MED-bloggen

Je suis Charlie, Voltaire, Vilks, Rushdie, Sjunnesson, fan och hans socialistiska moster

Hur är egentligen svenskarnas inställning till yttrandefriheten? Frågan aktualiseras återkommande men det blir inte mycket av den verkliga debatten i sak. Oftast landar den i att vi verkligen, verkligen är för yttrandefrihet, Je Suis Charlie, en grundbult i demokratin, en förutsättning för den fria debatten, – men med tillägget att ”man ska ju inte vara taskig mot någon”. Nej, det måste man inte – så att alla överkänsliga får det klargjort – men man får alltså göra det. Av flera skäl. Den fundamentala rätten att utbyta idéer och tankar medborgare emellan är just fundamental.

Att som vuxen människa inte få uttrycka idéer och tankar fritt är något som hör hemma i antingen en diktatur, en demokratur (se Vilhelm Moberg) eller en stagnerande stat med stagnerande tankegods. De senaste årens politiska turbulens illustrerar hur det fria utbytet av tankar kan påverkas när det existerar ett markant glapp mellan en stor grupp medborgare kontra ett självdefinierat etablissemang.

Nätet, inte medierna, svämmar över av högersatir numera. Inte vänstersatir. Det som oftast hånas är naivitet, eufemismer och uppfattade felaktigheter i känsliga politiska ämnen. Ni vet redan vilka de är. Allt från vuxna män som beskrivs som barn, höginkomstagare till kändisar som hävdar att Sverige aldrig har varit tryggare, identitetspolitik där man får känna och identifiera sig som en katt även om man är en kvinna i 30-årsåldern till femtielva sarkasmer om rasism och dödsknarkarfascism när folk försöker debattera islamrelaterade ämnen.

Parallellen till H C Andersens ”Kejsarens nya kläder” är uppenbar. Även i perspektivet där barnet säger något som alla egentligen vet. Man får bara inte säga det och ingen vet riktigt om någon annan vet det. Yttrandefriheten säkerställer att den funktionen fungerar. Den säkerställer att samhällen utvecklas och att samhällen kan gå framåt.

Lars Vilks var tidigt ute och trampade i den här minerade terrängen. Trots att Salman Rushdie och Jyllandspostens karikatyrer borde ha förberett en genomtänkt debatt. Vilks konstverk är egentligen inte rondellhunden i sig. Det är själva reaktionerna på den pågående konstinstallationen som är hela spektaklet. Aggressionen från de som kränkts av religiösa skäl, de medkränkta som känner att Vilks är allmänt obehaglig mot muslimer, de som inte vågar ses med honom av rädsla för våldsamma repressalier men som ändå hävdar att inget särskilt har hänt, eller programledare på ett skattefinansierat Public Service-program som tycker att han får skylla sig själv. Je suis Charlie? Knappast.

Ämnet återaktualiserades nu med ett uppmärksammat fall där profilen Jan Sjunnesson, oberoende Sverigedemokratisk debattör, anmälts för hets mot folkgrupp för två satirbilder som berör barnböcker och sharialag. Bilderna kom till som en reaktion på Oscar Trimbels bok “Farfar har fyra fruar”, en bok om polygami för barn 3-6 år, som ställdes ut på Bokmässan i Göteborg förra året. De bilder Sjunnesson delade var larviga, klar satir och inte värre än något från Charlie Hebdo. Han är inte skaparen av bilderna utan återpublicerade dem i sitt flöde som en satirisk kommentar till att det faktiskt i delar av världen förekommer både stening av kvinnor och pryglande av oppositionella, såväl som polygami. Han tar avstånd från de företeelserna, och det finns inget i det avståndstagandet som rimligen kan tolkas som hets mot folkgrupp. Ändå kallades Sjunnesson till förhör vilket finns att lyssna på på nätet. Polisen förhör sig om syftet med bilderna och frågar sedan om hans syn på islam. Är det rimligt? Poliserna är sannolikt inte teologer.

