Hur är egentligen svenskarnas inställning till yttrandefriheten? Frågan aktualiseras återkommande men det blir inte mycket av den verkliga debatten i sak. Oftast landar den i att vi verkligen, verkligen är för yttrandefrihet, Je Suis Charlie, en grundbult i demokratin, en förutsättning för den fria debatten, – men med tillägget att ”man ska ju inte vara taskig mot någon”. Nej, det måste man inte – så att alla överkänsliga får det klargjort – men man får alltså göra det. Av flera skäl. Den fundamentala rätten att utbyta idéer och tankar medborgare emellan är just fundamental.

Att som vuxen människa inte få uttrycka idéer och tankar fritt är något som hör hemma i antingen en diktatur, en demokratur (se Vilhelm Moberg) eller en stagnerande stat med stagnerande tankegods. De senaste årens politiska turbulens illustrerar hur det fria utbytet av tankar kan påverkas när det existerar ett markant glapp mellan en stor grupp medborgare kontra ett självdefinierat etablissemang.

Nätet, inte medierna, svämmar över av högersatir numera. Inte vänstersatir. Det som oftast hånas är naivitet, eufemismer och uppfattade felaktigheter i känsliga politiska ämnen. Ni vet redan vilka de är. Allt från vuxna män som beskrivs som barn, höginkomstagare till kändisar som hävdar att Sverige aldrig har varit tryggare, identitetspolitik där man får känna och identifiera sig som en katt även om man är en kvinna i 30-årsåldern till femtielva sarkasmer om rasism och dödsknarkarfascism när folk försöker debattera islamrelaterade ämnen.

Parallellen till H C Andersens ”Kejsarens nya kläder” är uppenbar. Även i perspektivet där barnet säger något som alla egentligen vet. Man får bara inte säga det och ingen vet riktigt om någon annan vet det. Yttrandefriheten säkerställer att den funktionen fungerar. Den säkerställer att samhällen utvecklas och att samhällen kan gå framåt.

Lars Vilks var tidigt ute och trampade i den här minerade terrängen. Trots att Salman Rushdie och Jyllandspostens karikatyrer borde ha förberett en genomtänkt debatt. Vilks konstverk är egentligen inte rondellhunden i sig. Det är själva reaktionerna på den pågående konstinstallationen som är hela spektaklet. Aggressionen från de som kränkts av religiösa skäl, de medkränkta som känner att Vilks är allmänt obehaglig mot muslimer, de som inte vågar ses med honom av rädsla för våldsamma repressalier men som ändå hävdar att inget särskilt har hänt, eller programledare på ett skattefinansierat Public Service-program som tycker att han får skylla sig själv. Je suis Charlie? Knappast.

Ämnet återaktualiserades nu med ett uppmärksammat fall där profilen Jan Sjunnesson, oberoende Sverigedemokratisk debattör, anmälts för hets mot folkgrupp för två satirbilder som berör barnböcker och sharialag. Bilderna kom till som en reaktion på Oscar Trimbels bok “Farfar har fyra fruar”, en bok om polygami för barn 3-6 år, som ställdes ut på Bokmässan i Göteborg förra året. De bilder Sjunnesson delade var larviga, klar satir och inte värre än något från Charlie Hebdo. Han är inte skaparen av bilderna utan återpublicerade dem i sitt flöde som en satirisk kommentar till att det faktiskt i delar av världen förekommer både stening av kvinnor och pryglande av oppositionella, såväl som polygami. Han tar avstånd från de företeelserna, och det finns inget i det avståndstagandet som rimligen kan tolkas som hets mot folkgrupp. Ändå kallades Sjunnesson till förhör vilket finns att lyssna på på nätet. Polisen förhör sig om syftet med bilderna och frågar sedan om hans syn på islam. Är det rimligt? Poliserna är sannolikt inte teologer.

