna på längre sikt än en mandatperiod.

Personligen slipper jag nämligen helst att betala för dyr vård som sattes in för sent på grund av att man inte identifierade problemen i tid eller förebyggde bort det när det fortfarande var möjligt.

Anders Pettersson, Sjukgymnast

Medlem i Medborgerlig Samling

MED tycker
Långsiktighet saknas på många områden i svensk politik och vi ser hur de etablerade partierna gång på gång ägnar sig åt brandsläckning. Medborgerlig Samlings grundidé är att ta sikte längre fram och agera proaktivt i högre utsträckning. Detta synsätt är väl etablerat också hos utbildad vårdpersonal och Sverige har länge varit ett föregångsland i det förebyggande arbetet med folkhälsa. Minskat politiskt inflytande och återprofessionalisering av vårdens organisation kommer tillse att det fortsätter så. Låt de som har kunskapen om vården utforma den.