Det finns fler fall där folk postat satir som genererat anmälningar för hets mot folkgrupp som slutat i förhör och ibland åtal. Den aktuella anmälan gjordes av Näthatsgranskaren, en grupp som dammsuger nätet på religionskritiska inlägg och anmäler uppfattat hat och hets på bekostnad av skattebetalarnas pengar. Bidragsfinansierat på regeringens uppdrag via bl.a. MUCF. Näthatsgranskaren gjorde 750 polisanmälningar förra året och siktar på 2000 i år. Ett slags statsfinansierad angiveriverksamhet således, precis som i DDR en gång i tiden.

Kan man inte häckla islam utan att det är hets mot folkgrupp? Det finns ju dels en religion, dels olika tolkningar, dels en grupp av muslimer kollektivt, dels flera olika tolkningsskolor. Hela vägen till från sekulära till islamister och jihadister. Det bäddar för problem med avgränsningen. Ska detta gälla även kristendomen så har Näthatsgranskaren en del att göra. Från Monty Pythons ”Life of Brian”, mängder med satirbilder om Jesus, Påven till Svenska Kyrkan till tusentals dödsmetallband – för att inte nämna svenska exportsuccéer inom black metal. Uppenbart ohållbart. Att polisen ska befatta sig med förhör om HMF gällande larviga satirbilder samtidigt som man får lägga ned våldtäktsutredningar känns också minst sagt stötande.

Att uppmana till våld på minoriteter och att dela förlöjligande satir är inte jämförbart. Det går inte att låta de som ideligen kränks bestämma. Varför? Därför att detta är ett ”race to the bottom” som är helt oöverskådligt och oförutsägbart. Det hade också, ironiskt nog, gjort det omöjligt att vara en minoritet öppet. Om var och en ska bli våldsam vid känslan av att ha kränkts så kommer dessa – tillsammans med någon otillräknelig provokatör – att fullständigt förstöra vilket samhälle dessa än delar. Ett resonemang som extremister inte förstår. Extremisters villkor dikteras av majoritetens överseende med dem. Vi – majoriteten som inte är extremister – låter dem få tycka och tänka som de vill. Tanken på att våldsamma extremister ska diktera villkoren för vår rätt att uttrycka oss, eller skoja om olika saker, eller kränka dem är helt uteslutet. Priset man betalar för att förolämpa någons känslor är att man inte är, eller blir, vänner. Priset är inte fängelse, piskrapp, böter, mord eller hysterisk stigmatisering.

Det minst givande för en satiriker är att ingen tycker att skämtet är roligt. Det mest givande är att en del skrattar, en del blir arga och att en debatt uppstår. I Sverige har vi en av världens mest kända nutida profiler i frågan där yttrandefrihet och våld möts, Lars Vilks. Vi inbillar oss att detta pågående haveri från omgivningen är utrett. Det är det inte. Att vi i Sverige ska kunna uttrycka oss fritt även där andra blir sura eller kränkta måste fungera och det gör det bevisligen inte nu. Je suis Charlie? Nej, inte särskilt. Je suis Vilks? Än mindre. Je suis Sjunnesson? Absolut inte – människan har ju en dålig värdegrund. Tänker du så, så tror du sannolikt att yttrandefriheten bara är en isolerad lag som man oftast ska följa. Så är det alltså inte.

Yttrandefriheten är en grund för att ett demokratiskt samhälle faktiskt kan fungera. Skyddet av detta resonemang behöver hållas levande för att vara vid god vigör igen. Sverige är inte en demokratur, och ska inte bli en sådan heller, i brist på ryggrad och intellektuell spänst. Eller hopplöst fega eller humorlösa människor som tror att extremisters våld är satirens fel och ansvar.

Edward Nordén

Vice ordförande Skåne, Jordbrukspolitisk talesperson.

 

Caroline Nielsen

Vice ordförande Stockholm, Vård- och omsorgspolitisk talesperson.

 

Mons Krabbe,

Integrationspolitisk talesperson.

 

Titelbild: Édouard Hue