Det finns fler fall där folk postat satir som genererat anmälningar för hets mot folkgrupp som slutat i förhör och ibland åtal. Den aktuella anmälan gjordes av Näthatsgranskaren, en grupp som dammsuger nätet på religionskritiska inlägg och anmäler uppfattat hat och hets på bekostnad av skattebetalarnas pengar. Bidragsfinansierat på regeringens uppdrag via bl.a. MUCF. Näthatsgranskaren gjorde 750 polisanmälningar förra året och siktar på 2000 i år. Ett slags statsfinansierad angiveriverksamhet således, precis som i DDR en gång i tiden.

Kan man inte häckla islam utan att det är hets mot folkgrupp? Det finns ju dels en religion, dels olika tolkningar, dels en grupp av muslimer kollektivt, dels flera olika tolkningsskolor. Hela vägen till från sekulära till islamister och jihadister. Det bäddar för problem med avgränsningen. Ska detta gälla även kristendomen så har Näthatsgranskaren en del att göra. Från Monty Pythons ”Life of Brian”, mängder med satirbilder om Jesus, Påven till Svenska Kyrkan till tusentals dödsmetallband – för att inte nämna svenska exportsuccéer inom black metal. Uppenbart ohållbart. Att polisen ska befatta sig med förhör om HMF gällande larviga satirbilder samtidigt som man får lägga ned våldtäktsutredningar känns också minst sagt stötande.

Att uppmana till våld på minoriteter och att dela förlöjligande satir är inte jämförbart. Det går inte att låta de som ideligen kränks bestämma. Varför? Därför att detta är ett ”race to the bottom” som är helt oöverskådligt och oförutsägbart. Det hade också, ironiskt nog, gjort det omöjligt att vara en minoritet öppet. Om var och en ska bli våldsam vid känslan av att ha kränkts så kommer dessa – tillsammans med någon otillräknelig provokatör – att fullständigt förstöra vilket samhälle dessa än delar. Ett resonemang som extremister inte förstår. Extremisters villkor dikteras av majoritetens överseende med dem. Vi – majoriteten som inte är extremister – låter dem få tycka och tänka som de vill. Tanken på att våldsamma extremister ska diktera villkoren för vår rätt att uttrycka oss, eller skoja om olika saker, eller kränka dem är helt uteslutet. Priset man betalar för att förolämpa någons känslor är att man inte är, eller blir, vänner. Priset är inte fängelse, piskrapp, böter, mord eller hysterisk stigmatisering.

Det minst givande för en satiriker är att ingen tycker att skämtet är roligt. Det mest givande är att en del skrattar, en del blir arga och att en debatt uppstår. I Sverige har vi en av världens mest kända nutida profiler i frågan där yttrandefrihet och våld möts, Lars Vilks. Vi inbillar oss att detta pågående haveri från omgivningen är utrett. Det är det inte. Att vi i Sverige ska kunna uttrycka oss fritt även där andra blir sura eller kränkta måste fungera och det gör det bevisligen inte nu. Je suis Charlie? Nej, inte särskilt. Je suis Vilks? Än mindre. Je suis Sjunnesson? Absolut inte – människan har ju en dålig värdegrund. Tänker du så, så tror du sannolikt att yttrandefriheten bara är en isolerad lag som man oftast ska följa. Så är det alltså inte.

Yttrandefriheten är en grund för att ett demokratiskt samhälle faktiskt kan fungera. Skyddet av detta resonemang behöver hållas levande för att vara vid god vigör igen. Sverige är inte en demokratur, och ska inte bli en sådan heller, i brist på ryggrad och intellektuell spänst. Eller hopplöst fega eller humorlösa människor som tror att extremisters våld är satirens fel och ansvar.

Edward Nordén

Vice ordförande Skåne, Jordbrukspolitisk talesperson.

 

Caroline Nielsen

Vice ordförande Stockholm, Vård- och omsorgspolitisk talesperson.

 

Mons Krabbe,

Integrationspolitisk talesperson.

 

Titelbild: Édouard Hue

7 thoughts on “Je suis Charlie, Voltaire, Vilks, Rushdie, Sjunnesson, fan och hans socialistiska moster

  1. ”Polisen förhör sig om syftet med bilderna och frågar sedan om hans syn på islam.”
    Dessutom anser jag förhöret i sig utgöra ett grundlagsbrott mot regeringsformen 1–3 §§.

    ”1 § Var och en är gentemot det allmänna tillförsäkrad
    1. yttrandefrihet: frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor, …”
    Det är definitionsmässigt en viktig skillnad mellan att uttrycka en åsikt och att ägna sig åt hets, då hets per ordboken är ”häftig och hänsynslös förföljelse”, och hetsa (som verb) är ”egga upp (jakthundar) till förföljelse … □ äv. utvidgat uppmuntra till hänsynslös förföljelse”
    Dessa definitioner inbegriper en tydlig avsikt till förföljelse. Enskilda satirteckningar kan inte på några som helst grunder anses vara hets.

    ”2 § Ingen får av det allmänna tvingas att ge till känna sin åskådning i politiskt, religiöst, kulturellt eller annat sådant hänseende. Inte heller får någon av det allmänna tvingas att delta i sammankomst för opinionsbildning eller i demonstration eller annan meningsyttring eller att tillhöra politisk sammanslutning, trossamfund eller annan sammanslutning för åskådning som avses i första meningen. Lag (2010:1408).”

    När polisen i förhör ställer frågor om satirbilder är det fullt befogat att svara ”None of your fucking business. Du begår just nu ett grundlagsbrott. Gå tillbaks till skolbänken i polisskolan.”

    ”3 § Ingen svensk medborgare får utan samtycke antecknas i ett allmänt register enbart på grund av sin politiska åskådning.”
    Jag antar att man per automatik blir registrerad i ett allmänt register när man blir utsatt för ett polisförhör. Eftersom förhöret i det här fallet är kopplat till den förhördes politiska åsikter utgör all sådan registrering ett grundlagsbrott.
    Du har åtskilliga skäl för att JO-anmäla och själv börja föra en juridisk process eftersom detta polisförhör, och åklagarens agerande, är att betrakta som en klar och tydlig inskränkning av dina medborgerliga rättigheter.

    Notera att brottsbalken 16 kap ”Om brott mot allmän ordning” säger:
    ”8 § Den som i uttalande eller i annat meddelande som sprids hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning, döms för hets mot folkgrupp till fängelse i högst två år eller om brottet är ringa, till böter.”
    Det som kan komma ifråga om ”Hets mot folkgrupp” är ”hotar” eller ”uttrycker missaktning”.
    Brottsbalken är inte en grundlag, och om en grundlag och annan lag hamnar i konflikt är det grundlagen som gäller (Regeringsformen 11 kap 14 §). Den enda grundlag som nämner ”missaktning” är tryckfrihetsgrundlagen, och då handlar det vad jag kan förstå endast om tryckt material, vilket inte är aktuellt i det här fallet (eftersom Sjunnesson inte själv har tryckt några dessa böcker, som för övrigt är helt fiktiva).
    ”Missaktning” står alltså, förutom när det gäller tryckt material, i konflikt med ovan nämna grundlagsstiftade yttrandefrihet enligt RF kap 2, 1 §. Yttrandefriheten är (helt vid sidan av vad jag anser, som inte lämpar sig att återges här, jag har redan fått bassning för att jag sfär för mycket) rent juridiskt trumf här.

    Liked by 5 people

  2. Varför skulle det visa på ringaktning av islam eller av muslimer att påpeka precis vad islam är och vad muslimer i den mån de är muslimer skall göra? Är det inte snarare ringaktning av den svenska majoriteten som har tillåtit dessa järnåldersfasoner att införas i Sverige — en ringaktning som enligt utslag av HD 1996 är tillåten? Och varför är boktiteln ”farfar har fyra fruar” INTE hets mot folkgrupp om dessa boktitlar är det? Frågorna hopar sig. Men man kan inte resonera med diktaturens kreatur. Det var fel att svara på de politiska kommissariernas frågor. För de post-moderna national-socialisterna som sitter vid makten i Sverige räknas bara maktdemonstrationer.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s